Som ni märkt har jag gjort en paus i mitt bloggande men känner nu att längtan efter att skriva, sakta har vaknat till liv inom mig igen.

Kanske ni har undrat över varför jag plötsligt beslutade mig för att ta en paus? Det finns två orsaker till detta: den ena är att jag har känt mig så fruktansvärt trött, med andra ord så tom på energi så att jag inte kunde få ner mina tankar i ord på bloggen.

Det har varit total "bloggtorka"!

Den andra orsaken är att jag har funderat över hur jag ska lägga upp min blog och vad jag vill med den.

Nu känns det som att jag kommit en bit även på den vägen och mina tidigare diffusa tankar och funderingar har börjar att ta form.

Jag tar en sak i taget och så får jag se vart det leder men jag måste säga att det känns väldigt bra att vara tillbaka här igen och få dela mina tankar och känslor med er som läser min blog

En varm höstkram och tanke till er alla!

Jag har funderat ett par dagar nu och har kommit fram till beslutet om att jag gör ett uppehåll i mitt bloggande.

Om det blir en kortare eller längre tid kan jag inte svara på för närvarande men det får tiden utvisa.

Jag kommer att kolla min blogg för att se om där finns några kommentarer eller frågor men tänker inte själv skriva något i bloggen.

Jag vill tacka er alla som har läst min blogg och jag hoppas ni är med mig igen den dagen jag återkommer.

Varma tankar och höstkramar till er alla!

I dag har jag haft en glad och nöjd dotter här på en snabbfika. Hon hade ätit frukost+näringsdryck fast hon hade sin vägning i dag! Jag blir verkligen glad då hon visar att hon kämpar! Det är härligt att se glädjen i hennes ögon och höra hennes skratt, det får mig att kunna dela glädjen med henne.

Mitt bloggande kommer att ligga lite lågt ett tag till då jag har en syster från Småland boende hos mig i en vecka. På fredag är vi tre systrar som ska gå på en musikshow och det tycker jag ska bli mysigt.

Sköt om er!

I dag har även jag varit hos stödteamet och fått stödsamtal angående min roll som mamma.

Om man som jag har varit inblandad i vården på olika sätt i flera år beträffande Linda så är det enormt svårt att skilja på att vara mamma och vårdare. Dessutom att hitta sig själv igen, det som är jag, tar tid men jag jobbar på allt detta varje dag.

Samtalet idag var väldigt givande och det är otroligt viktigt att få stöd i mammarollen. För mig är det nödvändigt eftersom jag levt med så mycket blandade känslor under så lång tid att det ibland känns som att jag har ett väldigt trassligt garnnystan inom mig. Drar jag i en trådände följer en del andra med och nystanet blir ännu mer trassligt.

Jag försöker verkligen att hitta tillbaka till mig själv och där igenom även min roll som mamma.

Det är svårt och ibland kör jag fast men det är då det är bra att ha någon man kan rådfråga och få lite vägledning av.

Alla föräldrar och anhöriga till någon med psykiska eller fysiska problem borde ha full rättighet till samtalstöd eftersom det är för tungt, svårt och jobbigt att klara av det själv.

För mig blev det så att allt det smärtsamma och jobbiga lagrade sig inom mig och till slut återstod enbart en tomhet och enorm trötthet. Sakta men säkert tar jag mig framåt, ett steg i taget för fortfarande bär jag på tomhet och trötthet men försöker ändå unna mig sådant som jag tycker om att göra eftersom den positiva energin är viktig för att orka fortsätta kämpa.

Jag är oerhört nöjd över att jag tog beslutet om att inte vara delaktig i vården längre och jag gjorde det då jag kände att jag stod på gränsen till att rasa ihop själv.

Visst jag kunde ha gjort det tidigare eftersom hela jag skrek efter vila men jag var inte mogen att lyssna på de signalerna då.

Nu kan jag och Linda umgås på ett mer avslappnat och mysigt sätt då vi träffas. Som mamma finns jag för henne och då vi umgås som mor och dotter har vi det oftast mysigt, trevligt och skrattar en hel del.

Nu har jag börjat att komma i ordning efter omtapetsering och målning av möbler och jag känner mig lite slak men väldigt nöjd.

Linda har varit här i helgen och hjälpt mig med en massa plock, hon har varit otroligt duktig och vi har haft en fin helg tillsammans.

Jag hade ett samtal med henne där jag bad om att det inte skulle bli mer prat om henne och hennes problematik. Jag tycker det känns som att det är ett uttjatat ämne för min del och jag blir enbart trött, irriterad och frustrerad vilket i sin tur leder till dålig stämning mellan oss.

Jag vill att då vi umgås, ska vi göra det som mor och dotter, ha trevligt ihop och hitta andra samtalsämnen. Sin problematik får hon ventilera med sitt stödteam.

Efter det att jag tagit upp detta med min dotter så blev det lättare att hitta ett lättsammare sätt att umgås på och för mig är det den kontakten som är värdefull.

Jag känner även att jag inte kan tillföra något längre då det gäller hennes problematik eftersom jag tömt mig totalt på fantasi om hur vi skulle kunna gå tillväga.

I morgon ska jag för första gången gå på samtal till stödteamet och få lite stöd i min roll som mamma. I bland är det fruktansvärt svårt att hantera vissa situationer och många gånger ger det mig både dåligt samvete och skuldkänslor då jag känner det som att jag är för hård mot henne. Sådana bitar är oxå bra att få höra någon annans åsikt om.

Då Linda var liten var de inga problem att vara konsekvent, prata och förklara då olika situationer krävde sådant. Men en vuxen dotter med en problematik är betydligt svårare att veta hur jag ska hantera på bästa sätt eftersom det blir en svårare och annorlunda situation.

Jag jobbar dagligen på att försöka att hantera olika situationer men vet inte om jag någon gång kommer att lyckas. Förmodligen inte eftersom det är så mycket svåra och smärtsamma känslor inblandade hela tiden och att jag känslomässigt åker så mycket berg och dalbana pga Lindas mående och humör. Det ska bli intressant och se vad och om jag kan lära mig något nytt sätt att se på de olika situationerna som uppstår.

Önskar er alla en trevlig kväll!