Tacksamhetens tårar!

Tyvärr blev det inget samtal på Anhörigcentret i dag p.g.a att min samtalskontakt var sjuk,

tråkigt men så blir det ibland.

Det fick istället bli ett besök på biblioteket där jag lånade nya talböcker vilka jag just nu för över till min mp3 så jag kan lyssna på den då jag tar mina promenader.

Min dotter ringde till mig då hon var på väg hem till sig efter att ha ätit med sitt stödteam. Jag kan ha fel men jag tyckte det lät på hennes röst som att det är en dag som ej är så bra.

Hon har tydliga humörsvängningar men jag tycker ändå att hon nu mer kan hantera dem på ett bättre sätt. Det är inte så ofta som hon låter sitt dåliga humör gå ut över mig nu mer och det känns skönt att slippa få ta all skit som hon tidigare kunde vräka ur sig. Då kunde hon verkligen fixa till så det blev bråk och diskussioner mellan oss, anledningen till detta var ofta att hon avreagerade sig på mig.

Det är ett bra tag sedan detta hände och det är så jäkla skönt att slippa det eftersom hon verkligen kunde få i gång mig genom att provocera mig.

I bland kan jag uppleva tillvaron som jag befinner mig i just nu som att leva i en dröm. Jag kan känna känslan av att vilja nypa mig hårt i armen för att se om jag lever i en dröm eller om detta är verkligheten.

Efter att i så många år levt med en tärande oro, stark ångest, förtvivlan och vilsenhet så är detta så overkligt för mig. Det är som att upptäcka en ny del av livet, något som jag glömt bort att den fanns.

Men.......jag lever i detta nu och varje dag som övergår till kväll, känner jag tacksamhet över. Tacksamhet för detta lugn och för att min dotter visar så mycket kämparglöd och har vågat att smaka lite på det som livet kan erbjuda.

När jag skriver dessa rader faller ett par tårar nerför kinden, tårar av tacksamhet och stolthet.

Ja, jag är just nu en oerhört tacksam och stolt mamma vilket är helt fantastiska känslor.

Varma styrkekramar till er!

Zita

God natt!

Nu är den sena kvällen kommen och det är tid för att snart krypa till sängs, lösa lite korsord och sedan läsa i en bok innan mina ögon slår igen för natten.

I morgon ska jag till Anhörigcentret på samtal. Jag får se vad det samtalet leder till och ger.

Jag känner mig avspänd då jag sitter i stolen mitt emot henne jag pratar med och det känns skönt och bra då jag går där i från.

Sov gott!

Kram

Zita

Hemresa utan diskussioner!

Linda och jag möttes upp inne i sta'n i fredags efter lunch och sedan gjorde vi sällskap hem till mig. Vi startade med efter middagskaffe, en liten slummer för att sedan göra i ordning lite mat, chili con carne sallad och bröd som vi åt framför en Dvd film. Resten av kvällen förflöt med lite godis, mys och Skavlan

I går skulle Linda ha åkt till sin praktikplats men tyckte att det var lite jobbigt eftersom det var sista gången, det blev i stället att hon stannade kvar här. Hon gick iväg till centrumet ett tag för att vi skulle få andas lite luft var och en för sig. Då hon kom hem blev det laxpaj till lunch och sedan flöt dagen på lugnt och stilla.

På kvällen noterade jag att Linda var lite tystare en stund men jag i frågasatte det inte utan lät henne avgöra om hon ville prata om det eller ej. Det gick över ganska snart så det blev inget stort av det vilket var skönt.

I dag åt vi en gemensam frukost och hade en trevlig stund tillsammans.Linda plockade senare ihop sina saker för att bege sig hem till sig och Mysan.

Det kändes som att hon tyckte det var skönt att komma hem till sig och sitt och det var helt utan beklagande ord om hemfärden som hon sedan gav sig av.

Det känns så skönt då hon inte längre kommer med olika skäl till att inte åka hem till sig, utan att jag i stället känner och upplever det som att hon i stället tycker att det blir mysigt.

Som det var tidigare var det fruktansvärt jobbigt då hon kom med en massa olika undanflykter för att slippa åka hem. Dessutom blev hon otroligt arg då jag påminde henne om att vi från början gemensamt hade bestämt att hon skulle stanna till en viss dag.

Inget av detta sker i dag och det gör att det blir mycket enklare eftersom det är fruktansvärt tråkigt när en fin helg avslutas med bråk. Då det blev så spände jag mig enormt och kunde inte riktigt glädjas över att ha min dotter här eftersom jag visste att det skulle sluta med jobbiga diskussioner då Linda skulle åka hem.

Jag märker att det händer massor av positivt med min dotter då hon utvecklas på ett bra sätt hela tiden. Det är underbart att se henne växa som person och att jag känner igen så mycket hos henne från tidigare, innan denna förbaskade ätstörning kom och satte sina klor i henne.

Önskar er alla en skön och mysig söndag!

Kramar Zita!

Akuten! Utredning!

Den kalla vintern håller sig kvar med ett riktigt grepp. Då jag var ute på min promenad så bet den isande kylan ordentligt i ansiktet.

Nu längtar jag onekligen efter vår och dess värme men den kommer väl när den kommer.

I går var jag och min dotter på sta'n, tog en fika och små shoppade. Vi skiljdes åt vid busshållplatsen för att åka hem. Då jag varit hemma en kort stund, ringde Linda och berättade att hon var på akuten för att hon hade ont i bröstet vilket efter undersökningar visade sig inte vara hjärtat utan ångestrelaterat.

Det kändes väldigt skönt att det inte var hjärtat som ställde till det.

Efter att hon fått svar på alla prover (som var bra) bestämde vi att hon skulle komma hit för att äta mat och sova.

Hon åkte som vanligt in till sta'n och åt frukost med sitt stödteam och jag avnjöt min tillsammans med dagstidningen.

Eftersom Linda upplever att det är väldigt jobbigt och oroligt under tiden som utredningen på går, växlar hon väldigt lätt i humöret. Jag försöker att inte åka med i hennes humörsvägningar men lyckas inte alltid så bra.

De flesta utredningar som görs upplevs nog av många som väldigt jobbiga och jag förstår att så är fallet. De blir en väldigt stark insyn i ens privatliv eftersom det är så enormt mycket frågor som ska besvaras, muntlig och på papper.

Jag precis som dottern tycker att det ska bli skönt då denna utredning är klar men jag känner mig tacksam över att den äntligen blev av. Om eller vad den kommer att visa det får vi svar på den dagen vi gemensamt ska gå för att träffa läkaren eller vem det blir.

I morgon ska jag möta upp Linda i sta'n för att hon ska följa med mig hem. Vi ska ha en mysig kväll tillsammans med mat, dryck och en Dvd film. På lördagsmorgonen åker Linda i väg till sin praktikplats och senare åker hon hem till sig och Mysan.

Nu ska jag sätta mig i min sköna fåtölj med en mugg te' och se lite på TV

Sköt om er!

Kramar

Zita

Neuropsykiatrisk utredning!

Linda kom hit på en eftermiddags fika och det vi fick en liten mysig stund tillsammans.

Nu har hon åkt till sta'n igen för att hon har en tid på öppenvården hos sin sjukgymnast.

Hon har det lite tufft nu eftersom hon har påbörjat en neuropsykiatrisk utredning vilket innebär att det dras upp en massa från dåtid och som gör det jobbigt för henne känslomässigt

Detta på verkar givetvis mig med eftersom jag blir delaktig i det hela då hennes humörsvägningar gör sig påminda.

Det känns som att vi går in i en ny fas nu och att den fasen kommer att bli lite av en känslomässig berg och dalbana vilket kan slita ganska mycket på mina känslor.

Jag kommer självklart att peppa Linda och finnas för henne då hon vill prata men det får ske under lugna former, utan irritation och diskussioner.

Jag kan bara hoppas på att utredningen kan göra så att hon får en bra hjälp framöver. Diagnosen i sig självt är inte viktig men för att få bästa tänkbara hjälp så är den nödvändig.

Det gör ont i mammahjärtat då min dotter har det jobbigt och det är synd att en utredning ska vara orsak till det men samtidigt är det något hon måste ta sig igenom och även att hantera på ett så bra sätt som möjligt.

För min egen del får jag ta händelser och känslor vart efter de eventuellt dyker upp.

En fråga från mig till er som gjort en sådan här utredning och till er anhöriga som varit delaktiga:

Hur upplevde ni det hela och vad gjorde ni anhöriga för att kunna stötta så bra som möjligt?

Om ni vill skriva svar i en kommentar går det bra annars kan ni maila mig

zitans@hotmail.se

Kramar till er alla

Zita

Frostblommor!

Det växte en blomma på rutan

så gnistrande vit och skör,

vatten levde den utan

och sol var den inget för.

Förundrad jag såg den knoppas

och gladde mig tyst därvis,

jag kunde ju bara hoppas

den hann på sin korta tid.

Var knopp blev en liten stjärna

som levde där utan rot,

jag sökte dess skönhet värna

men säg vad skulle jag gjort?

Jag kunde ej sol förjaga

från blommor av frost och snö.

Så sakta en vintersaga

på fönsterrutan fick dö.

Min modiga dotter!

I går eftermiddag åkte jag hem till min dotter och då jag kom innanför dörren var hallen belamrad med en massa väskor. I vardagsrummet satt Linda på en stol och mitt emot henne den tjejen som skulle göra en intervju med henne. Där var även tjejen som filmade och en ljudtekniker.

Jag hälsade och satte mig försiktigt i soffan på behörigt avstånd från filmkameran.

Åter igen känner jag en stor stolthet över min dotter och beundrar hennes mod.

Hon deltog i en filminspelning angående skönhets ideal.

Jag blev tillfrågad om jag ville vara med på filmen och svara på några frågor men jag avböjde då jag kände att jag inte hade så mycket att bidra med i detta ämne.

Linda skötte det galant och kunde verkligen förmedla sådant som är av vikt på den korta stunden som filmningen tog.

Då filmteamet packat i hop sitt och åkt blev det mys med en Linda komponerad sallad som var väldigt god.

I morse åt vi frukost tillsammans, åkte sedan med gemensam buss in till sta'n där våra vägar gick åt olika håll. Hon gick till sin praktik och jag tog en buss hem till min lilla keliga katt som hälsade mig välkommen hem med ett jamande.

För övrigt har jag låtit dagen gå och bara njutit av nuet.

I kväll blir det enbart att slappa, mysa och se lite på TV.

Önskar er alla en fin lördagskväll!

Kramar

Zita

Stolt? Ja mycket!

Linda ringde till mig direkt efter mötet och berättade att det gått bra

och att hon fått jätte mycket beröm över alla sina framgångar.

Hon förtjänar allt beröm hon kan få nu eftersom hon verkligen kämpar på och har klarat av så otroligt mycket.

Vad jag känner?

Jag är väldigt,väldigt glad och oerhört stolt över min dotter!

Hon visar verkligen upp de egenskaper hon besitter och att hon har viljan och styrkan inom sig.

Äntligen,äntligen får jag se den kämpar glöd och den vilja till förändring hos henne som jag har saknat och väntat på så länge.

Glädjekramar som jag gärna delar med mig av till er!

Zita

I väntan på information om möte!

Nu sitter min dotter på ett ganska stort möte och jag undrar över vad de kommer fram till och vilka beslut som fattas.

Jag är glad över att det denna gången verkligen finns framsteg att peka på och att Linda verkligen kämpar.

Fortfarande känns det lite konstigt att inte delta på dessa möten men jag kan inte påstå att jag känner någon saknad precis.

Då jag varit deltagande på olika möten så har jag ibland blivit ganska frustrerad och förbannad. Jag har verkligen fått bita i hop om den ilska jag känt och frustrationen kom sig av att jag upplevde att vi inte jobbade åt samma håll. Jag ville ha fasta,tydliga ord på vad som ska gälla och om inte de följdes så skulle det få en konsekvens

Tyvärr har min erfarenhet lärt mig att det som bestämts på ett möte inte alltid följts och då raseras mycket av det som avtalats.

Jag känner mig verkligen nöjd med att få informationen från min dotter och det känns så bra att hon idag går själv till dessa möten och att hon inte längre behöver ha mig med.

Det är ytterligare en positiv händelse som Linda klarar av idag.

Tankar och kramar

Zita

Äntligen utredning!

Det händer att man i bland får en överraskning som gör att man blir totalt uppfylld av en varm glädje.

En sådan överraskning fick jag i kväll då min dotter ringde och strålande glad berättade för mig om att hon ska få göra den ADHD utredningen som vi bett om.

Hela jag fylls av en enorm glädje över att det äntligen ska bli gjort!

Då Linda var ca 8 år så bad jag om att de på BUP skulle göra en utredning och visst de togs ett EEG på henne jag visste redan då att det är ofta som det inte visar sig något på detta och att det inte räcker att gå enbart på det.

Jag minns en gång då jag tog upp frågan angående ADHD med läkaren och hur han då började att rita cirklar på en tavla. Tre stycken cirklar som inte fick gå i vart annat, varje cirkel för sig var en diagnos ex, ADHD, Torettsts syndrom och en till.

Jag minns att jag berättade för läkaren att jag hade pratat med en professor om just dessa diagnoser och att berättat för mig att det är väldigt vanligt att man har båda dessa diagnoser samtidigt. Alltså kan cirklarna gå i vart annat.

Men inte! En mamma som känner sitt barn och ser dagligen hur problematiken yppar sig, kan inte komma med tankar om att det kan vara en specifik diagnos ens barn lider av. Jag önskar att han åtminstonde kunnat övervägt om det låg något i det jag sa i stället för att direkt förkasta det.

Om Linda hade fått en ordentlig utredning då och om det inte varit så enkelriktat inom psykiatrin så hade hennes och även min tillvaro kunnat bli annorlunda eftersom hon kunde ha fått medicinsk hjälp.

Nu ska hon äntligen få gå i genom denna utredning och vad jag förstår på henne så är den väldigt stor och omfattande. Jag ska fylla i papper som kommer att ta ca en och en halv timme och jag blir trött bara jag tänker på det....men.... det är det värt.

Efter alla dessa år känns detta som en stor seger och jag känner mig verkligen glad!

Nattis kramar till er alla!

Zita

Längtan efter vad ögonen vill se!

I dag kom min dotter hit och intog lunch tillsammans med mig efter det gick jag ut på en blåsig men frisk vinterpromenad. Då jag kom hem möttes jag av den härliga kaffedoften, vi fikade och hade en mysig stund tillsammans.

Linda visade mig ett papper som hon och en av stödpersonerna jobbar efter och där stod det olika positiva saker som min dotter i dag klarar av vilket gör mig väldigt glad och stolt.

Jag menar verkligen att jag känner glädje och stolthet över henne och det hon hit intill lyckats med att förändra till det bättre........men. Ja.jag väntar fortfarande otåligt på att med egna ögon få se en radikal förändring viktmässigtpå henne.

Jag vet att jag borde släppa tankarna på detta och enbart glädjas åt alla framgångarna hon gör men jag kan inte. Jag längtar så efter att få se min dotter så som hon såg ut innan denna tröttsamma, hemska problematik tog ett skruvtag om henne.

Jag tycker verkligen att hon kämpar på och hon i dag praktiserar är otroligt stort och något som jag enbart kunnat drömma om tidigare. Jag får även påminna mig om att hon faktiskt har flyttat hem till sig och sitt efter att hon bott hos mig i flera månader och inte kunnat klara av maten alls själv.

På lördagskvällen och hela söndagen måste hon själv ta ansvar för vad och om hon äter. Jag tycker att hon klarar det ganska bra även om det ibland går mindre bra med allt vad det innebär.

Att vara förälder till ett barn, oavsett ålder, är en knepig och svår situation.

För min del bottnar knepigheten i att det blir så mycket röriga känslor och att de går emot varandra emellanåt Det är svårt att våga släppa fram de glada och positiva känslorna fullt ut över det som går bra eftersom en så stor del av mig behöver kunna se med blåtta ögat för att våga tro och lita på att Linda kommit en bra bit på väg.

Men trots att det ibland blir röriga känslor inom mig som ger sig till känna så försöker jag att vara i nuet och ta vara på stunden.

Mys och ha en fin tisdagskväll!

Kramar

Zita

Varm tanke och kram till alla mina bloggläsare på Alla Hjärtans Dag!

Zita

Lever i nuet!

Nu har det gått ett par dagar sedan jag skrev här på bloggen men nu känner jag det är dags att skriva lite om det som hänt.

I torsdagskväll kom Linda hit eftersom hon hade opererat bort en visdomstand och kände sig lite hängig och hade ont. I fredags eftermiddag kom en kompis hit och på kvällen var vi på teatern och såg musikalen Chicago vilken jag tyckte var väldigt bra med ett otroligt bra framförande.

Då den var slut åkte vi vägen om Linda för att hämta upp henne så att hon kunde följa med hem. Då vi kommit in i värmen från den 15 gradiga kylan, blev det varmt te' med varm pizzasmörgås, kallprat och fnitter.

Efter frukost på lördagen åkte min kompis hem och resten av dagen tog jag och Linda det lugnt. Vi hade en riktigt skön dag då vi enbart slappade, åt gott och på kvällen såg vi lite av melodifestivalen innan vi såg färdigt en Dvd film.

Efter lunchen följde jag min dotter till bussen så nu är hon på väg hem och jag kom hem hit för en stund sedan efter att ha gått en liten sväng Det riktigt bet i kinderna av kylan men eftersom solen skiner känns det som ett måste att få komma ut en stund och njuta av solens strålar.

Så annorlunda allting blir då vi som nu umgås som mor och dotter och inte diskuterar ätstörning, mat eller något annat som har med denna problematik att göra. Det spända som ofta uppstod i kontakten mellan oss tidigare då jag var involverad i vården, är som bortblåst. Vi umgås på en lika nivå idag och där min dotter verkligen är sig själv och beter sig vuxet.

Problematiken kvarstår men numera puffar jag bara på henne och finns för henne som mamma, jobbet med ätstörningen får hon ta ansvar för tillsammans med sitt stödteam och öppenvården.

Jag försöker verkligen att leva i nuet och ta var på tiden och glädjas över vår fina kontakt och att min dotter trots för låg vikt, ändå mår rätt så bra nu.

Mitt motto är Carpe Diem!

Önskar er en riktigt skön och fin söndag!

Kramar

Zita.

Trött,trött men lugn!

I dag är det vinter ute, det blåser och snön yr. Inte alls speciellt skönt men mysigt då man kan sitta inne och titta på det genom fönsterrutan och omge sig med tända ljus.

I går var jag hos stödteamet på samtal. Det var ett tag sedan jag var där för de båda senaste gångerna har jag tyvärr varit sjuk så jag ej kunnat gå.

Då jag för närvarande befinner mig i en ganska lugn period då det gäller min dotter och hennes ätstörning så kom vi överens om att göra ett uppehåll med våra samtal. Blir det jobbigt igen så kan jag bara höra av mig för att få en ny tid att gå dit vilket känns väldigt skönt att veta.

Som läget är nu så är det inga problem med att hantera "mammarollen" och vara i den eftersom min och Lindas kontakt fungerar väldigt bra.

Jag är väl medveten om att det kan uppstå förändringar som blir jobbiga men jag njuter av tiden som nu är och det känns skönt att få göra det eftersom det varit en så otroligt lång tid som varit svår och kämpig.

Ser jag tillbaka på alla år som gått i kampen mot ätstörningen så är nog denna tid den första där jag verkligen fått känna ett lugn och uppleva en lugn och fin kontakt med min dotter. Jag kan garantera att det är en välbehövlig känslomässig vila men tyvärr tar det tid för hjärna och kropp att ställa om sig så att det går att njuta av vilan fullt ut. Det är svårt att trycka på avstängningsknappen och få allt att stanna omedelbart.

Nu när jag gått ner i varv väldigt mycket så kommer det i stället en förlamande trötthet som jag tycker är fruktansvärt jobbig. Jag brukar normalt inte ha några problem att komma ur sängen på morgonen men nu skulle jag absolut inte ha något emot att få dra täcket över huvudet och somna om.

Jag hoppas på att vart efter tiden går och det får fortsätta att vara lugnt, att denna trötthet släpper taget om mig.

I morgonkväll ska jag och en kompis gå på teatern och se Chicago vilket ska bli väldigt skönt och roligt. Jag och Linda har därför ändrat dag då hon kommer hit, det får bli lördag-söndag istället som vi får träffas och ha det mysigt vilket jag ser fram emot.

Tänd ljus, mys och ha det skönt!

Kram

Zita

Älska dig själv!

Framför spegeln ber vi om bättre utseende

smalare kroppar och ett finare leende.

Vi vill skära i våra handleder och suddar komplimanger

vi river vårt självförtroende och ser inte våra talanger.

Vi gömmer våran självkänsla i sanden under oss

vi gräver ner med tårna, vägrar komma loss.

Vi inbillar oss själva att vi inte längre kan försöka

smärtan cirkulerar och kärleken vi inte längre orkar söka.

Men jag vet att styrkan finns där någonstans

till ett bra liv har alla en chans.

Om vi inte orkar lyfta oss själva från den blöta sanden

kan vi ta hjälp från den andra handen.

Handen som tillhör någon som är villig att förstå

den som aldrig vänder sig om för att sin väg gå.

Vänner står för värme och med de känner vi oss trygga

de hjälper oss att självförtroendet bygga.

Genom de kanske vi en dag kan titta oss i en bra spegel

där inte utseendet har en ända regel.

Den dagen vi förstår att vi räcker till precis som vi är

målet är svårt att både förstå och nå men det finns där.

Den dagen vi lyckas genomlida branden

den dagen vi kan se på oss själva med trygghet i handen.

Den här dikten är skriven av en fjortonårig tjej och jag tycker att den säger så otroligt mycket så att jag vill dela med mig av den till er.

Värdefull avkoppling!

I går kom en kompis till mig och vi tillbringade några timmar på museet och tittade på en glasutställning av Berit Johansson. Vilka fantastiska glassaker men det var att se men inte röra då priserna låg mellan 5000 och 100000 kr men ett mästerverk är glasblåsning onekligen.

Sedan bar det av hem hit och vi hade en trevlig kväll tillsammans, jag bjöd på laxpaj med sallad och dryck.

På fredag blir det teatern, samma kompis och jag ska då gå och se Chicago vilket jag ser fram emot och det ska bli intressant och se vad jag tycker om den eftersom den har fått både ris och ros.

Det känns bra att orka och att unna mig själv saker att göra som jag uppskattar och genom det fylla på med lite ny energi. Det gäller att ta vara på sådana här stunder, för tyvärr är det så att ibland tryter orken och då har jag inte någon energi att lägga på positiva saker, då får den läggas enbart på sådant som är ett måste.

I går kom jag och min dotter överens om jag skulle få den dagen, så vi pratades bara vid ett par gånger och det kändes bra eftersom jag hörde att hon trivdes och hade en fin dag hemma hos sig.

Helgen har från början till slut varit fin, skön och avkopplande vilket fyller mig med både glädje och tacksamhet. Ja, det känns otroligt härligt och för mig väldigt värdefullt!

Nu önskar jag er alla en skön måndagskväll!

Kramar

Zita

Om någon man känner har ätstörningar

Om någon man känner har ätstörningar

Jag lever i min dröm!

Regnigt väder i dag men vad gör det när jag kan sitta inomhus och mysa.

Åkte i går efm till min dotter och vi hade en trevlig kväll tillsammans med god mat och mys i soffan framför TV och Dvd film.

I dag på fm åkte vi samtidigt från henne och skiljdes åt inne i sta'n, hon gick till sin praktikplats och jag tog bussen hem till min busiga katt Vilda som verkligen pockat på uppmärksamhet sedan jag kom hem. Just nu är hon lite sur på mig för att jag inte går och letar efter henne fast hon ropar att jag ska komma. Min lilla knasiga katt älskar att gömma sig och komma fram i fart för att skrämma mig när jag inte är beredd. det är många gånger jag formligen lyft från golvet då hon dykt upp från ingenstans.

Nåväl nu får hon leka själv medans jag sitter här och skriver lite till er.

Linda trivs fortfarande på sin praktikplats och går dit med glädje i stegen. Det känns som att jag befinner mig i en dröm eftersom detta är vad jag länge har önskat henne och mig själv.
Hon tar emot en del av det livet har att erbjuda, kontakten med ett friskt, normalt liv där hon deltar i en vanlig gemenskap och gör något som hon tycker om.

Ja, jag lever verkligen i en dröm och så länge jag kan/får stanna kvar i denna dröm så kommer jag att göra det.

Jag hoppas hon att får tag på en ny praktikplats som hon får går till med lika glädjefyllda steg då de lägger ner denna.

Det finns ett starkt go, en väldig vilja hos henne nu som jag inte vet när jag såg hos henne senast. Jag är övertygad om att hon kommer att hitta en ny praktikplats om hon fortsätter att använda sig av den framåtanda hon använder sig av nu.

Tidigare tyckte jag att en sådan här önskan från min sida kändes som en utopi men det har visat sig att det även går att uppnå en sådan.

Jag upplever att det vissa egenskaper som jag faktiskt har saknat väldigt mycket, har vaknat till liv hos henne. Hennes glädje med ett smittande skratt, hennes humor, omtanke och kärleksfullhet mm. har jag fått ta del av den senaste tiden. Jag hoppas verkligen att dessa fina egenskaper kommer att finnas precis under ytan och inte tappas bort då det kommer en dag som kan vara jobbig.

I dag ska jag fortsätta leva i min dröm, mysa och bara ha det skönt!

Jag önskar alla er andra en skön, mysig dag och att ni får ha det bra och njuta av helgen.

Till dig som skrev en kommentar angående Nygårda

vill jag sända ett varm tack till!

Det var uppmuntrande rader som jag verkligen blev glad över att läsa eftersom det kändes otroligt skönt.

Tyvärr tror jag stället drivs vidare av Suss son och säkerligen har Suss ett stort finger med även där.

Kramar till dig

Zita

Jäkla lättväckta känslor!

Linda ringde mig efter lunchen och jag hörde hennes osagda bön om att få komma hit på fika vilket jag inte alls hade tänkt mig men eftersom jag skulle till affären och hon ville handla här så blev det som det blev.

Vi träffades i centrumet och inhandlade våra matvaror tillsammans för att sedan gå hem hit och dricka lite kaffe. Hon blev sedan upphämtad av en som ingår i stödteamet, de ska tillbringa ett par timmar tillsammans och även äta mat.

I dag känner jag mig lite kluven känslomässigt Jag känner att gamla känslor lätt vaknar till liv, framför allt oron och tilliten. Linda berättade om en sak hon vill göra och känslomässigt åkte jag då tillbaka i tiden eftersom mina tidigare erfarenheter inte är så positiva.

Visst är jag väl medveten om att hon i dag är äldre och att hon hanterar saker och ting annorlunda, på ett vuxet och moget sätt men jag vill att hon gör bra val genom att tänka igenom saker och ting noggrant.

Helt krasst är det ju så att alla val man gör som leder till en handling får en koncikvens, bra eller dålig.

Nåväl vi får se vad det blir, det är inte aktuellt just nu.

I bland blir jag så trött på att känslorna så lätt vaknar till liv och gör sig påminda om att de minsann inte försvunnit utan enbart lagt sig och slumra.

Jag vet att jag är en känslomänniska och har väldigt lätt att få kontakt med mina känslor vilket är på ont och gott men det kan jag inte påverka åt något håll utan det får jag leva med.

Mamma, ej vårdare!

I går var min dotter här på lunch och lite senare blev det en skön och avslappnad fikastund.

Sent på eftermiddagen kom hennes kontaktperson och hämtade henne eftersom de brukar ses på tisdagskvällarna.

Det som gläder mig nu är då Linda berättar om hur hon funderar över var hon ska kunna praktisera här näst. Hon har sin praktikplats till den sista februari då det stänger där för gott så jag hoppas att hon hittat något nytt tills dess.

Just nu är det verkligen en lugn period där vi inte alls har några diskussioner angående mat, dryck mm. Det känns så skönt att jag trots allt klarar av att (oftast) inte förmana, ha åsikter utan verkligen låta Linda ta sitt ansvar själv.

Visst får jag i bland bita mig i tungan då förmaningarna är på väg att slinka ur mig och tänka STOPP för mig själv. Svårast att inte säga något är då jag känner oron över att hon äter för lite.

De känslor jag känner kan jag inte göra något åt, de finns där och ger sig till känna för mig då och då, ibland svagare och ibland med styrka.

Vår kontakt har blivit bättre vart efter vi har jobbat med vår relation och hur den ska se ut. Det är så skönt att vara bara mamma och att inte samtidigt behöva vara vårdare.

Jag märker även att Linda i dag ser mig enbart som mamma och att hon inte längre försöker dra in mig i vårdarrollen vilket jag verkligen upskattar av henne.

Det ska bli ett stort möte i februari, jag och Linda har pratat om ifall jag ska vara med (som mamma) men jag lutar nog åt att inte vara det eftersom jag egentligen inte vill delta i sådana sammanhang. Som sagt så har vi pratat om det och då Linda tänkt efter så lutar även hon åt att jag inte ska vara med.

Vi (jag) har inte bestämt än hur det blir och det är en tid till dess så jag hinner fundera på vad jag verkligen vill och känner för. Jag och min dotter ska säkert komma fram till en gemensam lösning som vi tycker känns helt rätt för oss båda. I dagens läge klarar vi det eftersom Linda verkligen tar hänsyn till vad jag känner och att hon även respekterar det.

Det är ett oerhört stort framsteg min dotter har gjort och det ger jag henne en eloge för.

Nu mina vänner vill jag önska er en trevlig och mysig kväll!

Kramar

Zita

Livet!

Vi ser med våra ögon,

vi känner med våra händer.

Vi tänker med vår hjärna

och hör med våra öron.

Vi har styrkan att sätta våra egna gränser

vi har friheten att vara oss själva

vi har känslan att veta vilka vi är

och vi har makten att bestämma över oss.

Vi har även modet för att visa vilka vi är.

Öppna ögonen och känn,

lyssna till allt som får dig att växa.

Du väljer om du vill ta del av livet

livet ger dig alternativ

du väljer väg.

Livet ger men är du villig att ta emot det som det vill ge dig?

En 13 åring skrev detta och jag tycker det är väldigt klokt skrivet.