Den här efter middagen har jag tillbringat ihop med min dotter och det kändes väldigt härligt och mysigt. Vi var ute en sväng i det fina vädret och tog även en fika på cafeterian

Jag känner mig just nu enormt stolt över henne och hennes kämparglöd. Jag hör på henne hur kämpigt och tråkigt hon tycker det är att vara inlagd och dessutom har hon en jätte stark hemlängtan.

Hon har fått besked om att hon ska åka på ett bedömningssamtal till Stockholm den nionde april och väntan på den dagen kommer att bli lång. Efter den resan är det väntan igen på svar om hon får komma dit eller ej. Den väntan är fruktansvärt jobbig och jag känner både oro och ångest inför svaret. Jag hoppas innerligt att hon får besked om att hon är välkommen dit, blir det inte så vet jag inte vad som kommer att hända och ske.

I dag då hennes hemlängtan var så stark, kände jag hur jag skulle vilja ta med henne där i från. Då jag fylls av en stark ömhet och kärlek för henne, upplever jag en stark känsla av att vilja omhulda och beskydda henne. I dag då jag kom , såg jag en dotter med liv och glädje i blicken och som kunde föra ett normalt samtal med klara tankar. Det kändes som att få min dotter tillbaka och hela jag blir fylld av värme.

Nu blir det att försöka med att ta en dag i taget och först koncentrera mig på det mötet som ska bli på måndag och efter det blir det att fortsätta med en dag i taget.

Jag önskar er alla en fin helg!

Hej!

På eftermiddagen ringde det på dörren och då jag öppnade blev jag väldigt förvånad, för utanför står min dotter med ett stort leende på läpparna.

Hon hade tillsammans med sin kontaktperson fått permission ett par timmar och kom verkligen och överraskade mig. Vi fikade, umgicks och hade det jätte mysigt. Hon kelade med katterna som hon saknar jätte mycket. Det kändes så skönt att få umgås i hemmamiljön istället för att ses på sjukhuset som vi nu har fått göra i sex veckor.

Den här stunden kommer att finnas i mitt minne en tid, det var nog vad vi båda behövde!

För ett tag sedan fick jag frågan om hur jag har känt det då min dotter har vistats på behandlingshemmen .

Ärligt talat blev jag helt ställd och fick tänka efter ett bra tag innan jag kunde svara. Att vara mamma till ett barn med problematik innebär en mängd blandade känslor. Då Linda har kommit till ett behandlingshem har jag känt en stark oro, en viss misstänksamhet om behandlingshemmet är seriöst eller inte. Jag har känt hopp om att det kanske äntligen kan bli bra för henne och det är just det hemmet som kan hjälpa henne, en förtvivlan över att hon inte kan bo hemma men samtidigt en lättnad över att slippa det akuta ansvaret. Då menar jag att jag hade huvudansvaret men om något inträffade var det behandlingshemmet som skulle ta i tu med det som hände, även om de alltid var tvungna att informera mig direkt.

Som jag har upplevt det då det gäller vistelsen på behandlingshemmen så har jag bara korta stunder sluppit att känna oro. Jag upplevde det hela tiden som en väntan på att något skulle kunna inträffa och det är en jobbig känsla att bära på.

Ljuset i den här tillvaron har alltid varit att jag och Linda haft en varm, öppen kontakt och att vi har kunnat skratta mycket tillsammans och aldrig låtit humorn försvinna från oss.

Jag och till min glädje många med mig har sett att det finns en väldigt härlig och fin tjej under problematiken och att hon är värd att kämpa för.

Det har jag gjort i många år och det kommer jag att fortsätta med så länge det behövs!

Sköt om er!

Jag har nyss pratat med min dotter i telefonen och jag känner mig lite orolig för henne . De prover hon har tagit var inte så bra, det verkar som att hon har svårt att återhämta sig rent fysiskt eftersom hennes kropp säger i från på olika sätt.

Linda skulle be en sjuksköterska ringa mig i morgon, den sköterskan är insatt i hur Linda och hennes fysiska till stånd är. Jag känner en viss oro och vill veta vad det kan bero på att Linda mår som hon gör och varför proverna inte blir bättre.

Jag hoppas verkligen att allt vänder för henne snart! Det skulle fylla mig med glädje och lättnad.

Sköt om er och ha en fin dag!

Är nu hemkommen efter det att jag varit och kramat om min dotter. Idag satt vi ute i solen och drack en kopp kaffe. Det var en skön stund vi avnjöt tillsammans.

Linda berättade att de har hittat ett ställe där de vårdar personer med ät störningar och det ligger i Stockholm.

Nu får vi vänta på att hon får en tid för ett bedömningssamtal och efter det ett svar på om hon får komma dit.

Jag hoppas verkligen att hon får en plats där så att hon kan komma igång med samtalsterapi som är väldigt viktigt att hon får snart. Det handlar ju inte bara om att vårda kroppen utan även få hjälp med att lära sig tänka i andra banor.

Jag försöker att uppmuntra hennes vilja genom att tala om för henne hur duktig hon är som kämpar men i bland kritiserar jag hennes handlande och påminner henne om alternativen hon har att använda sig av. Senaste tiden känner jag det som att hon har gjort en hel del fel val som absolut inte hjälper henne framåt.

Det är en svår och kämpig väg hon vandrar men jag känner väl till hennes inre resurser och vet att hon kan ta sig ur sin problematik om hon vågar släppa greppet om ät störningen och kämpa emot den.

Av hela mitt hjärta önskar jag att hon en dag kan blicka tillbaka på denna svåra tid med en stolthet över att hon lyckats ta sig ur denna problematik och en dag hitta en tillvaro där hon mår bra och känner sig nöjd och tillfreds med.

I går var jag och min dotter på cafeterian och drack en kopp kaffe. Vi gick en liten runda i solen då vi gick tillbaka till avd. så att Linda skulle få njuta av lite frisk luft.

Det gör ont i mig då jag hör hur jobbigt hon har det och då hon är ledsen och bara längtar bort från avdelningen. Hon kämpar verkligen men hon behöver få gå i terapi snart så att hon kan få hjälp med sina känslor och tankar. På avd jobbar personalen med att hennes kropp ska må bättre och att hennes blodprover och blodtryck mm ska ligga på en bättre och jämnare nivå.

Det känns smärtsamt att höra henne vara så ledsen men det jag kan göra är att finnas för henne, ge henne kärlek och peppa henne.

Min önskan är att det snabbt hittas ett behandlingshem så att hon kan få åka dit på ett bedömningssamtal inom ett snar framtid. Just nu känns ett behandlingshem så långt borta, att det är svårt att greppa om den tanken. Det som jag upplever som jobbigast just nu, är denna hemska väntan!

Väntan på planeringssamtal, väntan på ett besked om ett behandlingshem, väntan på besked om hon får komma och väntan på en plats.

Varje dag hoppas jag på att få ett besked om tid för ett möte eller besked av något slag som är positivt. Jag önskar det för min egen del men mest för min dotters!

Jag får säga till mig själv att ta en dag i taget och uppmuntra Linda till att fortsätta kämpa!

Önskar er alla en mysig kväll!

Vet inte vad jag ska skriva om idag, mer än att jag kan berätta om att jag och varit och besökt min dotter idag.

Just nu känns det som att befinna sig i intet och bara vänta på något utan att veta vad. Jag hoppas att ett planeringsmöte kan bli av snart men då det är många som ska delta så är det svårt att få ett datum och som passar alla. Väntan känns jobbig och särskilt då vi inte vet vad vi väntar på.

Ha det bra och sköt om er!

Tidigare i dag ringde min dotter och var väldigt ledsen, hon berättade då att de ringt i från Capio behandlingshem och meddelat henne att hon ej får komma p.ga. att hon är för sjuk.

Det gör så ont i mig eftersom jag vet hur gärna Linda ville åka dit för att få den hjälp hon så väl behöver och jag vet också hur mycket hon kämpat alla dessa veckor sedan hon blev inlagd.

För mig kändes det som att få ett knytnävslag i magen. Även om jag var medveten om att det fanns en risk att hon ej skulle få komma till Capio så hoppades jag intensivt på att hon skulle få åka dit.

Nu upplever jag åter igen känslan av "att hänga i luften", att inte veta vad som ska hända eller var Linda kan få den bästa hjälpen.

Lite senare ringde Linda mig igen och bad mig komma till henne vilket jag gjorde. Vi gick till fiket och tog en kopp kaffe och hon berättade om Capio och det som hänt under dagen. Vi gick sedan gemensamt tillbaka till avd. och där stannade jag hos henne en stund och när jag gick där i från, hade jag en starkkänsla av att vilja ta med henne hem.

Nu blir det att ta en dag i taget och vänta på en kallelse till ett planeringsmöte vilket jag hoppas kommer att ske så snart som möjligt.

Jag önskar er alla en god natt!

Önskar er alla en fin kväll!

Har idag varit och kramat om min dotter! Vi gick i väg från avdelningen för att sätta oss och inta en gemensam fika så att vi kunde umgås och att hon i lugn och ro fick berätta för mig om gårdagens resa till Varberg.

Jag såg att Linda var trött efter det den långa bilfärden och efter den spänning hon upplevde igår. Jag såg och hörde på henne att hon var nöjd med besöket på behandlingshemmet och att hon tycker att det verkar bra där. Nu får vi vänta till nästa vecka för att få besked om hon får en plats där eller ej men jag hoppas innerligt att hon får komma dit och jobba med sin problematik.

Då vi sitter och pratar över en mugg kaffe, både ser, hör och känner jag att hon är starkt motiverad att kämpa sig ur den jobbiga situation hon befinner sig i och det fyller mig med glädje.

Linda är väl medveten om att hon får jobba sig till ett nytt förtroende och en ny tillit hos mig och genom att verkligen visa att hon vill kämpa, har hon kommit ett steg närmare detta.

Jag måste säga att jag är stolt över henne och den kämparglöd hon nu visar!

Det går inte att säga annat än att jag som förälder har åkt känslomässig berg och dalbana beträffande förtroende och tillit och varje gång det uppdagats att jag blivit lurad har det gjort väldigt ont och känt mig oerhört besviken,arg och ledsen. Linda har varit väldigt personlighets förändrad p.g.a svälten och näringsbristen och det fans stunder då jag undrade för mig själv, "var har min dotter tagit vägen?"

Tidigare har jag alltid kunnat lita på hennes ärlighet och de löften hon givit mig, det har varit en stark grund att stå på för oss båda.

De senaste gångerna jag varit hos henne har jag upplevt och känt att hon är på väg att hitta sitt riktiga "jag" igen. Det som är Linda!

Det är fantastiskt att få uppleva och jag känner den porlande glädjen och ett litet hopp som tänts inom mig!

Tillbakablick! 4. Behandlingshem.

Jag fortsätter att skriva lite om det behandlingshem som jag tidigare har berättat om.

Visst fanns det bra saker med behandlingshemmet men tyvärr var det övervägande negativt.

Då Linda kom dit, var det så att det inte skulle få bo några ungdomar där med drog problem eller kriminellt beteende vilket det inte var till en början men ganska snart visade det sig att drogproblematik förekom hos en del. Jag pratade med personal om detta och de försökte alltid bagatellisera det genom att säga, "vi har full kontroll på allt som händer". Jag pratade med Linda om droger och allt runt i kring detta och även om hon där prövade på att röka hasch vid ett par tillfällen, blev det som tur är inget mer.

Jag kan ärligt säga att det var på detta behandlingshem hon började att skära sig själv i armarna. Hon såg de som var äldre göra det och kände sig då tvungen att pröva själv och efter det fortsatte det i många år. Det gjorde ont av förtvivlan inom mig varje gång jag såg hennes sargade armar och sorg över att hon tillfogade sin kropp och sig själv så mycket plåga.

På behandlingshemmet blev det sämre för var dag som gick. Av olika orsaker flyttades det runt till flera tillfälliga boenden och beträffande kriminaliteten fanns det sedan en tid tillbaka ungdomar med just den problematiken intagna där.

Jag kan avsluta denna berättelse med att jag åkte och hämtade hem min dotter från behandlingshemmet och efter det hade vi ett par fina veckor tillsammans där vi umgicks , pratade och skrattade mycket.

Det är en maktlös och frustrerande situation att befinna sig i som förälder. Helst ville jag ta hem mitt barn men visste samtidigt att hon så väl behövde hjälpen och ändå kändes det som att hon inte skulle få den. I det läget höll jag på att slitas sönder av vanmakt eftersom jag upplevde det som att det var jag och min kamp för mitt barn mot instanser.

Jag slutar med, ett tack för att ni vill ta del av det jag skrivit!

Jag hade tänkt att jag skulle skriva en fortsättning på min dåtida historia men känner tyvärr att jag har svårt att samla tankarna just nu.

Jag har inte skrivit på ett par dagar ej heller varit hos min dotter vilket jag hade tänkt innan resan till Capio. Detta beroende på att jag mesta tiden av dagarna legat i ett virus men nu är lite bättre.

Jag kan inte förneka till att jag känner en viss oro inför morgon dagen då Linda ska åka på bedömningssamtalet. Jag hoppas verkligen att det går bra, att hon känner att Capio kan vara en hjälp för henne. Jag kommer med spänning, oro och förväntan vänta på att få höra henne berätta om hur hon upplevt dagen.

Sköt om er!