Glad Påsk!

Önskar er alla en riktigt fin och mysig påsk!

Många varma tankar och kramar till er alla!

Zita

Tuff tid och känslomässig kaos!

Det har känts som att jag och min dotter befunnit oss i skilda världar men ändå har kärleken hållit oss samman.

Det har varit en otroligt tuff och jobbig tid som har tömt mig fullständigt på kraft. Känslomässigt har det varit total kaos inom mig och vart efter dessa känslor sakta dalade bort, fylldes jag av en total känslomässig tomhet.

Denna tomhet kvarstår även om jag kan känna att längst ut i kanten börjar det sakta att hända något och nu måste jag låta allt ta sin tid och låta tomheten successivt fyllas med berikande känslor igen.

Jag har upplevt detta hos mig vid ett tidigare tillfälle och det var efter det jag vårdat Linda och kämpat i ihärdigt för att hon skulle få hjälp.

I och med att jag befunnit mig i samma känslomässiga situation tidigare så vet jag oxå hur skört det är, hur lätt det lilla som börjat fylla mig igen totalt raseras. Lika lätt som ett korthus faller av minsta vindpust.

Det är en underlig upplevelse, först vara fylld av en massa olika känslor och plötsligt bli helt tom.

Det är som att vända en välfylld påse upp och ner för att då se hur allt i den bara försvinner ur den.

I allt det som Linda varit orsak till och det som hänt runt i kring henne, har jag legat väldigt lågt. Hon har fått reda ut sin situation utan min inblandning och jag har varit hos henne på psyk mycket färre gånger än jag tidigare har varit under en två veckors period.

Linda är vuxen och får likväl som vi andra ta konsekvenserna av sitt handlande men tro inte att jag inte brytt mig om henne för så är verkligen inte fallet.

Då hon förra fredagen fick gå hem från psyk..... hur man nu kan skicka hem någon som har haft vak dagen innan och LPT utan att kolla upp hur det ser ut för henne då hon kommer hem.

Jag sa direkt till Linda att hon skulle komma till mig vilket hon gjorde och blev kvar till söndagen.

Nu önskar jag er alla en skön kväll i solen!

Kramar

Zita.

Öppna sår!

I dag då jag var ute på min långpromenad i vårt härliga vårväder så funderade jag över varför jag har så svårt att skriva något på bloggen. Nu vet jag varför.

Många är de gånger då jag varit fylld av smärta, oro, trötthet och ångest men jag har så småningom känt hur dessa känslor sakta a tagit och jag har åter igen fyllts av hopp, glädje och styrka.

Detta har upprepat sig gång på gång men den här gången är det som all ork, energi och livsglädje bara försvann från mig.

Då min dotter kom in på psyk igen så kändes det som att marken öppnade sig under mig och att jag med en väldig fart åkte nedåt. Även om jag anat att det åter igen skulle bli en inläggning på psyk så blev jag fylld av starka, smärtfyllda känslor.

Jag kan nog beskriva det med att jag inom mig bar på små blödande sår som blev stora och väldigt plågsamma den dagen. För varje gång jag satte mig vid datorn för att skriva i bloggen så kände jag hur såren började göra ont och jag klarade inte av att formulera mina tankar och känslor i ord eftersom smärtan blev för stark.

Jag känner mig fortfarande oerhört trött och sårbar men för varje dag som går läker en bit av mitt inre.

Som läget är nu så kommer jag att blogga när jag känner att det inte blir för smärtsamt att klä känslor och tankar i ord.

Många tankar och styrkekramar till er alla underbara läsare!

Psyk!

I fredags var jag på psyk och hälsade på min dotter. Samma långa korridor, samma salar och så denna låsta dörr. Då jag och Lindas kontaktperson kom dit så stod min dotter på den andra sidan glasdörren och väntade. En dörr med glasruta skiljer instängdheten och friheten från varandra. Inte mycket....en ynka dörr....men tillräckligt för att hålla "livet" utanför. I morgon ska det bli ett möte, (jag ska/vill inte vara med) och efter det får jag höra hur planeringen ser ut framledes. Planeringar är bra men de ska följas fullt ut vilket är något som sällan sker. Önskar er en fin söndag! Kramar Zita.