Dygnet runt vård!

I dag blev den här tjejen inlagd på psyk och får dygnet runt vård med sondmatning om hon inte får i sig de kalorier som hon ska ha. Detta bestämdes på mötet idag och jag måste säga att det känns otroligt skönt.

Om min dotter ska kunna tillgodo göra sig det stöd och den hjälp hon kan få genom sitt stödteam så måste hon först få en viktökning.

Som läget är nu så är hon instabil, glömsk och har dålig tankeverksamhet och detta kan bara förbättras genom att hon får i sig den näring som hennes kropp är i stort behov av.

Jag vet inte så mycket om det som avhandlades på mötet eftersom jag och Linda inte har hunnit att prata så mycket ännu. Jag ska ringa till henne i kväll så att jag får veta lite mer.

Om Linda kämpar på nu så kanske hon kan får börja i DbT vart efter och förhoppningsvis kan även det vara bra för henne.

Önskar er en riktigt skön kväll!

Kramar

Zita.

Saknar glöden inom mig!

Efter lunchen idag så träffade jag min dotter på sta'n för att ta en liten shoppingrunda.

Den enda som handlade lite var Linda men inte hittade jag något som jag ville ha.

Vi tog en kaffepaus och hade en trevlig pratstund.

Då våra vägar skildes åkte jag hem och Linda gick för att äta med sitt stödteam. I natt sover hon på avdelningen och i morgon ska hon delta i mötet där det blir ganska många personer som ska vara med. Dock inte jag eftersom jag fått sagt mitt via telefonen och det känns väldigt bra.

Jag undrar verkligen vad de med gemensamhet ska komma fram till på mötet och om det som bestäms kommer att efterföljas av alla inblandade?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det men tyvärr har erfarenheten gjort att jag inte känner mig så värst positiv.

Tänk så mycket lättare det var tidigare då jag fortfarande kunde känna tro, tillit och hopp till det / de som kunde hjälpa och stötta min dotter. Vad finns kvar när inte de känslorna kan underlätta för mig?

Jo, maktlöshet, misstro, frustration, ilska, förtvivlan och en väldigt stor uppgivenhet.

Om någon kunde tända den glöd jag tidigare haft inom mig genom att visa, verkligen visa på realistiska framgångar så skulle de tidigare känslorna kunna få liv igen.

Ibland känner jag inte ens de jobbiga känslorna som jag skrev om nu, utan enbart en förlamande tomhet.

Att vara förälder till ett barn med en ätstörning är som att befinna sig i samma helvete som den ätstörda. Skillnaden är den att jag som mamma måste orka och stå på benen för att kunna stötta mitt barn men det blir en dubbel börda eftersom jag ska orka med att axla oss bägge.

Mitt sätt att hantera situationen är den att jag inte formulerar mina tankar i ord utan låter allt vara ifred inom mig och istället försöker unna mig positiva saker.

I bland kan jag helt klart njuta fullt ut av det positiva men ibland undrar jag var glädjen inom mig tagit vägen.

Sänder varma tankar till er alla!

Kramar

Hopp!

Vad härligt det är när människor ringer tillbaka då jag ber om det på telefonsvararen!

Pratade med en person på öppenvården i dag och jag måste säga att vi hade ett väldigt givande samtal.

Jag upplevde verkligen att hon lyssnade och tog till sig av det jag sa vilket gör mig oerhört glad och tacksam.

Jag fick framlägga mina tankar om fyrkantighet, konsekvenser och om att det som framläggs och bestäms på möten ska efterföljas av alla.

Jag känner mig tillfreds så här långt och eftersom jag fått säga mitt så kommer jag inte att vara delaktig på mötet vilket faktiskt känns skönt. Nu kan jag bara hoppas att de kommer fram till bra slutsatser som de alla kan enas om och efterfölja.

Jag önskar er alla en god natts sömn.

Kramar

Zita

Ett år! Vad har hänt?

Nu har det snart gått ett år efter det att min dotter började jobba med sitt stödteam. Ett år som verkligen har varit som en jäkla berg och dalbana.

I bland har jag sett hur min dotter har haft viljan och hand i hand med den utstrålat glädje men efter en tid har det positiva vänt och gått över till det negativa beteendet.

Under det år som har gått kan jag i dag inte se någon som helst förändring då det gäller min dotters ätstörning!

Eftersom hon är lika underviktig nu som för ett år sedan så har hennes humör och tankesätt inte ändrats något. Ena stunden kan hon vara sprudlande glad för att i nästa stund vara irriterad, nedstämd och fruktansvärt negativ.

Jag kan inte förstå hur utbildad personal kan tillåta att tiden bara går och att det inte blir en radikal förändring åt det positiva hållet. Hur länge ska de hålla på med att enbart hålla hennes huvud över vattenytan? När ska de inse att det måste till mer bestämda tag för att det ska bli något bra av detta?

Visst har Linda ett eget ansvar i sin behandling men det måste ändå tas i med hårdhandskarna genom att det verkligen visas att det finns vissa överenskommelser som ska följas. Det som bestämts på möten ska följas helt och fullt av alla inblandade parter och inte ruckas på för att min dotter vill det.

Jag förstår inte heller att de som jobbar med Linda inte kan inse att det måste vara oerhört fyrkantigt runt henne och att de inte inser när hon manipulerar och styr dem och inte tvärt om.

Nu är det ett stort möte på torsdag vilket jag kanske ska vara med på. Jag säger kanske eftersom jag försöker att få tag på chefen i öppenvården och får jag prata med henne i telefonen och framföra det jag vill ha sagt så tänker jag inte delta på mötet. Så än så länge står det hela öppet.

Jag skulle bara vilja ställa mig och skrika rakt ut för att få de berörda att lyssna och verkligen ta till sig det jag säger. Sorgligt nog så är det svårt att få dem att verkligen ta till sig det jag säger men det är faktiskt så att jag känner min dotter otroligt bra och vet vad som behövs för att hon ska kunna bli hjälpt. Som mamma har man oftast en oerhört stor kunskap om sitt barn men saknar de möjligheter och ork som behövs för att kunna hjälpa på bästa sätt.

Det är ett rent helvete att stå maktlös och se på hur ens barn tillåts att stanna kvar i sin ätstörning.

Ja, jag säger tillåts eftersom det inte sätts upp striktare linjer och om de bryts resulterar i konsekvenser Plus att ett helt år har fått passera utan att Linda för den skull kommit närmare ett friskare liv.

Hur lång tid ska det behöva gå innan de inser faktum?????

Kramar

Zita.

Blandade känslor!

I fredags efter lunch möttes jag och min dotter i sta'n för att åka hem till mig.

Vi hade en trevlig eftermiddag och kväll tillsammans och på lördagen efter frukosten så åkte Linda hem till sig.

Det var inte alls planerat att hon skulle komma hit på lördagskvällen men det blev så och vi fick trots tidigare diskussioner en trevlig lördagskväll.

Efter lunchen idag åkte hon hem till sig och jag har fått eftermiddag och kväll för mig själv vilket jag verkligen har uppskattat.

I morgon ska jag till Anhörigcentret på samtal och eftersom det är ett bra tag sedan jag var där så är det med lite blandade känslor jag kommer att gå dit.

Jag tycker att det är skönt att få gå dit och prata av mig men samtidigt så kan jag känna ett visst motstånd eftersom jag ibland tycker att det är jobbigt att prata om vad jag känner och upplever beträffande min dotters problem.

Så länge jag inte pratar om det så kan jag hålla en viss distans till det jag känner men då jag börjar att röra i det så blir tankar och känslor så påtagliga och det blir med ens mycket jobbigare.

Samtidigt så är jag väl medveten om att jag i långa loppet vinner på att "lätta på trycket" men som sagt, lite jobbigt känns det.

På hemväg från sta'n ska jag stanna hos min frissa och klippa av mig lite hår.......igen! Undrar om de använder sig av någon form av blomstra för att jag ska komma dit ofta. :-)

Detta blev en liten kort uppdatering men jag hoppas att jag snart ska få inspirationen och orken tillbaka för att skriva lite oftare.

Det är nog inte enbart bristerna på detta det handlar om utan en stor del av mig är för närvarande så förbaskat trött på problematiken ätstörningar så att jag inte vill skriva eller prata om det.

Önskar er en fin kväll!

Styrkekramar till er alla.

Zita

Glasstund=glädje!

I dag träffades jag och min dotter en kort stund inne i sta'n. Vi gick till vår kända glassbar och köpte oss var sin strut med en kula glass i. Vi satte oss i solen på en trappa och njöt av glassar och sol, samtidigt fick vi oss en liten pratstund.

Det kändes bra att sitta där tillsammans med min dotter och avnjuta glassen, hur naturligt som helst.

Efter vår lilla gemensamma stund skildes våra vägar då Linda skulle på ett samtal med stödteamet och jag tog bussen hem.

I dag frågade min dotter mig om jag vill delta i ett lite större möte som ska vara om ett par veckor. Jag vet inte ännu hur jag ska göra men jag ska fundera på det.

Jag vet i varje fall att om jag är med på detta möte så ska det vara som mamma och även fortsätta så eftersom jag absolut inte vill gå in i en vårdarroll igen.

Men som sagt.....jag ska fundera på saken och verkligen känna efter vad som känns rätt och om det kan vara till någon nytta för Linda.

Önskar er en skön kväll!

Kramar och tankar till er alla!

Zita

Väntan på förändring!

Nu har vi den härliga solen här och förhoppningsvis kan den tina upp de frusnaste och sorgsamma hjärtan lite!

Själv har jag njutit av en skön promenad i solen och sedan avnjutit en mugg kaffe på balkongen.

Dagarna rullar på och inga spesiella förändringar tillkommer.
Från fredag till söndagfm var min dotter här och vi hade ett par mysiga dagar tillsammans där vi umgicks utan en massa jobbiga diskussioner angående mat och dryck.

Min dotters tillvaro som den ser ut nu, med en blandning av psykavd och öppenvård förstår jag mig inte alls på. Jag tycker att det hela verkar väldigt konstigt och förstår inte vad det ska leda till.
Jag känner starkt hur viktigt det är att det verkligen görs något radikalt från alla håll. Något som alla gör en överenskommelse om och som sedan ska följas till punkt och pricka!
Det känns som att min dotter enbart hålls över vattenytan men har hon inte varit där tillräckligt länge nu???
Det går inte att hålla någon över vattenytan hur länge som helst, förr eller senare brister det!

Jag bara väntar på att den dagen ska komma då de som jobbar med Linda ska förstå att det behövs en stor radikal förändring om det ska leda framåt någon gång.
Det verkar som om den dagen är hur långt bort som helst.



Önskar er alla en trevlig och skön kväll!

Kramar
Zita.

Längtan efter ljuset!

Det känns som att jag konstant befinner mig i denna tunnel.

Min önskan är så otroligt stark att en dag få nå ljuset men

hur och när?

Jag vet inte! Jag vet bara att det är förbaskat tröttsamt att bara gå och aldrig nå fram till målet!

Önskar er en skön måndagskväll!

Kramar

Zita

Hur långt ska det få gå?

Om ni undrar så har jag inte försvunnit bort helt från cyberrymden eller flytt min väg även om det sista i bland kan kännas lockande.

Nej, den enkla förklaringen är den att jag inte orkar formulera mina tankar i ord för gör jag det blir det mer smärtsamt och jobbigt. Jag lever just nu som strutsen.....stoppar huvudet i sanden.

Då jag och min dotter umgås, gör vi det som mor och dotter utan minsta inblandning av vård, tjat angående mat mm. Linda får ta allt ansvar själv beträffande maten då vi träffas.

Tidigare diskuterade vi om maten otroligt mycket och eftersom mitt tjatande och förmanande inte leder någon stans mer än till att jag blir tömd på energi så har jag helt släppt den biten.

Tyvärr har det inte skett några förändringar då det gäller min dotter. Jag förstår inte hur de i öppenvården eller stödteamet tänker? Var är kraven från dem och hur kan man låta tiden bara gå utan att göra en radikal förändring?

Hur länge ska detta få pågå? Kravlöshet och bristen på konsekvenser gör mig rosenrasande!

Bäst att jag slutar att skriva här innan det blir en explosion av ord.

Varmar tankar och kramar till er!

Zita