Vilsenhet!

I dag har jag varit på Anhörigcentret och det var givande på flera sätt.

Dels detta att jag fick ventilera mina känslor och tankar men även för att hon hjälper mig i att hitta tillbaka till mig själv, till den som är jag.

Gång på gång springer jag vilse i labyrinten där jag tappar bort mig själv och mammarollen tar över. Det är så fruktansvärt svårt att inte tappa bort sig själv då man som jag lever i min dotters problematik dag efter dag.

I bland känns det som att jag skulle vilja skrika "var är jag?"

Gång på gång får jag ge mig ut på en vandring för att leta efter mig själv. Det blir nästan så att jag lever Lindas liv, skillnaden är den att hon har en ätstörning och jag lever med den. Skillnaden är även den att hon drar åt sitt sjuka håll och jag drar åt det friska hållet.

På samtalet i dag fick jag veta att min kontakt ska försöka att starta upp en grupp där vi blir tre-fyra föräldrar som har vuxna barn med problem men problemen bottnar i olika diagnoser.

För flera månader sedan tog jag upp om en grupp med min kontakt och hon tog verkligen till sig det vilket jag tycker är fantastiskt bra av henne.

Jag är inte mycket för att delta i grupper för övrigt men i detta fall tror jag det kan vara väldigt lärorikt och givande eftersom vi är föräldrar som vårdar/vårdat sitt barn och står inför samma problematik som förälder.

Förmodligen känner vi alla vanmakt, uppgivenhet, sorg, ilska och en stark förtvivlan.

Jag ser fram emot att få vara en del i denna grupp och tycker att det ska bli både spännande och intressant att både få och delge erfarenheter.

Nu blir det att fixa till lite kaffe som jag ska sätta mig ner och njuta av.

Tankar till er alla!

Kramar

Zita