I dag har jag gått en promenad på en timme. Snön piskade i ansiktet och det kändes som att mina tankar virvlade bort tillsammans med snöflingorna.
Jag fick kämpa mig fram genom snön vilket gjorde att jag fick utlopp för en del av de känslor som just nu är väldigt starka och smärtfyllda.
Då jag kom hem njöt jag av en stor mugg med kaffe och kände att jag var tom på tankar och känslor vilket var en väldigt skön känsla.
För en stund sedan ringde min dotter och frågade om hon fick komma hit och stanna till i morgon. Hon vill att vi ska umgås och ha en lugn kväll utan diskussioner, bara umgås och ha det mysigt.
Jag svarade att det var okey men att det inte får bli en vana att komma mitt i veckan för att sova utan att hon får hålla sig till den överenskommelse vi gjort, fredag-lördag. Hon hade inte ätit middag i kväll så nu ska jag försöka att snabbt komma på något som jag kan tillaga.
I morgon ska jag till anhörigcenter på samtal och det känns skönt att få prata av mig lite.
Varma tankar och kramar till er alla!
Zita
Ja det är många som är rädda för det och inte vet hur man skall hantera det. Förstår att man lägger locket på, det gör min mamma med ibland då hon ser hur ätstörningen förstör och hon vet vad hon skall göra.
SvaraRaderaMin strategi är att inte äta eftersom jag inte vill ha maten och när jag väl har kämpat i mig maten så får den inte vara kvar där, får ingen hjälp heller så jag får klara allt själv. Nu känns det dumt att vräcka på alla problem här för dig, förlåt. Ville mest bara säga att du är en bra mamma och man ser hur mycket du älskar din dotter. Jag hoppas det blir lättare.
Kram Anji
Visst är det härligt mé en sån' promis ibland!?
SvaraRaderaDå det är bitande kallt & det "piskar" i ansiktet....
Ha de bra på Anhörigträffen idag,vännen /Kram Kram ♥