Anhörigcentret!

I dag har jag varit på anhörigcentret och det känns bra även om jag kände det som att jag just nu inte hade så mycket att prata om.
Det känns som att jag vilar i ett varmt, ljust rum där jag kan njuta av allt det fridfulla lugnet som råder för närvarande. Det känns otroligt skönt men även lite främmande eftersom det är väldigt länge sedan jag kände detta lugn så starkt och i flera dagar.

Min kontakt på anhörigcentrat sa att hon såg och hörde på mig att det idag var lugnare känslor som fyllde mitt inre.
Vi pratade lite om detta och hon frågade om jag även kände framtidstro men jag svarade med att jag inte vågar tro men att jag bär med mig hoppet.

Efter detta samtal åkte jag hem och sedan kom en kompis och vi hade en mysig samtalsstund över en mugg kaffe.

Nu är det snart dags för lite TV tittande och en mugg med te'

Kramar och tankar till er alla!

Glädje i nuet!

I går då Linda var här så hade vi en mysig kväll med god mat, film och lite trams och skratt.

Hon åkte till sin praktikplats, jag och Vilda (katten) var kvar hemma och hjälptes åt med att bädda rent i en säng. Då jag la dit ett lakan blev det en liten knöl som rörde sig fram och tillbaka och den var spinnande desutom, jag tröttnade innan Vilda och väntade ut henne genom att plocka med annat. Nåväl till slut blev sängen bäddad och både jag och katten var nöjda. ;-)

Efter lunchen njöt jag av en skön promenad i det friska och lite blåsiga vintervädret och då jag kom in smakade det gott med en stor mugg med varmt kaffe.

Just nu känns tillvaron ganska bra och jag vilar i ett lugn. Min dotter mår ganska bra och trivs jättebra på sin praktikplats vilket fyller mig med glädje och stolthet.

Det är så roligt att höra hur hon stolt och med glädje berättar om sin dag då hon varit på praktiken.

Jag försöker verkligen att ta vara på den här tiden och bara njuta av det positiva som händer nu. För min del känns det som att Lindas ätstörning har hamnat i bakgrunden och för närvarande vållar den mig ingen oro eller andra jobbiga och smärtsamma känslor.

Jag är väl medveten om att den finns där men just nu känns det som att jag inte bekymrar mig om den utan att den ligger och små vilar i bakgrunden och ger sig inte till känna så mycket.

Det är fantastiskt att få uppleva och känna en varm glädje över att min dotter praktiserar och klarar av det så otroligt bra så att hon får en hel del beröm och uppskattning.

Ja, just nu är jag en väldigt glad och stolt mamma och dessa känslor njuter jag verkligen av eftersom det är länge sedan jag kände just detta.

Carpie Diem

mina vänner!

Detta motto försöker jag att leva efter så gott jag kan!

Njut av en skön lördagskväll med mys och tända ljus.

Kramar

Zita

God natt till er alla!

Nu ska jag snart krypa ner i sängen och lösa lite korsord, sedan blir det att läsa en bok

och invänta en skön natts sömn.

Därför säger jag nu natti,natti till er alla!

Kramar

Zita

Familjesamtal????

Det har gått ett par dagar sedan jag bloggade, i går efm/kväll låg jag i stark migrän och då finns det inte mycket jag kan göra. I dag är den betydligt bättre även om den ligger där lite diffust i bakgrunden.

Vi hade vårt familjesamtal i går och ska jag var ärlig så vet jag inte riktigt vad jag skulle göra där. Då vi startade fick jag en fråga vilken jag besvarade men sedan blev samtalet inriktat på min dotter vilket jag absolut inte har något emot. Jag kan bara inte förstå varför de inte tog det samtalet med enbart henne. Nåväl, jag satt med och det får väl vara bra så.

I dag kom Linda hit och drack efter middagskaffe med mig och hon blev sedan upphämtad av en i stödteamet eftersom hon skulle hem till sig och äta mat med henne.

I morgon efm då Linda har slutat sin praktikplats kommer hon hit. Vi kommer att äta middag tillsammans och mysa framför en bra DVD film. Hon sover till lördag då hon ska vara på sin praktikplats kl 10.00.

Sköt om er och ha en fin kväll!

Kramar

Zita

Samtal och vård! Jaha?

Linda ringde och frågade om jag bjöd på efter middagskaffe och eftersom jag inte skulle göra något särskilt så sa jag att det gick bra. Då hon kom fikade vi och hade en trevlig stund tillsammans, jag frågade om hon ville äta mat med mig eftersom hon skulle åka iväg med sin kontaktperson lite senare.

Hon tackade ja till mat och hon gjorde köttfärssåsen som blev väldigt god. Efter maten blev det en liten kopp med kaffe till och sedan kom kontaktpersonen och hämtade henne.

I morgon ska jag möta Linda i stödteamets lokaler i sta'n, vi ska ha ett familjesamtal med hennes stödpersoner. Har ingen aning om vad det ska handla om men vi hade ett på eftersommaren och då sa de något om att vi ska ha det någon mer gång. Ja,ja, jag får se vad det kan ge, något bra kanske det för med sig.

Jag vet! Jag låter otroligt entusiastisk :-) Men det är nog så att jag har inte så mycket tilltro kvar till något som har med Lindas vård att göra och min optimism beträffande vården har jag nog förlorat för länge sen.

Just nu upplever jag det som att det bara lunkar på i stilla mak men jag kan inte se någon radikal förändring och sanningen är nog oxå den att jag känner mig oerhört trött på allt vad vård heter.

Det som jag kan se och som jag tycker är otroligt bra av Linda, det är att hon går till sin praktikplats och då med glädje och jobbar otroligt mycket och bra. Det är jätteroligt att få höra henne berätta om allt beröm hon har fått.

Innan hon gick dit i fredags var jag väldigt undrades om hon skulle ta steget och jag måste erkänna att jag var väldigt tveksam till att hon skulle våga. Men det gjorde hon och jag kan inte annat än säga att jag är stolt över henne för detta.

Det finns ett par andra tillfällen då hon skulle ha deltagit i andra saker men det blev inte av för henne och av den anledningen kände jag stark tveksamhet inför den här praktiken.

Men hon fixade det!

Kramar till er.

Zita

Plågsamma minnen!

Jag och min dotter pratades vid i telefonen för en stund sedan, det var ett lugnt samtal men det väckte en hel del känslor till liv inom mig.

Det gör mig så ont och mitt inre fylls av en stor, tung sorg över de svårigheter hon upplevt under så många år.

Det första behandlingshemmet hon kom till orsakade henne verkligen mycket lidande och smärta även om jag var tvungen att lita på de som sa sig var proffs och i klartext talade om för mig, att behandlingshem var bästa sättet att hjälpa Linda på.

Det blev inte att hjälpa, det blev att skälpa och istället göra hennes mående sämre och problemen större.

Fast jag vet att jag då inte hade något alternativ, så gör det ont i mammahjärtat eftersom jag så innerligt önskade att Linda skulle få hjälp så att hon fick må bra.

Jag är glad över att jag var den "besvärliga" mamman som ofta var hos henne och i frågasatte väldigt mycket runt hennes behandling och hon var även hemma på permission ofta.

Jag vet inte hur många gånger jag var på väg att ta hem Linda från detta ställe men fick alltid motfrågor som vad har du att erbjuda i stället?

Ja, vad hade jag att erbjuda? Ingen skolgång, ingen psykologisk hjälp, ingen kunskap i hur jag bäst hjälper henne med den problematik hon hade.

Det jag hade att erbjuda var min kärlek och omsorg och även om detta var oerhört viktigt att få och känna för henne, så räckte det inte vilket jag var alltför väl medveten om.

Det känns tungt och smärtsamt att skriva om detta eftersom de såren aldrig läkt, så börjar de lätt att blöda och göra ont igen.

Ibland är det svårt att få gamla sår att läka, även om de slutat blöda så är det lätt att de blir blödande igen.

Det som känns bra angående detta behandlingshem är att jag anmälde de till socialstyrelsen vid ett flertal tillfällen och att jag även drog in dagstidningen i det hela och detta blev en bidragande orsak till att behandlingshemmet fick läggas ner.

Ni kan tro att det kändes underbart skönt för både mig och Linda då vi fick vetskap om detta!

I dag blev det ytterligare ett långt inlägg men jag hoppas att jag inte tröttar ut er helt!

Sköt om er och ha en trevlig kväll, själv ska jag nu njuta av en varm mugg te' och sätta mig i soffan och se lite på TV.

Kramar Zita.

Lättlurad och godtrogen mamma!

I dag då jag gick min långpromenad så lät jag mina tankar flöda fritt och helt plötsligt var jag tillbaka i den tiden då Linda började att banta.

Jag funderade på hur lättlurad och godtrogen jag var då min dotter lovade och bedyrade att hon åt sina måltider och inte var ute och gick sina promenader för att gå ner i vikt utan för att det var skönt.

Jag mindes att jag ringde och frågade henne om hon bjöd på en fika om jag tog den vägen då jag var ute och gick och hur hon kom med svar: att hon skulle vila eftersom hon var trött efter städning mm. mm.

Samtidigt mindes jag hur vi satt i gröngräset vid ån, fikade och åt glass på burk och någon kaka. Sådana stunder var mysiga och det fanns inte en tanke hos mig då, att vi inom en snar framtid skulle få slåss mot en ätstörning som sakta men säkert smög sig in och skulle ta massor av min tid och ork.

Jag kan inte alls säga när jag blev på det klara med att min dotter lurade mig, manipulerade och ljög om maten. Tänker jag tillbaka på den tiden nu så är det som att det finns ett tjockt, svart moln som täcker den tiden och som gör att jag inte kan minnas då jag blev på det klara med att hon gick för långt i sin bantning.

Det jag minns är att jag pratade med henne om riskerna och vad det kan leda till vilket hon var medveten om men hon tog inte till sig det jag sa utan fortsatte sin väg.

Hon var en vuxen person och jag kunde inte göra annat än att prata med henne och gå till henne för att äta mat med henne så ofta jag kunde och så ofta som hon tillät. Mest fick jag rätta mig efter det sistnämnda, hennes tillåtelse.

Då vi pratade i telefonen bedyrade hon att hon hade ätit sina måltider vilket hon gjorde i början men vad jag då inte hade den ringaste aning om , var att hon hade börjat att kräkas efter en del måltider.

Jag minns inte alls när detta uppdagades för mig. Kanske då hon blev inlagd på psyk första gången?

Det som har varit svårt och är fortfarande väldigt svårt är dessa eviga lögner och löften.

Innan Linda fick sin ätstörning så var hon väldigt ärlig och stod för de fel hon gjorde, likväl som hon höll de löften hon gav.

Jag gick från att lita på min dotter till misstanke, misstro men ändock kvar stod hopp om att sanning och löfte skulle vara hållbara, fortsatt misstanke och misstro som växte sig starkare för var gång det visade sig att allt såg annorlunda ut än det Linda sagt och lovat.

Till slut kvarstod bara smulor av tilltro och tillit till det min dotter sa men forfarande ville jag som mamma så gärna kunna tro på henne.

Jag önskade så starkt att jag åter igen skulle kunna lita på det hon sa och hennes löften fullt ut, så under en lång tid var jag fruktansvärt vilse och visste inte längre vad jag skulle kunna lita på av det hon sa.

Det är svårt att känna förtroende och en tillit igen då jag blivit sviken och besviken så otroligt många gånger och jag är medveten om att det kommer att ta tid för mig att åter igen kunna känna de starka känslor jag tidigare hade då jag kunde lita och tro på min dotter.

Min starka önskan och mitt mål är att vi en dag åter igen kan mötas på sanningens och löftenas väg och att Linda då verkligen visar till hundra procent att det hon säger är sant och att de löften hon ger hålls.

Förtroende och tillit får man kämpa för så att det kan uppnås och det är på den vägen min dotter nu befinner sig och har kommit en liten bit på väg. Hur långt det kan bara hon svara på.

För mig är det de påtagliga bevisen som gör att jag kan bygga upp tillit och tilltro till det min dotter säger

vilket innebär att jag med egna ögon måste se en viktökning hos henne.

Just nu känns det som att vi drar åt samma håll och jag hoppas att vi kan fortsätta så och att vi en dag med gemensamma krafter kan nå vårt mål.

Att vi en dag tillsammans nått fram till målet dvs ett friskt och normalt liv, där hon känner att hon mår bra och har en tillvaro som hon trivs med och som för henne är värdefull.

Den dagen kommer det andra som jag skrivit om, till mig som en bonusgåva.

Oj vilket långt inlägg det blev! Orkar ni läsa detta är ni fantastiska!

Ha en skön söndagskväll!

Kramar till er alla

Zita.

Myskväll hos Linda!

I går efm träffade jag min dotter i sta'n efter det att hon slutat jobba för dagen.

Vi åkte gemensamt hem till henne och hade en mysig kväll tillsammans.

Hon bjöd på bakad potatis med skinkröra och sallad. Senare blev det en fruktsallad med glass och efter det te' och lite naturgodis.

I morse åt vi en gemensam frukost men då vi gick från henne gick vi åt skilda håll. Hon åkte till sta'n för att jobba och jag stoppade hörlurarna i öronen för att lyssna på min talbok samtidigt som jag promenerade hem.

Det blev en promenad på ca 45 min och jag kände mig nöjd och avspänd då jag kom hem. Jag möttes av en glad och spinnande katt då jag kom innan för dörren så jag fick ett varmt välkomnande.

Det pockades på lek och uppmärksamhet efter det att hon ätit sig mätt så det var bara för mig att jaga henne runt i lägenheten. Jag vet inte vem som var tröttast, jag eller Vilda?

Jag måste tyvärr erkänna att det var nog jag eftersom jag gav upp först! :-)

Önskar er alla en trevlig och skön lördagskväll!

Tankar och kramar.

Zita

Ansvaret är min dotters!

Min dotter skrev i dag om diskussionerna som uppstår angående näringsdryckerna.

Jag anser verkligen att hon behöver ta dem eftersom jag vet hur viktiga de är ur näringssynpunkt men jag jobbar verkligen med att försöka låta bli och tjata om dem och i stället överlåta allt ansvar åt henne.

Då vi tidigare gick in i en affär gemensamt och hon plockade ner lite lösviktsgodis i en påse så kunde jag inte låta bli att ifråga sätta om hon verkligen skulle ha godiset. Det har jag slutat med helt nu, vill hon köpa det. äta och så kanske inte klara av att behålla det så är även det hennes ansvar.

Jag kan ju inte förneka att jag går emot mina egna känslor och skulle helt spontant bara vilja följa dem som jag gjort tidigare under så lång tid. Det känns absolut inte bra men de känslorna måste jag få känna, det viktiga är att jag kan styra dem och hålla munnen stängd så att inte förmaningarna kommer ut.

Att jag kämpar med detta att inte tjata och förmana innebär inte att jag bryr mig eller oroar mig mindre utan det innebär bara att jag överlåter ansvaret till Linda.

Jag finns för henne och ber hon mig stötta henne i någon viss sak så gör jag givetvis det om jag anser att hon behöver det men vet jag att hon fixar det utan mig så får hon försöka lösa det på bästa sätt.

Just nu känns det som att vi vandrar mot ett gemensamt mål och då tänker jag inte enbart på ätstörningen utan mer på mor och dotter relationen.

Önskar er en mysig kväll med många kramar.

Zita

En dag utan ätstörningen!

Jag träffade min dotter på sta'n efter lunchen och det blev mycket ögon- shoppa, det ända jag inhandlade var ett läppstift, läpp stiftspensel och sex stycken dvd filmer.

Sedan blev det en mugg kaffe och mysprat vid bordet.

Det blev en skön och mysig dag som vi tillbringade tillsammans.

Det känns så otroligt skönt då vi kan umgås som mor och dotter utan jobbiga diskussioner om mat,dryck och annat.

För mig är sådana stunder guld värda eftersom det annars oftast handlar om Linda och hennes ätstörning. I dag kändes det som att ätstörningen inte existerade utan mer som det var innan denna problematik satte klorna i oss båda.

Eftersom vi levt i en tillvaro som varit enormt jobbig under flera år så minns jag knappt längre hur det var innan. I varje fall inte rent känslomässigt men jag förmodar att jag idag fått ett smakprov av det livet som vi hade tidigare.

Jag längtar verkligen efter den dagen då vi kan träffas och umgås som idag och veta att det finns många sådana dagar att dela, då Linda kan bidra med ett umgänge på ett friskt och vuxet sätt.

Då ätstörningen fått vingar och flugit så långt bort att den inte hittar tillbaka igen!

Det är sådana här dagar bla. som ger mig kraft och viljan att orka fortsätta stötta min dotter.

Snart ska jag njuta av en stor mugg te', slappa i soffan och se lite på TV

En stor, varm styrkekram skickar jag till er alla!

Zita

I dag känner jag mig helt tom på tankar så jag har inget att skriva om!

Kan bara kort berätta att jag i morgon ska möta min dotter i sta'n efter lunchen,

det blir en dag med ev lite shopping och en lugn fikastund tillsammans.

Kramar och tankar.

Zita

Vilsenhet!

I dag har jag varit på Anhörigcentret och det var givande på flera sätt.

Dels detta att jag fick ventilera mina känslor och tankar men även för att hon hjälper mig i att hitta tillbaka till mig själv, till den som är jag.

Gång på gång springer jag vilse i labyrinten där jag tappar bort mig själv och mammarollen tar över. Det är så fruktansvärt svårt att inte tappa bort sig själv då man som jag lever i min dotters problematik dag efter dag.

I bland känns det som att jag skulle vilja skrika "var är jag?"

Gång på gång får jag ge mig ut på en vandring för att leta efter mig själv. Det blir nästan så att jag lever Lindas liv, skillnaden är den att hon har en ätstörning och jag lever med den. Skillnaden är även den att hon drar åt sitt sjuka håll och jag drar åt det friska hållet.

På samtalet i dag fick jag veta att min kontakt ska försöka att starta upp en grupp där vi blir tre-fyra föräldrar som har vuxna barn med problem men problemen bottnar i olika diagnoser.

För flera månader sedan tog jag upp om en grupp med min kontakt och hon tog verkligen till sig det vilket jag tycker är fantastiskt bra av henne.

Jag är inte mycket för att delta i grupper för övrigt men i detta fall tror jag det kan vara väldigt lärorikt och givande eftersom vi är föräldrar som vårdar/vårdat sitt barn och står inför samma problematik som förälder.

Förmodligen känner vi alla vanmakt, uppgivenhet, sorg, ilska och en stark förtvivlan.

Jag ser fram emot att få vara en del i denna grupp och tycker att det ska bli både spännande och intressant att både få och delge erfarenheter.

Nu blir det att fixa till lite kaffe som jag ska sätta mig ner och njuta av.

Tankar till er alla!

Kramar

Zita

God natt!

Ikväll orkar jag inte blogga

men jag vill önska er alla en god natt!

Nattiskramar från Zita.

Den här buketten är till er som läser min blogg!

Jag vill tacka för alla fina kommentarer, ni ska veta att de värmer!

Kramar

Zita

Varför försvåra hjälpen?

Jag pratade med min dotter i telefonen på eftermiddagen och jag måste säga att vi hade ett väldigt lugnt, vuxet och givande samtal. Linda blev inte irriterad då jag la fram mina åsikter om det hon tog upp och ventilerade.

Inte ens då jag talade om för henne att hon gärna vill styra sin omgivning så att det blir som hon önskar att det ska vara men att det inte blir något bra resultat av det i längden.
Ja. idag kunde vi verkligen delge varandra våra åsikter och synpunkter och efter avslutat samtal säga hejdå och vara sams.

Jag medger att jag tänder till och blir både arg, irriterad och uppgiven då och då i våra samtal och jag medger att mitt tålamod är inte det samma som det var för tre,fyra år sedan. Det har krympt avsevärt och det i samma takt som min ork dalat.

Då Linda ger sin version på då saker och ting som inte fungerar med öppenvården och stödteamet känner jag en enormt stark frustration. Jag vet att en hel del av hennes uppfattningar är riktiga eftersom jag var delaktig i det som bestämdes på de första mötena.

Det jag saknar i detta samarbete är att inte öppenvården tar ett fast tag om allihop och bestämmer hur det verkligen ska se ut och att det som blir sagt då ska stenhårt följas av alla parter.

Det fungerar inte då det ges olika budskap och inte följs en överenskommen linje.

Linda mår bäst av att alla drar åt samma håll och stenhårt följer det som är sagt.

Vad är det som kan vara så svårt i detta?

Jag förstår det inte!

Varma styrkekramar till er alla som läser min blogg.

Zita

Min önskan!

En liten söt katt som leker med bollen i väntan på att något annat ska hända!

Ungefär så känner jag mig nu. Väntar på att något ska ske, något radikalt som gör att denna väntan upplöses, försvinner och ger plats åt framgång, ljus och innerlig värme och glädje.

Efter regn kommer solsken, sägs det men jag tycker att det har regnat alldeles för länge nu så nu vill jag ha en sol som sprider sina ljusa, varma strålar och genom det tänder glädjen och hoppet till en skönare och bättre tillvaro.

Jag vill ha en riktigt stor förändring nu!

Jag vill ha min roliga, fina och härliga dotter tillbaka!

Jag vill inte bara se bitar av denna tjej, jag vill se helheten.

Jag vill höra hennes härliga skratt och fnitter, se hur hennes ögon tindrar och ler.

Tänk att få vakna en morgon och upptäcka att den största önskan jag har blivit uppfylld,

vilket fantstiskt uppvaknande och vilken känsla.

Kramar Zita

Orkar inte skriva något ikväll men vill ändå ni ska veta att jag tänker på er!

Varma godnattkramar!

Zita

Vad händer?

Linda ringde mig tidigare idag och berättade då att hon inte nått den vikt som var bestämt att hon skulle nå denna vecka. Det felades ett ynka litet hekto och vad som sker på grund av det vet jag inte än.

Hennes kontakt på öppenvården skulle ta kontakt med läkaren och anser han att hon ska läggas in av den orsaken, så kan vi inte påverka det på något sätt.

Även om jag inte vill att hon ska läggas in så är det en del av överenskommelse i den planering som har gjorts och ska jag vara helt krass så anser jag att planeringar är till för att följas.

Tyvärr har psyk varit otroligt dåliga på att följa planeringarna till fullo.

Vi kan ta näringsdryckerna, det finns en ordination på tre stycken näringsdrycker om dagen men istället för att stenhårt följa det så kan det sägas:"det är bra om du tar tre men klarar du bara två så är det bra."

Men att återgå till inläggning på psyk så ska jag vara ärlig och säga att jag inte tror på det. De har ingen nämnvärd kunskap då det gäller ät störningsproblematiken, de sätter fram en näringsdryck och säger att den ska drickas men det är ingen personal som är med eller stannar kvar efteråt. Även om det är bestämt att det ska vara matvak så fungerar det tråkigt nog inte i praktiken.

Mina erfarenheter från psyk är att det fungerar mest som en förvaring och vem blir hjälpt av det då det gäller exempelvis en ätstörning?

Men som sagt vi får se vad som händer och sker. Kanske får det gå ytterligare en vecka med ett annat viktmål än denna vecka och då gäller det för min dotter att kämpa stenhårt.

Önskar er en skön måndagskväll!

Kramar

Zita

Känslomässig slitning!

Det gick bra för min dotter då hon var och åt lunch på avdelningen. Hon gick dit med ångest och oro men fixade det ändå och det tycker jag var jätte bra gjort.

Eftersom det var där hon blev intagen då hon var väldigt sjuk, förstår jag att det måste ha varit många blandade känslor som kom över henne då hon befann sig där.

Men nu har hon varit där och klarade av det bra så nu kan vi lägga det bakom oss för den här gången.

I morgon ska Linda åter igen inta sina måltider med sitt stödteam vilket känns väldigt skönt. Det känns skönt eftersom jag inte alls behöver vara aktiv i detta med maten, istället får jag lite välbehövligt andrum.

Känslomässigt är det svårare att få ett andrum eftersom jag inte bara kan lägga den biten åt sidan efter att hon varit här i flera dagar. Även om jag inte är aktiv som "vårdare" längre så är jag än dock mamma med många blandade känslor som skiftar väldigt snabbt beroende på det som sker.

Då min dotter äter och mår bra efter omständigheterna så mår jag oxå rätt bra men blir det en nedgång så är det svårt nu för tiden att ha tillräckligt med ork för att stå kvar som en stadig klippa.

Det har jag klarat av i många år men åren har nog tagit ut sin rätt genom att minska min ork och mitt tålamod och jag kan bara hoppas att orken sakta kommer tillbaka den dagen min dotter jobbat sig fri från sin ätstörning. Tålamodet bekymrar jag mig inte för eftersom jag är väl medveten om att det kommer tillbaka så fort det blir bättre perioder.

Det jag känner för min egen del och som sliter hårt på mig, är denna känslomässiga berg och dalbana som jag hamnar i allt för ofta , beroende på vad varje dag bär med sig för svåra/jobbiga händelser och även glada sådana. Ibland är det svårt att växla mellan detta och då kan jag uppleva det som rena kaoset inombords. Förr var detta lättare men nu måste jag smälta den ena känslan innan jag kan börja snudda vid den andra.

Ja det är tufft att vara förälder till ett barn med en ätstörning men då orken tryter lever ändå kärleken vidare. och den ger mig kraft att fortsätta kämpa och stötta min dotter.

Mitt hopp, min önskan är att få se min dotter må bra och att hon en dag finner den tillvaron som hon trivs med och som berikar henne.

Det är mitt mål och jag hoppas jag och min dotter kan dra åt samma håll!

Min styrka och kärlek till dig min dotter!

Alla ni andra underbara, fantastiska människor ger jag en varm tanke och kram!

Zita

Väntan på förändring!

I dag är min dotter på psyk och på den avdelningen hon senast var inlagd på för att äta lunch. Jag är otroligt nyfiken på att höra hur hon upplevde att komma dit igen och om de kontaktpersoner hon hade arbetade idag.

Det var en otroligt bra avdelning och eftersom de arbetar med psykoser jobbar de efter en väldigt fyrkantig och bestämd linje vilket passar min dotter otroligt bra.

Det känns skönt att hon fick den här möjligheten idag, dels för att hon får i sig lunch men även för att jag slipper att fundera på vad hon får i sig för mat idag. Det hon väljer att äta i kväll får vara hennes val och ansvar.

Det är bestämt att hon ska nå en viss vikt till tisdag vilket jag verkligen hoppas att hon då gjort eftersom det måste gå framåt och bli ett resultat som är synbart.

Ja,ja det får väl visa sig vad som hänt då men hoppas kan jag ändå tillåta mig att göra.

Nu börjar jag bli ordentligt kaffesugen så nu blir det snart att avnjuta en stor mugg av den härliga drycken!

Skickar en styrkekram till er alla!

Zita

Godnatt!

Godnatt mina vänner!

Kom ihåg att ta hand om er själva!

Kramar

Zita.

Här står jag och min dotter och väntar på bussen för att åka in till sta'n.

Kortet är taget hösten 2010.

Ensam igen!

Efter flera nätter hos mig har nu min dotter åkt hem till sig.

Nu kommer hon inte att sova här förrän fredag och då blir det enbart den natten. Dels behöver jag få leva mitt liv lite mer och hon måste lära sig att vara ensam och själv ta ansvaret för de dagar hon inte äter med sitt stödteam.

Anledningen till att det blev så lång tid nu bottnar i att hon fick en förkylning och för att hon inte kunnat äta med sitt stödteam eftersom det varit Trettondagshelg. Men nu då alla stora helger är över för den här gången och det blir återgång till vardagen så finns det ingen anledning att hon är lika mycket här.

Kanske ni undrar över hur hon ska klara maten på lördagskvällaroch söndagar?

De måltiderna får Linda klara själv vilket hon gör om hon bestämmer sig och fixar hon inte dessa måltider får det vara hennes ansvar. Jag varken kan eller vill ta det ansvaret och hon måste lära sig att klara vissa dagar utan stöd även om det ibland blir både svårt och jobbigt.

Jag skulle ha gått ut en promenad idag men känner att jag inte orkar det. Över jul och nyår var jag förkyld och nu tror jag min dotter varit bussig och delat med sig av det virus hon varit dålig av. :-)

Förkylningen tilltar och ett lättare halsont har givit sig till känna så nu ska jag lyssna till behovet jag känner och det är att lägga mig och läsa i min bok.

Önskar er alla en mysig och skön helg!

Kramar Zita.

En skön Trettondag!

I dag är en riktig slappar dag. Efter det att jag och Linda intagit en lättlunch gick jag ut på en promenad men ack så jobbigt. Eftersom det snöat så mycket så har de inte hunnit med och ploga, så det blev att pulsa sig fram men ändå var det skönt. Linda hade fikat färdigt då jag kom hem så för en stund sedan avnjöt vi en kopp kaffe tillsammans

Det är lugnt och skönt här hemma, inga nämnvärda diskussioner om mat eller annat.

I morgonbitti åker jag i väg och kommer inte hem förrän på eftermiddagen så då får min dotter inta sin lunch själv. Det blir hennes ansvar att äta den och behålla den.

Nu ska jag läsa i min bok en stund och bara njuta av att ta det lugnt.

Vinterkramar till er alla!

Zita

Anhörigcenter!

I dag åkte jag i väg till anhörigcentret för att prata av mig och pratade gjorde jag verkligen. Det kändes som att jag var överfull av tankar och känslor så när jag satte igång var det som att öppna en kran och allt forsade ur mig. Det är fantastiskt att få gå där och ventilera mig, den jag går hos sitter snällt och lyssnar men de jobbar inte med att komma med tips och råd. Hon är en medmänniska som finns där och lyssnar sedan kan vi prata lite fram och tillbaka om det jag sagt.

Så idag var det flera veckors sammanfattning hon fick lyssna på men då jag gick där ifrån kände jag mig lättare.

Vid fyratiden på efterm ringde Linda till mig och sa att hon inte alls mådde bra och eftersom hon sov hos mig i natt visste jag att hon inte var riktigt okey. Hon skulle få gå till en psykavdelning och äta lunch i morgon och på söndag men eftersom hon är dålig så orkar hon förmodligen inte gå i morgon.

Jag sa åt henne att komma hit och sova för då vet jag att hon äter och får i sig den näring som hennes kropp så väl behöver.

Mitt huvud började genast arbeta, "vad ska jag hitta på för mat i en hast?" Det fick bli lövbiffsgryta, färsk pasta och sallad så nu är vi båda mätta och nöjda.

I kväll blir det att slappa framför TV och dricka lite te'.

Önskar er en trevlig Trettondagshelg!

Kramar Zita.

Tom på tankar!

I dag har jag gått en promenad på en timme. Snön piskade i ansiktet och det kändes som att mina tankar virvlade bort tillsammans med snöflingorna.

Jag fick kämpa mig fram genom snön vilket gjorde att jag fick utlopp för en del av de känslor som just nu är väldigt starka och smärtfyllda.

Då jag kom hem njöt jag av en stor mugg med kaffe och kände att jag var tom på tankar och känslor vilket var en väldigt skön känsla.

För en stund sedan ringde min dotter och frågade om hon fick komma hit och stanna till i morgon. Hon vill att vi ska umgås och ha en lugn kväll utan diskussioner, bara umgås och ha det mysigt.

Jag svarade att det var okey men att det inte får bli en vana att komma mitt i veckan för att sova utan att hon får hålla sig till den överenskommelse vi gjort, fredag-lördag. Hon hade inte ätit middag i kväll så nu ska jag försöka att snabbt komma på något som jag kan tillaga.

I morgon ska jag till anhörigcenter på samtal och det känns skönt att få prata av mig lite.

Varma tankar och kramar till er alla!

Zita

Min ork tryter! Vad kan jag göra?

I kväll känns det tungt och mitt inre värker av en massa blandade känslor.

Jag längtar bort! Bort ifrån ätstörningar, tjat om mat, dryck, vikt, motivering mm.mm.

Det känns som att jag för närvarande inte har mer att ge av mig själv, jag känner mig totalt utkramad på all ork, energi, fantasi och tillväga gångssätt.

Jag vet inte var jag just nu ska hitta orken och motiveringen till att stötta min dotter. Det känns som att något radikalt måste ske, något som innebär en stor förändring till det positiva för att jag ska få tillbaka kämparlusten och motiveringen till att stötta Linda.

Dag efter dag,vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år har passerat och inget av det jag gjort har lett till någon större positiv förändring.

Jag vill bara skrika "VAD KAN JAG GÖRA MER?"

Samtidigt vet jag att jag inte kan göra mer. Inte förrän min dotter till hundra procent bestämmer sig för att välja den väg som leder henne framåt mot ett liv bortom ätstörning och problematik.

Kan jag vara Törnrosa till dess och om ett tag få vakna upp till en tillvaro där inte problem av det här slaget existerar?

Det behövs ingen prins som väcker mig ur min dvala, det skulle inte kunna bli ett bättre uppvaknande än om jag fick höra min dotters röst viskande i mitt öra,"mamma jag har bestämt mig nu. Jag ska bli frisk!"

Att drömma är enkelt men att få drömmen att slå in,det är desto svårare!

Önskar er alla en mysig kväll!

Kramar

Zita.

Hur länge ska jag vänta?

Just nu känns det som att jag står på denna sida av tunneln och längtar efter att få nå fram till solen och bli värmd av dess solstrålar.

Men hur jag än sträcker ut mina händer så når jag inte fram, jag står kvar och får enbart känna den starka längtan inom mig. Längtan efter att få bli omsluten av solens varma, lugnande strålar, längtan efter att få känna lugn och ro. Längtan efter att få känna att jag lyckats att ta mig igenom denna tunnel och nått målet på andra sidan, den sida som är fylld av livet och alla dess möjligheter.

Under tiden jag står där med min längtan bönar och ber jag om att slippa gå själv men den handen jag håller i drar motsträvigt åt andra hållet.

Jag kan släppa handen och gå själv men vad är det värt då jag lämnar mitt modershjärta kvar på denna sidan och vad är det värt då jag i solens sken får fortsätta min vandring fylld av smärta och oro?

Min längtan efter att leva mitt liv fullt ut är stark, ett liv utan konstant ångest, oro, förtvivlan och maktlöshet.

Jag väntar kvar på den här sidan, väntar till den handen jag håller i är beredd att följa med mig in genom tunneln och ut på andra sidan, där vi gemensamt kan omfamnas av solens varma, trygga solstrålar.

Min längtan kvarstår....men...hur länge ska jag vänta??