På förmiddagen åkte min dotter tillbaka till Capio och först känns det lite tomt. Jag satte på mig hörlurarna och under tiden jag lyssnade på en talbok gick jag en timmes promenad. Det är ett måste för mig så att jag får skingra tankarna och vara i nuet samtidigt som jag får tömma mig på energi genom att gå i snabb takt.

Då jag kom hem blev det en mugg fika på balkongen i väntan på ett samtal från Linda för att få höra att hon kommit fram till Lövenströmska.

Helgen har flutit på fint och det har inte varit några diskussioner om mat eller dryck. Hon är ordinerad en näringsdryck om dagen men här hemma dricker hon den inte. Det får vara hennes val och jag har informerat personalen på Capio om detta men gör för övrigt ingen grej av det.

Det är Lindas ansvar och det är inte värt ett gräl som ändå inte leder till att hon dricker den.

I början kände jag både ilska och uppgivenhet då hon sa att hon inte tänkte ta några näringsdrycker då hon är hemma på permission men nu känner jag inga sådana känslor längre. Hon är 25 år och vuxen nog att ta konsekvenserna av de val hon gör.

Jag själv ser den som en ren medicin, något som kroppen verkligen behöver men eftersom vi känner olika inför dem så nämner vi dem inte längre.

Det har tidigare under en väldigt lång tid inte varit annat än stridigheter och diskussioner om mat och framför allt näringsdryckerna så nu känns det enbart skönt att slippa den kampen eftersom det tar så mycket energi ifrån mig. Att ta om samma saker gång på gång, har för mig varit som att kasta en boll i väggen och den bara studsar tillbaka.

Nu har jag några dagar på mig att "landa" i mig själv för att sedan ha ny kraft till att vara en mamma som är okey och som Linda kan känna att hon är välkommen hem till.

Tillbakablick 9. Tillbaka till psyk. igen!

I ca 10 månader levde min dotter ett bra och ganska harmoniskt liv på landet i sitt lilla hus, där hon kände sig nöjd med tillvaron.

Efter det att hon sakta slussades ut från Rättspsyk. var det meningen att hon skulle knyta en ny kontakt inom psyk. för att få gå i samtalsterapi men så blev inte fallet. Då utslussningen var klar levde hon ett bra liv och klarade sig väldigt bra utan någon kontakt med psyk. Som jag ser det hade hon kanske klarat sig bra ännu längre tid om hon fått samtalsterapi eftersom hon inte var klar med den, utan hade lång väg kvar.

Jag var en jättelycklig mamma då jag såg hur bra Linda mådde och hur hon trivdes med sin tillvaro. Det kändes så skönt och jag hoppade innerligt att hon skulle ha funnit sig själv så mycket att hon inte skulle behöva åka ut och in på någon institution mer.

Men bubblan vi levde i sprack med en smäll och plötsligt kändes det som att vara tillbaka i den gamla karusellen igen. Den skillnad som blev var att det snurrade på fort med destruktivitet där hon skar sig och umgicks med andra som hade liknande problem och hon var inlagd på psyk. till och från.

Vad jag minns mest av den här tiden då det gäller mig själv, var att jag känslomässigt pendlade väldigt mycket mellan hopp och förtvivlan och jag kände en fruktansvärd ilska. Jag var väldigt arg på Linda och vi hade många starka duster med varandra. Jag ville få henne att förstå och se det hon höll på med, hur mycket hon förstörde för sig själv och hur hon kastade bort sitt liv. Ilska för att Linda inte hade fått den samtalsterapi vi så många gånger bad om och ilska mot Psyk. för att de behöll henne alltför lång tid varje gång hon var inlagd. Hon hade varit hjälpt av en handfast vård och att bara få vara inlagd ett par dagar åt gången. Nästan varje gång hon var inlagd blev det byten till nya mediciner och tyvärr alldeles för mycket av den varan.

Jag minns att jag var fruktansvärt trött och sliten av en ständig oro och ångest för det som hände och för hur allt skulle sluta.

Jag ska tillägga att Linda flyttade in till sta'n till en lägenhet och att det var under den tiden hon bodde där som hennes problematik ökade på.

Visst träffades vi många gånger och hade det trevligt, mysigt och roligt tillsammans men min oro bar jag alltid med mig. Inom mig satt den som en stor svart klump som malde och värkte. Det kändes som oron sakta åt upp mig inifrån.

Under hela den här tiden bar jag min oro och allt som hände för mig själv eftersom jag inte orkade ta itu med att söka upp någon för samtalsterapi.

Idag vet jag hur viktigt det är att få prata om det som hänt/händer och alla de känslor som råder inom mig och jag är väldigt glad över att jag kan lämna allt jag pratar om hos en människa som jag absolut inte känner att jag belastar eftersom jag vet att det är hennes jobb.

I fredags var jag och pratade med min nya samtalskontakt och jag kände omedelbart förttroende för henne och hon var väldigt lätt att prata med. Jag får själv avgöra hur ofta jag vill gå och eftersom jag känner att jag är inne i en period som känns tyngra och jobbigare så har jag valt att gå en gång i veckan till att börja med.

Jag har länge märkta att det som fyller mig med en enorm smärta bottnar i en ganska lång tid tillbaka,det handlar om det första behandlingshemmet som Linda var på. Där hände så mycket som var jobbigt och smärtsamt och jag har aldrig bearbetat den tiden så jag har kunnat släppa den. Även om det är tungt, plågamt och fyller mig med smärt måste ta tag i det så att jag kan lägga det bakom mig för att kunna koncentrera mig på det som hänt de senaste åren beträffande min dotter.

Linda har varit hemma i helgen och vi har haft det bra och fint på alla sätt. Vi har varit iväg på födelsedagsfirande, umgåtts med andra och haft det trivsamt.

I morgon åker hon tillbaka till Capio och sedan tar det åter igen ett par dagar att landa i mig själv.

Önskar er en fin fortsättning på söndagen.

Jag önskar er alla en fin helg!

Nu sitter Linda i taxin på väg hem och jag väntar på henne med mat och en varm kram.

Jag tycker det ska bli skönt att få gå i samtal igen eftersom jag känner ett väldigt stort behov av det. Det är viktigt att få öppna upp "ryggsäcken" och släppa ut alla de känslor som samlat sig på hög då jag inte ventilerat mig på länge.

I helgen ska jag umgås med min dotter och njuta av att vi kan göra saker tillsammans Och jag känner alltid en varm glädje då jag ska träffa henne.

I dag blir det ett kort inlägg för jag ska börja laga maten så den är klar då hon kommer.

Ja Linda vi ska klara det här även om det känns tungt nu. Du vet att jag finns här för dig även om jag inte alltid orkar vara stark.

Älskar dig gumman!

Missma, du är en härlig tjej! Tack för alla dina fina kommentarer och du jag lovar att ta hand om mig!

Kramar till dig.

Nu är det några dagar sedan jag sist skrev så nu känner jag att det är dags att skriva lite om vad som hänt under den här tiden.

Min dotter kom hem på permission torsdagen förra veckan och var hemma till i måndags. Vi hade släkt boende här över helgen och vi var på släktträff tillsammans på pingstafton som blev väldigt fin och minnesrik. Linda har varit väldigt social, deltagit i alla måltider,varit hjälpsam och väldigt omtänksam. Allt har känts bra och jag är oerhört tacksam och glad över det.

Trots detta är jag inne i en period då jag tycker det känns tungt och lite mörkt. Jag känner det som att jag bär på en tung svart sten inom mig och den ligger där och gnager, värker och fyller mig med en ledsnad. Varför? Vet inte säkert men kanske det är oron som orsakar en del av detta? Kanske det är känslan av vanmakt och frustration? Som sagt, jag vet inte!

Jag hör ibland min dotters ledsnad, oro och uppgivenhet då hon ringer till mig, det i sin tur väcker känslor inom mig som är tunga och smärtsamma.

För närvarande har hon något som kallas växelvård vilket innebär att hon kommer hem på torsdagen och åker tillbaka till Capio på måndagen. Sedan är hon där tisdag, onsdag för att sedan komma hem igen på torsdagen. För min egen del känns det som att jag inte får någon egentid, enbart två hela dagar och ärligt talat så räcker inte det. Jag vet även att Linda mår sämre då hon kommit tillbaka till Capiooch hon liksom jag hinner precis hitta sig själv lite så är det dags för förändring igen. Jag vet att hon har pratat med läkaren om de här täta permissionerna och jag hoppas att det blir en förändring, för bådas vår skull.

Tråkigt nog har min kurator slutat så idag har jag fått söka upp en ny samtalskontakt på ätstörningsenheten för anhöriga. Dit ska jag gå på fredag för första gången och det känns alltid jobbigt att börja med en ny kontakt men bättre det än att inte att ha någon att ventilera sig med alls. För min del är det oerhört viktigt att få dessa samtal så jag kan få prata av mig om vad som händer och sker angående min dotter och få ventilera de känslor som hela tiden väcks inom mig.

Det blev ett långt inlägg i dag men jag kände att jag behövde skriva av mig en del.

Jag önskar er alla en skön och fin kväll!

Hej!
Vill bara berätta för er att jag precis nyss pratade med min dotter och hon talade om för mig att hon får stanna kvar på Capio.
Det känns som att en sten föll från mitt hjärta och just nu känns tillvaron betydligt ljusare. Visst oroar det mig fortfarande att hon inte får den samtalsterapin som är så viktig men jag får ta en sak i taget. Kanske är det tänkt så att hon ska få gå i samtal här hemma, hon pratade om att hon ska ha växelvård. Vad nu det innebär? Jag vet bara att hon kommer att varva mellan hemmet och behandlingshemmet. I sinom tid får jag nog information ang. detta.
Nu kommer Linda hem på torsdag och stannar till måndag och det känns väldigt roligt för vi ska ha släktträff på pingstafton.
För två år sedan kunde hon inte vara med på den eftersom hon mådde väldigt dåligt då så därför känner jag en extra stark glädje denna gång.
Livet är verkligen en berg och dalbana, där känslorna byter skepnad dag efter dag.

Jag fick genom min dotter höra att det eventuellt inte blir någon samtalsterapi och om det blir det får hon bara en halv timme i veckan på Capio. De jobbar enbart med viktuppgången och efter utskrivning ska samtalen äga rum i hemkommunen. Jag måste säga att om så är blir jag både orolig och besviken eftersom jag vet hur väl hon behöver dessa samtal. Samtalsterapi är nödvändigt om hon ska ha en chans att lära sig att hantera sin ät störning och sina tankar.

Jag har under ca fem års tid kämpat och bett om att hon ska få kognitiv beteende terapi (KBT)och nu var jag övertygad om att så skulle det bli på Capio. I bland känns det totalt hopplöst att få det som verkligen behövs och är nödvändigt.

I Öster götland finns det ingen hjälp att få då det gäller ät störningar, det lilla som fans har lagts ner.

Jag blir arg och frustrerad över att Psykvården inte har några som helst resurser till att hjälpa människor med dessa problem. Jag blir även besviken över att det inte forskades bättre på om vad Capio. kunde erbjuda för hjälp, innan de skickade en remiss.

Eftersom de på behandlingshemmet insett att Linda är i stort behov av samtalsterapi och de inte kan tillgodo se den biten, blir det kanske att hon inte kan få stanna kvar där.

Åter igen är känslan den av att hänga i luften och att inget veta. Jag lider med min dotter som blir orolig och ledsen över detta och för att hennes förhoppningar om att få hjälp på vägen till ett friskt liv rasar ytterligare en gång.

Nu är det bara att vänta på det läkarsamtal som hon ev. ska få i morgon och se vad det kan ge. För övrigt vet jag inte just nu hur jag ska hantera detta.

Någon som kan ge mig ett råd?

Skulle bli väldigt glad och tacksam för ett sådant just nu!

Sköt om er!

Nu har det gått ett par dagar sedan Linda åkte tillbaka till Capio.Under den veckan hon var hemma flöt det på riktigt bra och det känns skönt att ha sluppit diskussioner rörande maten.

Då jag tidigare under en väldigt lång period inte bara var mamma, utan även "vårdare" känns det nu skönt att jag kan ägna mig åt att bara vara mamma. Det är ju inte så att oron har minskat eller av tagit p.g.a detta men jag behöver inte kasta bort en massa energi på tjat och åter tjat. Istället försöker jag ta vara på våra gemensamma stunder och glädjas över att vi kan umgås utan att maten hela tiden ska vara i centrum.

För att komma hit har jag verkligen fått jobba med mig själv och får fortfarande hejda mig från att komma med kommentarer ang maten osv. När man ingen hjälp får utan som förälder måste ta på sig ett oönskat ansvar är det svårt att se en gräns mellan föräldraroll och vårdare. Jag insåg inte att jag hade gått in i en vårdarroll förrän Linda blev inlagd på Psyk. och då jag blev upplyst om det blev jag väldigt förvånad. I dag kan jag med klara ögon se hur min roll såg ut då och jag uppskattar mycket att jag är på god väg att vara tillbaka som enbart mamma igen.

Hur kändes det då Linda åkte tillbaka till Capio i torsdags? Självklart saknar jag henne väldig mycket och särskilt första kvällen men för mig är det så, att om jag vet att hon har det bra där hon är, då kan jag koppla av och inte oroa mig alltför mycket.

Hon får vård och den hjälp hon så väl behöver så jag kan inte göra något annat än att hoppas att allt ska gå bra för henne och att hon en dag kommer att hitta sig själv.

Tillbakablick 8. Rättspsykiatriska kliniken

Jag tänker återgå till min berättelse om då jag följde med för att lämna min dotter på Rätts psykiatriska kliniken.

Vi visades runt på avdelningen och även på terapin. Jag fick se det rum som Linda skulle tillbringa ett par år i men som tur var visste vi inte då att det skulle bli en väldigt lång vistelse där. Då hade jag nog gått sönder inombords!

Det här var en av de gånger jag var inne på avdelningen och sedan blev det ytterligare en gång då det var besöksdag för anhöriga och vänner.
Då jag besökte Linda fick vi sitta i ett litet låst besöksrum och det kändes absolut inte roligt. Men det fick jag bortse ifrån eftersom jag så gärna ville tillbringa de tiderna med min dotter.

För att återgå till den dagen då Linda skulle lämnas på avd. var det fruktansvärt smärtsamt att åka i från henne. Jag kände det som att jag lämnade henne hos vargarna och att de när som helst skulle kunna göra henne illa. Vi kramade om varandra hårt och länge, ingen av oss ville släppa taget men vi hade inget val. Jag åkte med personalen hem och under hela hemresan var det som att jag var fylld av en total tomhet, både tankar och känslor var totalt bedövade.

Då jag kommit hem fylldes tomheten av en stark oro och jag vandrade omkring här hemma med kaffemuggen i handen och satte jag mig ner var jag snart uppe och gick igen.

Linda ringde och var ledsen många gånger och det var hemskt att inte kunna göra något för henne. Vart efter tiden gick vande hon sig mer och mer vid att vistas där och så småningom fick hon permissioner var fjortonde dag. Det kändes väldigt skönt att få ha henne hemma då och då.

Hennes vistelse på kliniken blev lång, i hela tre år var hon intagen med avbrott för permissioner kortare eller längre.

Även om jag anser att det är väldigt fel att placera unga destruktiva tjejer bland missbrukare och kriminella, måste jag erkänna att de lyckades bra i sitt jobb med att hjälpa Linda. Hon kunde sakta slussas ut till ett eget boende och då hon bott in sig där trivdes hon väldigt bra.

Hon trivdes med tillvaron, huset hon hyrde, sig själv och detta gjorde att hon mådde riktigt bra.

Det var härligt att se en glad och tillfreds tjej då jag besökte henne. Vi fick oss många glada skratt då vi tillsammans bar stora stenar som vi sedan la på marken runt huset.

Det var många fina dagar vi delade i hennes mysiga stuga på landet!

Tillbakablick 7. Barnpsyk och Rättspsykiatriska kliniken

Efter vistelsen på det senaste behandlingshemmet blev det åter igen psyk. men denna gång fick hon vara på akutintaget . Vi fick sitta i ett otäckt besöksrum, inlåsta under den tiden jag besökte henne och det kändes inte alls trevligt.

Som tur var behövde vi inte träffas under de formerna så ofta, för hon fick permission hem ganska ofta efter en tid.

Personalen på barnpsyk. berättade för oss att de som arbetade på en Rättspsykiatriska klinik skulle vara väldigt duktiga på självskade beteende. Då jag fick höra att de tänkte skicka min dotter till ett sådant ställe höll jag på att sprängas i bitar av förtvivlan och maktlöshet.

Jag blev fruktansvärt rädd då jag tänkte på att hon skulle vistas bland kriminella och missbrukare. Rädd för vad som skulle kunna hända henne, om hon skulle bli utnyttjad,misshandlad eller råka illa ut på något annat sätt. Den ena synen hemskare än den andra kom för min inre syn och jag mådde väldigt dåligt av vetskapen om vart de skulle skicka Linda. Jag var helt maktlös och kunde bara stå och se på eftersom hon då hade LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) Läkarna hade min dotters liv i sina händer och kunde placera henne var de ville och jag kunde protestera och argumentera hur mycket som helst utan att det hjälpte.

Då den dagen kom som Linda skulle bli intagen på Rättspsyk. Var det jag och två personal som följde med henne. Jag hade en stor, svart klump av oro inom mig och det värkte av ledsnad över att behöva se min dotter hamna på ett sådant här ställe.

Då vi kom dit tog oss personal med på en rundvandring för att visa oss hur allt såg ut på den avdelningen. Visst hade jag erfarenhet av låsta dörrar efter alla turer på psyk. men det här var något helt annat. Det kändes verkligen att man var inlåst eftersom det var flera dörrar som låstes efter det man kommit in. Det var en fruktansvärt obehaglig känsla!

Jag tänker berätta mer om detta nästa gång jagskriver så till dess säger jag hej då och fortsättning följer!

Den här dikten betyder väldigt mycket för mig och nu vill jag dela med mig av den till er som läser min blogg

Min dotter skrev den till mig då hon vistades på det första behandlingshemmet och då hon var i början på tonåren.

Du kära lilla mamma du är allt för mig.

Jag känner alltid glädje när jag är med dig.

Först låg jag i din mage och var liten söt och snäll.

Sen när jag blev äldre var jag dum mot dig.

Men ändå var du med mig både dag och natt.

För du sa att jag var din egen fina lilla skatt.

Du har gjort allt för mig du kämpade och drog

du låter mig uppleva denna svåra jord.

Vi har båda haft det jobbigt genom åren

men det är för din envishet som vi har klarat alla år.

Du kärra lilla mamma du är allt för mig

nu vill jag bara säga att jag älskar dig.

Att vara mamma till ett barn som blir skjutsad mellan olika behandlingshem och Psyk. tar enormt mycket på krafterna.

Många är de gånger då jag frågat mig själv om jag gjorde rätt då jag gick med på en placering av min dotter på det första behandlingshemmet. För så många år sedan hade jag inte minsta kunskap om behandlingshem eller vad det innebar och det var "bara" att förlita sig på de som sa sig veta att det var rätt. I flera år kämpade jag mot skuldkänslor och förtvivlan över att jag inte kunnat hitta en bättre väg för att hjälpa Linda men jag har försonats med de känslorna, för att jag idag kan se att jag inte hade något annat alternativ.

Eftersom jag var en aktiv förälder och genom det var delaktig i alla de beslut som fattades, så kunde jag och Linda umgås väldigt mycket.

Då jag hade varit på behandlingshemmet och sovit över en natt eller enbart varit där några timmar, var det hemskt jobbigt att gå i från henne. Det kändes som att hjärtat skulle brista och jag fick kämpa för att inte gråten skulle få tårarna att välla över eftersom det kändes som att jag övergav henne varje gång. Men det gjorde jag aldrig, för i hjärta och tanke var hon alltid med mig och den tid vi tillbringade tillsammans blev väldigt värdefull för oss.

Tillbakablick 6. Behandlingshem.

Efter att Linda kommit tillbaka från det senaste behandlingshemmet, blev det en ny vistelse på psyk. i väntan på att något nytt skulle inträffa.Alla de omgångar Linda har vistats på Psyk. har jag varit mån om att hon skulle få hålla kvar så mycket som möjligt av det sociala livet. Hon var ofta hemma på permission och jag hämtade henne minst en dag i veckan för att gå ner till sta'n, där vi antingen fikade eller åt mat.

Efter en tid får vi information om att de hittat ett nytt behandlingshem i Örebro. Vi åkte dit på besök och vi tyckte båda att det verkade väldigt familjärt och mysigt. Efter det att behandlingshemmet bestämt att Linda skulle få komma dit tyckte vi att det var värt att ta chansen.

Jag åkte dit en helg i månaden och Linda kom hem en helg. Hon trivdes ganska bra men hade svårt att hålla sitt destruktiva beteende under kontroll. Det visade sig sedan mer och mer att behandlingshemmet hade för mycket dragning åt det frikyrkliga. Ungdomarna som var där var tvungna att delta i vissa delar som tillhörde personalens tro. Linda mådde inte bättre där och hamnade åter igen på Psyk här hemma. Hon ville inte tillbaka till det stället igen och en tid efter fick de lägga ner behandlingshemmet.

Åter igen tillbaka på ruta ett!

Hon blev åter igen kvar en tid på avdelningen i väntan på att de skulle hitta något nytt.

Jag måste erkänna att det var fruktansvärt jobbiga år! Det blev så många turer fram och tillbaka mellan behandlingshemmen och Psyk. Eftersom jag var delaktigi Lindas vård och besökte de olika behandlingshemmen så ofta, fick jag en inblick i hur de fungerade och varje gång gav det mig hopp om att just det stället skulle kunna hjälpa Linda att komma ifrån sin problematik.Bevikelsen och trötteheten blev allt större för varje gång och ibland kändes det som att jag inte skulle orka en dag till. Men....det gjorde jag, även om det var med tyngd i stegen och med sorgsen blick så tog jag mig igenom dag efter dag.

Tillsammans har vår resa varit otroligt lång och än har vi inte nått fram till slutmålet.

Hand i hand kommer vi att fortsätta vår gemensamma resa. En resa som är en känslomässig blandning av ovisshet, ilska, förtvivlan,rädsla,tårar men även som består av hopp, humor, skratt och fram för allt en stark och fin mor/dotter kärlek.

Nu är det ett tag sedan jag skrev beroende på att det varit ganska rörigt inom mig känslomässigt och då är det svårt att få den ro som krävs för att sätta mig och skriva i bloggen.

Mina känslor har hoppat fram och tillbaka mellan då tid och nu tid och då är det svårt att reda ut vad det handlar om egentligen.

Min dotter befinner sig nu på Capio behandlingshem och det har varit en del turbulens till och från. Linda har ringt ett antal gånger och varit förtvivlad p.g.a hemlängtan bland annat. När ens vuxna dotter ringer och gråter vaknar mamman till barnet inom mig. Där måste förnuftet råda och ibland är det svårt men det är viktigt om jag vill hjälpa henne.

Denna starka förtvivlan hon haft/har känner jag inte igen hos henne, den blir näst intill panikfylld och är fruktansvärd att höra i telefonen eftersom jag är så hjälplös.

Jag funderar på vad som orsakar den och hur hon bäst ska kunna hantera den. Kanske att det är en biverkning av en medicin? Hon har reagerat konstigt på en tidigare medicin och den här reaktionen påminner om den tidigare. Bad henne om att prata med läkaren om detta imorgon och då hoppas jag att de kan hitta förklaringen till att hon mår så dåligt.

Tyvärr kan jag inte riktigt känna glädje över att hon nu får vistas på ett behandlingshem då oro och andra tärande känslor gnager inom mig.

Jag hoppas innerligt att allt ska lugna sig så att hon får en chans att tillgodogöra sig vården på Capio och då kan jag själv oxå få en välförtjänt vila.

Resten av dagen ska jag vila i nuet för i morgon är en ny dag och då får jag se vad den för med sig!

Sköt om er och ha en fin kväll!