Flyttstädning!

Ja mina vänner, nu är hösten här och det är dags för en liten uppdatering!

Jag och Linda har sysslat med packning och städning av hennes lägenhet vilket känns väldigt skönt att vi klarat av nu.

På måndag går flytten hit till mitt område men vi kan inte se varandra vilket jag tycker känns väldigt bra. Jag tror inte på att bo så nära varandra så att vi kan se om någon av oss går ut.

Nu är det ett litet promenadavstånd mellan oss och som jag känner det behöver vi ha det så.

Under tiden vi har packat och städat har vi haft det roligt tillsammans, även om det i bland blev fniss och trams pga en otrolig trötthet. Det jag upplevde ganska jobbigt var att jag först skulle hämta Linda för att vi sedan gemensamt skulle gå hem till henne. Efter allt slit där skulle jag sedan följa henne tillbaka för att sedan ta bussen hem till mig.

Jag kan lova att jag var slutkörd då jag kom hem men då var det dusch och sedan uppmärksamma en liten kisse som ville ha mat och var fylld av leklust. Det där med leken kunde jag gärna ha avstått från just då men vad gör man inte för lilla Vilda som tog glädjeskutt då vi lekte kurra gömma? :-)

Nu har jag landat lite i mig själv igen efter att ha tagit det lugnt ett par dagar.

I söndags var jag och en kompis i skogen och plockade svamp. Solen sken och vi avnjöt kaffe och smörgås där vi satt på en mossklädd sten. Det var ett sådant tillfälle som jag tar vara på och hämtar kraft av.

Mindre roligt var det då jag skulle rensa ca 35 liter trattkantareller men efter tre omgångar och dagar var det gjort.

Nu luktar det skog i hela lägenheten eftersom jag har svamp utbrett på tidningspapper över hela golvet i ett av rummen. Ack så härlig känslan blir då jag stoppar ner allt i glasburkar för att spara och sedan plocka fram och njuta av under vintern.

Nu ska jag snart koppla av med en mugg gott te' och sätta mig och slappa framför TV.

Önskar er alla en skön kväll!

Kramar

Zita

Tärande känslor!

Under en väldigt lång tid, har jag levt med tärande och jobbiga känslor.

Jag har känt förtvivlan, vanmakt, vrede, oro och frustration. Dessa känslor har ibland fått mig att känna det som att jag ska gå sönder, som att jag inte kommer att klara av att vakna nästa morgon för att bli överfallen av dessa plågsamma känslor.

Men vaknat har jag gjort och tagit mig igenom en dag i taget. Jag vet aldrig vad dagen kan föra med sig och varje dag som passerat har jag upplevt med en suck av lättnad då kvällningen gjort sin inträdan.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att min dotter nu är på väg tillbaka in i tillvaron med en stark kämparglöd! Jag vill se henne utanför psyks väggar, jag vill se henne i frihet igen.

Jag saknar hennes klingande skratt, tindrande ögon och hennes humor. Ja jag saknar min dotter otroligt mycket!

Flytten hänger över oss båda som ett tungt, svart ok. Jag önskar att vi snart kan börja packa så att vi kommer igång med hennes lägenhet.

Nu har jag skrivit av mig lite av det jag känner och ska snart dricka en varm mugg te'.

Sköt om er!

Höstkramar till er alla.

Zita

Oron....min ständiga följeslagare!

Nu har det gått några dagar sedan jag senast skrev och jag förstår inte att det ska kännas så motigt att skriva om mina känslor och tankar här på bloggen.

Kanske är det för att allting inom mig kommer upp till ytan och att jag då känner av allt det jobbiga och smärtsamma?

Formulerar jag mina tankar i ord så fylls jag av en massa känslor och jag klarar nog inte riktigt av att känna dessa så starkt som läget är just nu.

Min dotter är kvar på psyk och hur länge till det blir vet jag ingenting om.

Jag vet att vi har en flytt framför oss med allt vad det innebär och det är så att snart måste vi sätta igång med packning mm. Jag har ingen aning om då vi kan börja göra något i Lindas lägenhet. Känner bara att tiden rusar i väg och vi närmar oss flyttdagen för var dag som går.

Känner oro inför detta men borde vara van vid oron eftersom den numera är min ständiga följeslagare

Trevligare sällskap kan jag ha men jag kan tyvärr inte rå på den känslan!

Oro är något som sakta äter upp en inifrån eftersom den gnager och gnager. Den oron jag ständigt bär på orsakar så mycket i hela kroppen, den ger spänningar, huvudvärk mm.mm.

Jag var och besökte Linda på hennes födelsedag för att gratulera henne. Inget roligt ställe att fira en födelsedag på. Jag ska ev dit på lördag tillsammans med min lilla systeroch hennes familj.

Hoppas att ni får en skön och mysig kväll!

Styrkekramar till er alla.

Zita

Besök hos min dotter!

Då jag var på sta'n i dag så ringde min dotter och frågade om jag ville komma till henne på avd och dricka en kopp kaffe med henne, jag svarade att jag kommer och så vandrade jag dit.

Det är andra gången jag är där sedan hon lades in den här gången och det kändes skönt att kunna krama om henne igen.

Vi skojade och pratade om hennes nya lägenhet och det jag ser fram emot är då vi tillsammans i hennes lägenhet packar ner hennes saker i kartonger.

Jag ser fram emot den gemenskapen vi då delar och jag vet att det kommer att uppstå mycket skämt, trams och skratt.

När jag och Linda umgås under avspända förhållanden så har vi väldigt roligt och fint tillsammans. Jag trivs verkligen i min dotters sällskap då!

Nu är det "bara" att vänta på att det sker en förändring i hennes situation, att hon får gå från avdelningen så att vi kan komma igång.

För övrigt tar jag fortfarande en dag i taget och försöker att leva här och nu. Det är inte så lätt alltid, särskilt inte då oron slår sina klor i mig för då känns det som att jag ska gå sönder.

Jag hoppas att ni får en skön och solig helg!

Många tankar och kramar till er alla.

Zita