Ansvaret är min dotters!

Min dotter skrev i dag om diskussionerna som uppstår angående näringsdryckerna.

Jag anser verkligen att hon behöver ta dem eftersom jag vet hur viktiga de är ur näringssynpunkt men jag jobbar verkligen med att försöka låta bli och tjata om dem och i stället överlåta allt ansvar åt henne.

Då vi tidigare gick in i en affär gemensamt och hon plockade ner lite lösviktsgodis i en påse så kunde jag inte låta bli att ifråga sätta om hon verkligen skulle ha godiset. Det har jag slutat med helt nu, vill hon köpa det. äta och så kanske inte klara av att behålla det så är även det hennes ansvar.

Jag kan ju inte förneka att jag går emot mina egna känslor och skulle helt spontant bara vilja följa dem som jag gjort tidigare under så lång tid. Det känns absolut inte bra men de känslorna måste jag få känna, det viktiga är att jag kan styra dem och hålla munnen stängd så att inte förmaningarna kommer ut.

Att jag kämpar med detta att inte tjata och förmana innebär inte att jag bryr mig eller oroar mig mindre utan det innebär bara att jag överlåter ansvaret till Linda.

Jag finns för henne och ber hon mig stötta henne i någon viss sak så gör jag givetvis det om jag anser att hon behöver det men vet jag att hon fixar det utan mig så får hon försöka lösa det på bästa sätt.

Just nu känns det som att vi vandrar mot ett gemensamt mål och då tänker jag inte enbart på ätstörningen utan mer på mor och dotter relationen.

Önskar er en mysig kväll med många kramar.

Zita