Känner att jag inte har så mycket att skriva om i dag eftersom vi just nu är inne i en ganska lugn period. Visst är det så att jag känslomässigt pendlar fram och tillbaka. Det är som en våg där oron,misstron och ledsenheten som ibland kommer över mig ligger i ena skålen men som tur är finns det glädje, humor och skratt att lägga i den motsatta vågskålen. I dag känns det som vågen hållt sig stilla men det behövs inte så mycket för att den ska tyngas ner av de jobbiga känslorna.

Det känns så skönt att Linda ska få gå till stödteamet i morgon och att jag får släppa matdelen helt till dem. Jag kan själv få gå tillbaka till mina egna matvanor vilket känns bra och jag kan ta mina promenader utan att känna ett stänk av dåligt samvete och oro.

Min egen frihet ökar genom att vi enbart kommer att tillbringa kvällar och helger tillsammans och jag tycker det är oerhört viktigt att var och en av oss få ha ett eget liv i den mån det går, eftersom det är en speciell situation vi befinner oss i.

Önskar er en trevlig kväll i vårt soliga sommarväder!

I dag har jag och Linda varit på ett möte med stödteamet och

det är nu klart att Linda ska vara där klockan tolv på torsdag för att äta lunch tillsammans med två av de personal som ska jobba tillsammans med henne. De är inte klara med planeringen ännu så därför vet vi inte om hon även ska äta middag där.

Jag tycker att det verkar var väldigt bra där och är glad för att hon även får de samtal som jag kämpat för i så många år och som jag anser är väldigt viktiga för hennes del.

Helgerna kommer vi att fortsätta inta våra måltider tillsammans men det kommer att bli lättare eftersom vi tillbringar våra vardagar på var sitt håll.

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det nu ska gå bra för min dotter och att hon så småningom får ett bra liv som hon känner sig tillfreds med.

Det sägs: "även en sjumila färd börjar med ett kliv" och så gör även min och Lindas nya väg!

I dag kom jag hem i från ett jättefint midsommar firande i Växjö. God mat, dryck och trevligt umgänge har jag verkligen kunnat njuta av från torsdag till i dag.

Jag kunde verkligen koppla av, känna mig helt fri från tärande oro och känna hur krafterna sakta återvände. Den här resan var den första sedan förra sommaren och den var verkligen välbehövlig!

Eftersom jag och Linda var trygga i att hon skulle umgås med en kompis här och även vara hos sin kontaktfamilj kändes allt så bra. Hon var ensam här hemma från i går efm. till idag då vid träffades på resecentrum mitt på dagen och sedan gemensamt följdes åt hem hit.

Jag ser på henne att hon har tappat ett par kilo pg.a att hon har ätit för lite men hon hon säger att hon har behållit det hon ätit och om det är sant eller ej, det kan bara hon svara för. Jag hoppas att hon är ärlig men jag kan aldrig veta.

Men jag är väldigt glad för att det ändå har gott bra och att hon verkligen förstod hur viktigt det var för mig att kunna åka i väg de här dagarna.

Nu blir det att ta nya tag och fortsätta att kämpa på och hoppas att det blir bättre och bättre för varje dag som går.

Önskar er alla en fin kväll!

Nu är det snart midsommar och jag ska åka iväg några dagar för att fira den.

Linda ska vara hemma med en kompis torsdag till fredag och passa katterna och på midsommarafton åker de till Lindas kontaktfamilj och firar midsommar där.

Det känns skönt att veta att Linda inte är själv här hemma eftersom jag då skulle känna en stor oro över att hon inte skulle äta och som då skulle resultera i en viktnedgång.

Det är hennes ansvar men det är inte roligt att åka iväg på en resa som jag inte kan koppla av på utan ska få känna en tärande oro hela tiden.

Nu kan jag göra resan och njuta av den och jag känner verkligen att jag behöver de här dagarna, för att koppla av, umgås och ha trevligt.

Eventuellt är Linda själv söndag till måndag men det tror jag hon klarar bra eftersom hon vet att jag kommer hem på måndagen.

Nu vill jag önska er alla en fin och skön midsommar och ett hopp om att solen ska lysa på er alla!

Jag fick svar på mitt mail till Göran Hägglundoch det delar jag med mig av till er!


Tack för ditt brev som jag härmed vill bekräfta att jag har tagit del av. Psykiatrin har alltför länge varit ett eftersatt område i svensk politik. Detta har tyvärr medfört att många människor har blivit lidande, främst naturligtvis de som drabbats av psykisk sjukdom och psykiskt funktionshinder, men även deras anhöriga och samhället i stort. Jag är fast besluten att i min roll som socialminister göra det jag kan för att människor som drabbas av psykisk ohälsa ska få det stöd, den vård och den förståelse som de behöver. Samtidigt bör understrykas att det inte är regeringens ansvar att driva den psykiatriska vården. Hälso- och sjukvården, inklusive den psykiatriska vården, är primärt landstingens ansvarsområde. Landstingens rätt till självbestämmande innebär att de väljer hur de vill prioritera inom sin verksamhet, och hur de vill organisera vården i sitt område. Hälso- och sjukvårdslagen ställer dock krav på landstingen att de måste uppfylla målet om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. En del av de punkter du tar upp i ditt brev faller således under landstingens ansvarsområde snarare än regeringens. Det ska också sägas att det är Socialstyrelsen som utövar tillsyn över den psykiatriska vårdens personal, verksamheter och behandlingsmetoder. Det är naturligtvis viktigt att vården vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är emellertid Socialstyrelsen som har den relevanta kompetensen för att göra medicinska bedömningar och har möjligheten att utfärda nationella riktlinjer för vården. Från regeringens sida ansvarar vi för den psykiatriska vårdens övergripande regelverk och utveckling. Det är min uppgift som socialminister att verka för att landstingen får så bra förutsättningar som möjligt för att ge en god vård. Jag vill därför nämna något om det arbete som regeringen nu gör för att stärka psykiatrin. Regeringen tillsatte den 10 juli 2008 en utredning, vars uppdrag innefattar att göra en översyn av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård samt lämna förslag till ny lagstiftning på området. Syftet är att lagen ska göras mer pedagogisk och anpassad till de etiska, medicinska och juridiska krav som bör ställas i samband med tvångsomhändertagande av personer med psykisk sjukdom. Uppdraget ska redovisas senast den 30 april 2011. Regeringen har under 2007 och 2008 satsat cirka 1 miljard kronor i särskilda satsningar inom psykiatriområdet. Med budgetpropositionen för 2009 höjde regeringen ambitionsnivån. Under tre år, 2009-2011, pågår nu en psykiatrisatsning som regeringen har avsatt sammanlagt cirka 2,7 miljarder kronor för, det vill säga 900 miljoner kronor per år. Den innefattar en rad olika åtgärder. Syftet är att åstadkomma konkreta och varaktiga förbättringar för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Med utgångspunkt i de pengar som avsatts och aviserats har regeringen lyft fram fyra delområden som särskilt prioriterade för satsningar under perioden 2009–2011. Dessa är insatser riktade till förbättrad kvalitet i och ökad tillgänglighet till verksamheter för barn och unga med psykisk ohälsa, arbete och sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning, satsningar på kompetens och evidens, samt stöd för långsiktigt kvalitets- och utvecklingsarbete. Det är möjligt att ta del av mer information om detta i skrivelsen En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning (Skr. 2008/09:185) på regeringens hemsida. http://www.regeringen.se/sb/d/2881/a/125373 Tack än en gång för att Du tog Dig tid att skriva. Det är alltid värdefullt för mig som minister att få ta del av olika synpunkter angående mina ansvarsområden i regeringen. Med varma hälsningar Göran Hägglund

Detta mail skickade jag till Göran Hägglund för en tid sedan. Jag ville genom detta försöka att förmedla till honom som politiker hur fruktansvärt dåligt psykvården fungerar i Östergötland.



Jag är en mamma till en vuxen dotter som har varit inlagd på Psykiatriska klinik i Östergötland vid ett fler tal tillfällen. De problem hon tidigare haft har varit självdestruktiva. Det har aldrig gjorts någon utredning på henne under den långa tid hon varit i kontakt med psyk. Hon har blivit inlagd och medicinerad utan att få ett enda samtal med en psykolog.
Det finns ingen form av aktiviteter på avdelningen utan det är helt enkelt enbart ett förvaringsställe.
För några år sedan fick hon en ätstörning och har absolut inte fått minsta hjälp att behandla den utan åter igen är det medicin och förvaring det handlar om.
Det fanns under en kort period en dagavdelning som inriktade sig på denna problematik men helt plötsligt lades den ner och min dotter stod då utan någon kontakt. Hon hade inte ens en läkare eller någon att prata med.
Det finns ingen hjälp att få för den här sortens problem i hela Östergötland och det är fruktansvärt hur det kan få vara på det viset.
Om det kallas behandling och vård att få en massa olika medicin preparat, hållas inlåst och inte få någon form av samtalsterapi? Då anser jag att det är otroligt fel någonstans och det måste till en förändring!
Det är viktigt att plocka fram det friska beteendet och vårda det och inte bara se till problematiken och det sjuka.

Det är av oerhört stor vikt att psykvården här kommer under granskning och att det inom snar framtid sker en radikal förändring till det bättre. Som det är nu, är det absolut helt oacceptabelt.
Jag förstår att detta brev inte väcker någon större uppmärksamhet eller kan led till någon åtgärd men någon måste upplysa om hur det är för dessa patienter.
Jag vet inte ens om Göran Hägglund kommer att få läsa detta?!

Mvh en av många förtvivlade mammor.

Jag och min dotter Linda!

I dag var det möte inom öppenvården på f.m vilket jag inte kunde delta i men har fått berättat för mig i efterhand vad de kom fram till. Alla vardagar kommer Linda att att gå till öppenvården, laga mat och äta lunch och middag. Jag vet inte så mycket mera just nu eftersom jag inte har läst det papper Linda hade med till mig, jag ska läsa igenom det i morgon.

Jag tycker det känns väldigt bra att hon får något att gå till på vardagarna och att vi på det viset enbart ses morgon och kväll. Vi kan då uppskatta den tid vi får att umgås med varandra och hon får ta del av lite socialt umgänge vilket också är väldigt viktigt.

Linda söker en ny lägenhet och kan inte tänka sig att sova i den lägenheten hon har nu och detta innebär att vi kan få bo under samma tak en längre tid till och därför är det viktigt att vi inte sliter ut vår mamma-dotter relation. Det är inte enkelt då en vuxen dotter flyttar hem igen efter att ha haft eget boende i några år, för vår del är det viktigt att vi kan göra saker var och en för sig.

En stund efter mötet träffades jag och Linda för att inta en lunch tillsammans och sedan, vi åt och gick sedan på sta'n och kikade på rean. Nu är vi hemma igen, har ätit och nu sitter vid våra datorer på olika håll här hemma. Sedan blir det att koppla av, se något på TV och njuta av en stor mugg te'.

Önskar er en trevlig fredagskväll!

I dag har jag och Linda tillbringat hela dagen på var sitt håll. Jag har njutit av en lång promenad i solen och åkte sedan till anhörigcenter på samtal.

En enormt trevlig o, trygg person som det är väldigt lätt att anförtro sig åt. Det känns som att jag lättat på en tyngd då jag går där ifrån och det är värt oerhört mycket för mig. Det är mycket som har lagrats under de senaste åren eftersom det har varit så mycket som hänt med och omkring Linda.

Nu blir det uppehåll ett par veckor p.g.a att jag inte kan och hon har semester.

Jag önskar er en god natt!

Nu är Linda iväg några timmar, hon ska träffa den personen i öppenvården som hon tidigare gick hos och sedan möta sin kontakt person. Så nu har jag några timmar för mig själv vilket jag tycker är väldigt skönt.

Det avlöper fortfarande lugnt utan en massa diskussioner här hemma. I bland kommer nedstämdheten över oss men i nästa stund kan vi skratta och ha riktigt roligt tillsammans. Humorn har sakta börjat göra sitt inträde och i och med den kan vi för närvarande skämta om en del saker och det känns fantastiskt skönt. Under alla år har vi haft humorn med oss och fått oss ett gott skratt mellan varven. Jag tror att humorn och skrattet har hjälpt oss igenom mycket, jag tror att de gånger vi delar de ljusa stunderna, hämtar vi båda en kraft som bidrar till att vi orkar fortsätta kämpa. Känslomässigt pendlar jag oerhört mycket nu och det är inget jag kan påverka , utan det är bara att följa med i svängarna även om det ibland känns väldigt jobbigt.

När dagen är tung

och livet känns kallt

är det svårt att se

en mening med allt.

Så ensamt det är

att bära en sorg

men bördan kan lätta

med andras försorg.

För tankar kan värma

och ord göra gott

en blick kan berätta

att någon förstått.

När jag sitter här vid datorn slår regn och ömsom hagel hårt mot fönsterrutan. Känns ändå lite skönt att få mysa inomhus i den tidiga kvällen.

I dag har jag och Linda varit ute och gått på var sitt håll vilket kändes bra eftersom jag kopplar av genom att lyssna på en talbok under min promenad. Efter en timmes vandring möttes vi hemma och myste över en kopp kaffe med smålands kringla.

Vi har nu fått veta att det ska bli ett möte i öppenvården på fredag som jag tyvärr inte kan vara med på men jag ska få rapport från Lindas kontakt som håller i mötet.

Jag hoppas att det kommer ut något bra från mötet som kan hjälpa Linda en bit på vägen. Stöd och ev. samtal kanske hon nu har en chans att få men då måste hon verkligen våga/vilja satsa och vara beredd på att det arbete hon måste lägga ner för att komma framåt inte är enkelt.

Jag önskar så att jag kunde förmedla att jag nu känner en lättnad över att det kanske finns hjälp att få men jag kan inte känna det förrän jag verkligen ser att något positivt händer.

Snart börjar semestrar runt omkring och då stannar lilla Sverige vilket vi lärt oss sedan tidigare och tyvärr finns det inte något/någon som kan bidra med stöd och hjälp under den perioden.

Men vi får se hur det blir, det är bara att hoppas på det bästa!

Efter en liten promenad tillsammans med Linda och en kopp kaffe på balkongen sitter jag nu vid datorn en stund.

Den trötthet jag just nu känner är näst intill förlamande. För varje gång det inträffar något där det rått stark turbelens och där oron fyllt hela mitt inre, blir tröttheten värre och värre. Det känns som att befinna sig i ett vakum Jag vill hitta tillbaka till den delen av mig som kunde släppa det som skett och finna en viss återhämtning där emellan men det verkar svårt just nu. Nu försöker jag i stället med att lyssna till mitt inre och efter bästa förmåga ge mig själv det jag känner att jag behöver. Det kan vara allt från en promenad till att läsa en bok och bara vila. Den här helgen har jag tillåtit mig att bara "vara" och hållit mig hemma. Jag har lärt mig att försöka att vara rädd om mig själv i den mån det går för vad skulle hända med min dotter om jag skulle rasa ihop? Jag vet att jag är oerhört viktig för Linda som mamma och att hon verkligen är i behov av mitt stöd, min uppmuntran och min ork för att hjälpa henne söka olika vägar.

Det är så fruktansvärt svårt att hitta vägar där vi bor eftersom det inte finns någon form av hjälp då det gäller ätstörningar.

Men......jag vill tro och hoppas att en dag ler lyckan emot oss och plötsligt finner vi något som kan hjälpa henne att må bra och leda henne fram till en bra tillvaro.

Ni som vill maila mig kan skriva skicka mail till mig.

Minmailadress är: zitas@live.se

Jag vill jättegärna att Birgit som skrev en kommentar till mig, skickar din mailadress till mig så att jag kan komma i kontakt med dig.

Den vita katten heter Mysan och är Lindas och den grå heter Vilda och är min.

Tröttheten har tagit ut sin rätt och vi sov båda två till klockan nio i morse vilket är ovanligt för oss båda. Tillsammans tog vi en promenad och gick och tittade efter tomma lägenheter i det området Linda vill flytta till, sedan gick vi vidare till affären för att inhandla lite matnyttigt.

Det flyter på här hemma även om det ibland känns lite tungt och den molande oron då och då ger sig till känna. Tröttheten finns där mer eller mindre hela tiden och ibland kan det knyta sig ordentligt i bröstet då jag tittar på min dotter och tyst för mig själv undrar hur det ska bli för henne. Om jag kunde skulle jag ta med henne på en resa utomlands där vi bara kunde ha det skönt och koppla av från alla tankar och känslor. Men tyvärr finns det vissa hinder för det som t.ex två små katter som kräver sin omvårdnad och tillsyn.

Önskar er en fin lördag!

Efter dagar av turbelens sitter jag nu här vid datorn och känner mig helt tömd på energi.

Eftersom Linda har blivit utskriven ifrån Capio skulle hon beställa sjukresan hem men hennes remiss fanns inte på datorn och av den anledningen kunde hon inte få åka taxi. Det gick åt mycket tid och ork till att ringa en massa samtal för att resan skulle ordna sig för henne.

För ett antal veckor sedan skulle remissen läggas in på datorn vilket jag fick ett starkt löfte om men så hade naturligtvis inte skett.

Nåväl hem kom hon och nu sitter hon i köket vid sin dator. Hur framtiden kommer att bli nu det står skrivet i stjärnorna. Det ska ev. bli ett möte i nästa vecka och det är väl bara att vänta och se vad det kan föra med sig men tyvärr har jag inga stora förhoppningar eftersom min erfarenhet säger mig att det inte kommer att leda till några positiva förändringar. Jag får ge det en chans och hoppas!

Jag har talat om för Linda att hon får ta eget ansvar här hemma och med det menar jag att jag inte går in som en vårdare eller tjatar om mat, dryck och annat. Jag finns här som hennes mamma och har absolut ingen ork kvar för diskussioner eller kontroverser.

Lindas handlingar har fått jobbiga konsekvenser och tyvärr är verkligheten så att även som förälder blir man hårt drabbad av dessa konsekvenser

Som tur var hade jag en tid för samtal på anhörigcentret idag och det kändes otroligt skönt att få gå dit och låta alla känslor och tankar få komma upp till ytan genom ord.

Nu är det helg, en helg där Linda inte skulle ha haft någon permission men nu ser vår situation annorlunda ut och tillsammans får vi försöka att göra det bästa av den.

Jag brukar försöka att leva efter mottot; ta en dag i taget och det är vad jag ämnar försöka med.

Önskar er alla en trevlig fredagskväll!

Det finns tider då tårarna

ständigt rinner

Då smärtan är så svår att

hjärtat går i bitar.

Det finns tider då livet känns

så meningslöst

att vaje sekund är en plåga

och man vill bara försvinna.

Men lyckliga tider kommer

de kommer någon gång

då alla tårar byts mot skratt.

Inga sorgsna miner

bara leende läppar.

Den tiden då hjärtats

utspridda bitar sätts på plats

och livet får en mening.

Någonstans bortom allt mörker

finns ljuset.

Även om det just nu

känns svårt att tro.

Sök hoppet

för det är det du måste leva på.

Jag vet inte vem som har skrivit dikten men tycker att det känns som en tröst att läsa den!

Just nu råder det stark kaos inom mig och allt känns otroligt jobbigt och även hopplöst. I går och i dag har det varit en fruktansvärd turbulens beträffande min dotter. Hon mår fruktansvärt dåligt och har tyvärr ramlat tillbaka i det gamla beteendet.

Det är bestämt så att Linda ska vara kvar den här helgen på Capio vilket jag anser är helt rätt då hon mår allt för dåligt för att jag vill ta det ansvar som faller på mig om hon kommer hem.

Det är en hemsk situation som råder just nu och den ända som kan göra något åt den är Linda själv. Det är hon som måste stanna det ekorrhjul hon just nu är inne i och se att det hon håller på med är ohållbart Det är hon som måste göra valet då det gäller vilken väg hon ska välja, kämpa eller ge upp. Hon har ansvar för sitt liv och vad hon gör med det då hon är en vuxen person.

Jag har alltid funnits för henne och gör så fortfarande men jag kan inte ta ansvar för henne, hennes val eller liv.

Det gör ont i mig och allt det som sker fyller mig med en så stark sorg så att det känns som att hjärtat ska brista. Även om jag inte vågat tro fullt ut att hennes liv skulle bli till det bättre genom vistelsen där uppe så har jag ändå inom mig burit på ett starkt hopp.

Jag känner att jag har svårt att skriva mer just nu då det råder en stor kaos inom mig. Det känns som att jag befinner mig i en liten båt på ett stormigt hav. Ensam och isolerad sitter jag där och kan inte göra något för att min dotter ska må bättre och hitta kämparlusten.

Då du det här Linda så vill jag säga dig två saker: Jag älskar dig och våga släppa taget!

Tillbakablick 10. Ätstörningens början!

I början var jag helt ovetandes om Lindas bantande, då vi träffades åt hon bra, var på bra humör och hon hade ingen synbar viktnedgång.

Hon sökte en ny lägenhet och fick en som är på ca trettifem minuters gångavstånd från min bostad vilket underlättade då jag skulle ta mig hem till henne. Det blev flytt och allt som följer med en sådan. Hon berättade för mig att den lägenheten såg hon som en del av en nystart på hennes fortsatta liv, den skulle inte få bli smutsig av destruktivitet utan kännas trygg att bo i. På sommaren träffades vi ibland och hade picknick i gräset på lite olika ställen och då kunde jag se att hon inte åt lika mycket som hon brukade. Då hon pratade om sin vikt förklarade jag för henne att hon var jätte fin i kroppen att att hon inte skulle gå ner ett hekto. Vi pratade även om riskerna och vad en bantning kunde föra med sig. Linda som aldrig varit något för att motionera började ta snabba promenader, de flesta utan min vetskap. Sakta men säkert började hon att närma sig ätstörningens kant. Hon åt lite vid måltiderna, ibland hetsåt hon vilket resulterade i kräkningar. Då jag kom hem till henne såg jag på olika ting som gjorde att jag förstod vad hon gjort. Nya diskussioner om maten och dryck återkom allt mer ofta mellan oss. Den maktlöshet, förtvivlan, oro, ångest och ilska jag kände var fruktansvärt smärtsam, hela jag var totalt fylld av en stark vanmakt.

Då det inte hjälpte att prata med henne så bad jag henne om att äta, då inte det hjälpte blev jag arg på henne och sa åt henne att hon inte fick bo själv utan var tvungen att be någon inom sjukvården om hjälp . Jag erbjöd henne att komma och bo hos mig men vilket förslag jag än kom med eller vad jag än sa så tog hon inte till sig något av det.

Alla de känslor som slet i mig höll på att knäcka mig totalt. Jag ville gå högst upp på ett hustak och skrika ut min vanmakt och ett stort HJÄLP!

Efter en lång jobbig tid blev hon äntligen inlagd på psyk. och även om jag inte var positivt inställd till dem så kändes det som en enorm lättnad över att hon kunde få tillsyn och hjälp med maten.

Det här var början på en lång tröttsam och mycket smärtfylld tid.

Om någon av er som läser min blogg funderar på er vikt på ett negativt sätt bryt då de tankarna direkt genom att be någon om hjälp. Jag vet genom min dotter hur hemskt och plågsamt det är!

Ingen borde få genomlida något liknande, varken drabbad eller anhörig!

Linda har åkt tillbaka till Capio och jag har varit ute i det små kyliga vädret och gått en långpromenad.

Efter det att Linda har åkt fylls lägenheten av en tystnad. Jag saknar henne alltid då hon har åkt men samtidigt njuter jag av den tystnad som råder omkring mig. Även om det blir tomt efter henne så är det skönt att få några dagar där jag kan rå mig själv och få lite eget liv.

Helgen har varit bra och det har inte varit en ända diskussion om mat eller dryck och det uppskattar jag verkligen. Jag kan bara hoppas och önska att hon behåller maten här hemma som hon bedyrar att hon gör men jag kan aldrig veta. Efter varje helg får jag veta om hon har ökat eller minskat i vikt, inte hur mycket och det är inte viktigt men det viktiga är att hon inte tappar i vikt . Så länge hon inte gör det har jag ingen anledning att misstro henne på något vis och det känns skönt då jag fått vetskap om det.

I går då Jag och Linda satt på balkongen och njöt av det fina vädret sa hon; "nästa vår ska jag göra fint på min balkong, jag vet att jag sa det till dig förra våren men nästa vår ska jag det."

Det gjorde ont i mig då jag hörde hennes ord men jag vet egentligen inte riktigt varför. Kanske för att jag så gärna önskar för bådas vår skull att det verkligen blir så, kanske för att något inom mig inte riktigt vågar tro på de orden.

Det ända jag kan är att hoppas att hon fått ordning på sitt liv och får må bra till dess så att hon kan fixa till sin balkong, göra det mysigt och kunna sitta där, njuta och känna sig tillfreds med sig själv och sitt liv.

I kväll känner jag mig tom på tankar

och därför nöjer jag mig med i kväll

att önskar er alla en god natt!

Jag ska försöka att berätta lite om tiden här hemma innan Linda blev inlagd på Psyk. sista gången.

I dag vet jag att jag blev grundligt lurad ett flertal gånger av henne genom att hon spädde ut nyponsoppa med extra vatten. På morgonen tog jag fram en näringsdryck till henne och hon drack upp den utan protester. Jag har senare fått veta att hon öppnade den,spädde ut den med vatten och förslöt folien omkring den igen. detta gjorde hon då jag hade lagt mig för natten. Jag blev lurad och hon hade tur att jag inte kom ut i köket då hon stod och hällde ut näringsdrycken i vasken Hon gick ut för att ta sitt nattbloss och då passade hon på att kräkas och det gjorde hon vid andra tillfällen oxå.

Hon kunde säga till mig att hon skulle gå till biblioteket och eftersom hon har ett eget ansvar och lovade mig flera gånger att hon inte skulle kräkas så hade jag inget val än att låta henne gå. Som mamma blev jag väldigt dubbel vid sådana tillfällen, jag ville så gärna lita på hennes ord samtidigt som det var något inom mig som sa att jag inte skulle göra det.

Det är en bit som absolut har tärt på mig väldigt hårt, viljan/önskan att kunna lita på ett löfte och då jag gjort det bli besviken och sviken gång på gång.

Något som även tog på orken var allt ältande om mat. Maten för med sig så mycket jobbiga diskussioner som oftast inte leder till någon positiv förändring eller insikt.

Ibland kändes det som att jag ville skrika, skaka om Linda för att hon skulle vakna upp och se vad hon höll på med eller bara lämna henne hemma och gå min väg. Ibland fick jag panikkänsla som kändes som att jag satt fast i tuggummioch vad jag än gjorde eller försökt göra så satt jag ändå lika fast.

Tidigare har Linda verkligen styrt och manipulerat både mig och sin omgivning då det gäller mat och dryck. Idag upplever jag att det är annorlunda. Jag tycker inte att hon försöker att styra och manipulera mig lika ofta och jag låter henne inte göra det längre.

Jag kan inte med säkerhet inte veta att det hon säger är sant, jag kan bara hoppas att det är så.

Hon är medveten om att om jag ska få full förtroende och tillit till henne så får hon sakta men säkert jobba sig fram till det målet.

Ärligt måste jag tillstå att det känns som att hon är angelägen att nå dit och det gör mig glad över att hon verkligen kämpar för det.

I dag har har jag varit på samtal och det är andra gången jag är där. det känns så skönt att få komma dit och lätta på trycket av tankar och känslor. Det jag känner då jag sitter där i stolen är hur mycket smärtfyllda tankar och känslor som kommer över mig. Det är så många år av smärta.oro och olika känslor som jag själv har burit på utan att jag egentligen insett vidden av det. Eller är det kanske så att jag inte tillåtit mig att känna så mycket eftersom Linda och hennes ät störning tog all min ork. Jag vet att jag balanserade på yttersta kanten till att rasa ihop själv då Linda blev inlagd på Psyk. och jag har ännu inte fått tillbaka hälften av den ork och energi jag hade innan hon blev fast i sin ät störning.

Det jag märker skillnaden på är att jag idag inte har samma tålamod,tolerans och att jag är mera lättirriterad.

Det som kvarstår lika starkt är min kärlek till min dotter och för att jag vet vem och hur hon egentligen är bakom sitt destruktiva beteende. Alla de fina egenskaper och resurser hon har inom sig är för mig viktiga att hon själv vågar lita till och även dela med sig av till andra människor. Min önskan är att hon en dag ska stå på egna ben, acceptera sig själv och finna sin egen plats i tillvaron. Det är värt att kämpa för.

Dit jag går för att ha samtal är på ett anhörigcenter och jag känner en värme direkt jag kommer innanför dörren Henne jag har samtal med är en varm, förtroendeingivande person som verkligen lyssnar och bryr sig. Fast jag bara har varit där två gånger så känner jag mig väldigt glad över att få gå där. Jag fick veta idag ett man kan boka tid för att sitta i en massagestol och även boka tid för vanlig massage eller så kan man gå dit enbart för att dricka en kopp kaffe och prata med andra i en liknande situation.

Jag ser fram emot nästa samtal om en vecka.

Önskar er alla en fin helg!

I morgon kommer Linda hem på permission, hon stannar till måndagmorgon då hon åker tillbaka direkt efter frukosten.

Jag ser fram emot att få träffa henne igen, umgås och njuta av det fina vädret tillsammans.

Förra helgen då hon var hemma hade hon bestämt sig för att äta 0,5procentig yoghurt fast det är bestämt att hon ska äta två procent till frukost. Vi hade diskussioner kring detta och jag talade om för henne att jag måste berätta för personal att hon inte äter det som är bestämt, eftersom jag måste rapportera till dem efter helgen.

Jag informerade personal och de har åter igen sagt till Linda vad som gäller.

Nu har vi gjort en överenskommelse angående den här helgen, hon äter det hon ska och vi ska inte ha några diskussioner gällande mat.

För min del blir jag fort tömd på energi när det gäller tjatet om mat, för att jag har haft så mycket av det så att jag orkar helt enkelt inte med den delen längre.

Vi mår båda bäst av att umgås och ha trevligt tillsammans utan att föra jobbiga diskussioner som ändå inte leder någon vart.

Linda! Du är jätte välkomen hem, det vet du! Kram

Idag har jag njutit av en lång, skön promenad i solen. Då jag kom hem smakade det gott med en mugg kaffe på balkongen.

För någon timme sedan ringde Linda och grät i telefonen. Hon var ledsen över att ha ät störningen att slåss mot och över hela den situationen hon befinner sig i.

Det skär i hjärtat på mig då jag hör hennes djupa förtvivlan men vad kan jag göra mer än att lyssna prata lugnande och finnas? Då vi avslutade samtalet var hon betydligt lugnare och det kändes bra .

Jag kan förstå hennes rädsla, oro och ledsnad och tycker att det är bra att hon kan få utlopp för de känslorna. Även om det känns tungt och svårt att höra hennes förtvivlan är jag ändå glad över att hon har den tilliten till mig så att hon vågar visa det hon känner.

Hur känner jag efter ett sådant samtal? Jag blir ledsen och sorgsen! Ledsnad över hennes förtvivlan och sorg över att det ska behöva vara så här. Jag känner mig även ledsen för egen del eftersom varje sådant här samtal tar ganska hårt på mig.

Just nu känner jag det som att det räcker med ledsamheter och sådant som är jobbigt, att jag inte orkar med mer. Men.....det är vad jag känner i ögonblicket. Om ett par timmar har känslorna lagt sig och jag har deppat färdigt för den här gången.

Så här ser det ut för mig just nu och jag åker verkligen berg och dalbana känslomässigt Men det skrämmer mig inte då jag vet orsaken till att det blir så.

Nu hoppas jag ni får en trevlig kväll.

I dag känner jag mig lite låg, vet egentligen inte varför men kan bero på att en viss oro inom mig ger sig till känna. En oro över att Linda inte ska få tillräckligt med samtalsterapi, 30 minuter i veckan är alldeles för lite.

Även om Linda har vistats på Capiounder en längre period nu så förstår jag fortfarande inte hur de arbetar där. Jag är medveten om att de först och främst arbetar med förhållandet till mat och att de måste följa ett matschema. Jag förstår även att de inte kan bli friska där men jag saknar ändå att det inte arbetas med hela människan. Vi har ca två månader kvar av hennes vårdtid där och jag kan bara hoppas och önskar att min dotter blir utskriven där ifrån som en betydligt starkare och friskare person.

Även om jag oftast lyckas hålla mig i nuet, händer det ändå att tankar och känslor springer i förväg och funderar framåt.

Snart ska jag koppla av med en stor mugg te men först ska jag föra över den sista CD skivan från en talbok till min mp3 så att jag har något att lyssna på då jag går en långpromenad i morgon igen.

Önskar er alla en skön kväll!