Psyk......igen.

Jah då har jag min dotter åter igen inlagd på Psyk.

Känns inte ett dugg roligt just nu, jag hade ju ändå hoppats på att hon kanske,kanske skulle kunna slippa att vistas där en gång till. Varför blir det så ofta ett så långt kliv tillbaka?? Just nu är jag så trött på allting och jag ska ärligt säga att det är svårt att hitta glädjen inom mig. Önskar er alla en natt med god och skön sömn. Kramar 'Zita

Ett trasigt mammahjärta!

Mitt hjärta värker över att min dotter mår dåligt.

Mitt hjärta gråter över att åren rinner i från henne

och över att hon inte hittar vägen ut ur sin problematik.

Hur många gånger har jag fylld av önskan öppnat famnen i hopp om att genom det stöd min dotter blir erbjuden, ska kunna få henne på stadiga ben?

Gång på gång har mitt hopp rasat samman och jag har inte kunnat göra något för att hålla det kvar helt och fyllt av styrka.

Varför tillåter vården att dottern får må uselt under långa perioder?

Varför ser ingen vad hon verkligen är i behov av?

För mig ter det sig som att det är lättare att blunda än att ta tag i det som verkligen är problemet.

Var är "fyrkantigheten", det bestämda och var är konsekvenserna?

Jag vill ställa mig på ett tak och skrika till alla dem som "jobbar" tillsammans med min dotter. Skrika: "vad håller ni på med? Ser ni inte att ni stjälper i stället för hjälper! Ni fortsätter att vårda sönder min dotter och ni tillåter henne stanna kvar i problematiken!"

Att framlägga önskemål angående hjälp är meningslöst eftersom jag försökt så många gånger och det har inte lett någon stans.

Den krassa verkligeheten är den......jag kan inget göra! Mitt mammahjärta får fortsätta leva med smärtan och oron. Jag kan bara hoppas!

Kramar till er alla!

Zita.

Trött och åter trött!

Jag är bara så hemskt trött,vilsen och frustrerad.

Väntar.......ja,på vad?

Längtar......efter vadå?

Vill jag stanna tiden, vrida klockan tillbaka eller se framåt????

Jag vet inte vad jag vill eftersom jag just nu bara känner mig trött och sliten.

Det känns som att jag befinner mig i en berg och dalbana och jag har en stark längtan efter att få kliva av och få vistas på en plan och slätstruken mark en lite längra tid.

God natt önskar jag er alla.

Kramar

Zita

Uppehåll i bloggandet????

Det är en tid sedan jag bloggade och anledningen till detta är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om. Jag upplever det som att jag enbart tjatar om samma saker hela tiden.

Jag har berättat om hur min dotters ätstörning började och om den väldigt kämpiga tiden fram till nu.
Som situationen ser ut i dag så har min dotter gått framåt rent mentalt men viktmässigt har det inte skett någon förändring och så har det varit en längre tid nu vilket jag har skrivit om vid ett flertal tillfällen och det gör att jag känner mig väldigt tjatig.
Jag har inte bestämt mig för än om jag ska göra ett uppehåll ett tag i mitt bloggande eller kanske jag kommer att bloggalite mer sporadiskt en tid.......jag vet inte ännu.

I går följde Linda med mig till sjukhuset där vi tog en fika innan jag skulle gå och ta ett arbets EKG vilket jag tycker var fruktansvärt jobbigt. Jag som tycker att jag har ganska bra kondition.......pyttsan....den tron togs snabbt ifrån mig.
I morgon bitti ska jag på en ny undersökning, spiritomi så då får jag veta hur min lungkapacitet ser ut.
Jag ska möta Linda i sta'n i morgon efter lunch, gemensamt åker vi hem till mig, fikar och ger Vilda mat för att sedan åka hem till Linda och sova där. Efter frukost på lördagen tar jag en promenad hem igen.

På tisdag bär det i väg till Ullared. Jag och min syster har som tradition att göra en sådan resa varje vår. Jag frågar mig varje gång om jag är riktigt klok :-) som gör detta eftersom det blir väckning kl 03.00 för bussen går 04.15 och vi är hemma igen efter en hel dag med shopping kl 21.30
Men.....hur tokig jag än är så är det himla roligt att göra resan och ett väldigt bra sätt att umgås och göra något tillsammans.

Önskar er alla en mysig kväll!

Varma styrkekramar
Zita.

Bloggtorka!

I dag har varit en lugn dag, en sådan dag då jag kunnat njuta av en promenad i det soliga och fina vädret.

I morgon ska jag möta min dotter i sta'n så att vi gemensamt kan åka hem till mig för att umgås och ha en mysig fredagskväll. för övrigt har jag inget inplanerat utan kommer att ta helgen som den kommer.

Nästa vecka har jag två sjukhusbesök att klara av. Det ena är ang. lungorna och det andra är ang. hjärtat. Det är bra att allt kollas upp ordentligt även om jag mår bra nu.

Det får bli ett kort inlägg i kväll då jag inte har så mycket att skriva om för närvarande.

Jag har nog fått en släng av bloggtorka men jag hoppas att den går över fort. :-)

Ha en mysig torsdagskväll!

Kramar

Zita.

Ropa hjälp men ej bli hörd!

I dag då jag var ute på en lång promenad i vårt fina väder, lät jag tankarna vandra och gå fritt.

En av dessa tankar stannade kvar och jag började vandra bakåt i tiden till olika tillfällen och till min dotters problematik som följt oss genom åren.

Jag minns då hennes bantning gick över så sakteligen till en ätstörning och hur många gånger jag skuldbelade mig själv för att jag inte hade gjort tillräckligt

Ofta for mina tankar kors och tvärs och jag funderade på om jag hade sagt eller gjort på ett annat sätt så hade det kanske inte behövt bli så allvarliga konsekvenser av hennes bantning.

Jag pratade och förmanade, talade om för henne att hon var fin i kroppen och att hon absolut inte behövde gå ner något i vikt.

Då jag pratade med henne om riskerna, instämde hon i detta och sa till mig att jag inte behövde vara orolig eftersom hon hade full kontroll och "bara" skulle gå ner ett par kilo.

Jag tror det var då jag kände hur en oro började ge sig till känna inom mig men jag kunde aldrig ens ana att denna bantning skulle utvecklas till en ätstörning som skulle sätta sina stora klor i henne och orsaka så mycket smärta, oro och ångest.

Jag skällde på henne, bönade och bad om att hon skulle äta ordentligt. Jag åkte hem till henne med mat för att hon skulle få i sig en måltid då och då och efter det vi hade ätit och jag satte mig på cykeln för att åka hem tyckte jag det kändes så bra. Jag var så nöjd över att hon ätit en rejäl portion med mat den dagen.

Inte hade jag någon tanke på att efter det jag gått ut genom hennes dörr, gick hon direkt till badrummet för att kräkas upp det.

Jag minns inte när jag fick den vetskapen men tror att det dröjde ganska länge och eftersom jag inte alls var bevandrad i denna sorts problematik förstod jag inte mycket av vad som skedde.

Men vart efter jag såg att min dotter blev tunnare började jag sakteligen ta till mig det som hände men ändå kunde jag inte förstå vidden av det.

Den förändring som sker med ens barn är så fruktansvärt otäck, skrämmande och hemsk så det är svårt att kunna se klart. För mig blev det här och nu. Min dotters viktnedgång var den jag såg och det som blev viktigt var att få henne att äta och börja skrika på hjälp.

Och hjälp har jag ropat så otroligt många gånger så att jag kan inte ens minnas alla men hur högt jag än skrek så inte fick vi någon hjälp för det.

Sida vid sida med det som skedde, pågick det inom mig en känslomässig orkan. Jag var fylld av starka känslor som vrede, maktlöshet,frustration, förtvivlan, oro och skuldkänslor.

Skuldkänslorna kom sig av att jag inte hade agerat tillräckligt och de förföljde mig under en tid för att sedan försvinna helt.

Kanske ni undrar.....hur kan de försvinna? Jo, jag insåg att jag faktiskt hade gjort allt vad jag kunnat och att min dotter var en vuxen person med ett eget ansvar.

Men......alla de andra känslorna har jag levt med i så många år att de blev en del av min tillvaro.

I dag behöver jag inte leva med dessa hemska känslor konstant utan de gör sig påminda då min dotter mår sämre eller om något annat tillstöter beträffande henne.

Till alla er föräldrar och anhöriga som av någon orsak kämpar för era barn vill jag ge en riktigt stor och varm styrkekram!

Vad och hur vore vården utan er?

Varma kramar till alla er andra!

Zita

Vem är jag?

I dag var jag på Anhörigcentret och fick prata av mig en del men jag fick även veta att det ska bli vissa förändringar inom centret då kommunen har köpt upp verksamheten.

Förändringen för mig blir att jag inte kommer att ha kvar min samtalskontakt utan kommer att få en ny. För det första känns det jobbigt eftersom kemin stämmer så otroligt bra mellan oss och tillsammans med henne har jag kommit en bra bit på väg då det gäller mammarollen och att hitta mig själv som person.

Det jag även tycker är jobbigt då det gäller att få en ny kontakt är att jag måste börja från början dvs att åter igen berätta om min dotters problem, när de började, hur det var mm.

Jag önskar att jag kunde fortsätta där jag är nu men tyvärr blir det inte så.

Den dagen får jag tackla när den kommer och ta vara på de gånger jag kan ha samtal med min nuvarande kontakt.

Det är så "lätt" att fastna i en roll men desto svårare att ta sig ur den. Det var kämpigt att släppa vårdarrollen och bli enbart mamma och det jag nu försöker med att hitta är mig själv.

Det är jätte svårt att hitta tillbaka till min egen person och söka reda på "vem är jag idag?"

Alla åren som mamma och vårdare har varit så starka roller för mig så att jag sakta men säkert tappat bort mig själv. Det närmaste en beskrivning jag kan komma är att jag gått vilse i mig själv och att jag nu får försöka att hitta mig själv igen och sedan ta reda på vem jag är.

Hur gör jag det? Jag vet faktiskt inte! Kanske genom att ta reda på vad jag önskar och vill göra för egen del och att kanske lyssna mer på mitt inre och följa de känslor som känns positiva för mig.

Låter snurrigt, jag vet men jag är osäker på hur man kan hitta och plocka fram sin egen person/personlighet.

Tror att det blir en spännande utmaning även om den säkerligen kan bli nog så jobbig.

Styrkekramar till er alla!

Zita

Från toalettvakt till frihet!

I dag vid lunchtid kom jag hem ifrån min dotter. I går kväll bjöd hon på god mat och vi såg på melodifestivalen tillsammans. Vi har haft en fin helg då vi enbart umgåtts och haft det mysigt och lugnt.

I morse ställde Linda en fråga till mig där hon undrade om jag fortfarande var orolig för om hon skulle kräkas efter måltider då hon går på toaletten.

Konstigt nog blev jag lite överrumplad av frågan och jag funderade på varför jag blev det. Men eftersom jag kunde ge ett svar så gick den överrumplade känslan över till någon slags lättnad. Lättnad över att jag helt uppriktigt och ärligt kunde besvara frågan med att jag inte längre känner någon oro för detta och att jag helt och fullt har lagt detta ansvar på henne.

Det kändes verkligen skönt att kunna förmedla detta svar och verkligen mena det helt och fullt och det kändes ännu bättre då Linda bemötte detta med att hon verkligen uppskattar det och tycker att det känns skönt.

Även om jag inte känner minsta oro så innebär inte det att jag kan lita på att inget sker.

Om jag backar tillbaka i tiden och ser hur det var under tiden jag vårdade henne så var jag först med Linda i badrummet efter intagna måltider. Vid nästa skede kunde jag hålla mig straxt utanför och mina öron blev stora som på en elefant eftersom jag lyssnade med full koncentration och försökte verkligen höra vad hon gjorde i badrummet.

Nästa steg var att jag kunde sitta en bit ifrån och vi pratade med varandra hela tiden.

Då jag började att hålla mig utanför badrummet kändes det hemskt jobbigt att inte ha samma kontroll längre. Jag ville ju så gärna att det inte skulle bli fel för henne och att hon skulle klara av att låta bli att kräkas. Det var tröttsamt att "vakta" på henne och samtidigt inte veta om hon behöll det hon ätit eller ej.

Då jag kunde sitta en bit i från och vi pratade under tiden var min misstänksamhet och oro väldigt stor. Det låter kanske konstigt men jag vet ju vilka trix hon kunde och därför litade jag inte på att inget hände.

Den känslan tror jag var den jobbigaste, att vara precis i närheten och veta att hon kanske lurade mig men jag hade inget annat val än att låta henne ta den ansvarsbiten trots att hela jag var fylld av oro. Oro över vad som kan hända om hon kräks eftersom jag visste att varje kräkning kan bli den sista eftersom hjärtat kan stanna eller att det kan bli en blödning mm.mm.

Ser jag tillbaka på den tiden så känns det som att jag har kommit otroligt långt i att överlåta ansvaret till min dotter och att Linda har kommit långt på sin kämpiga väg.

Jag är medveten om att Linda ibland kan backa då det gäller hennes ätstörning och att det fortfarande kan bli hetsätning med följd även om hon minskat radikalt på det.

Visst känner jag orons vingar fladdra i mig då hon ibland kan berätta för mig att det inte gått så bra med en måltid. Skillnaden i dag är att jag inte lever med den konstanta oron över detta och slipper att känna hur oron tär och äter upp mig inifrån.

Jag måste säga att jag i dag kan känna stolthet över att jag kommit dit att jag kan lägga över ansvaret på min dotter och stolt över att hon inte längre ger mig orsak att känna denna hemska oro.

Jag känner en enorm glädje över att vi kan umgås en helg under frihetens vingar och umgås på ett helt naturligt plan i friskhetens tecken.

Varma kramar till er alla.

Zita

I kväll blir det mys hos dottern!

Jag och min dotter möttes i sta'n i går för att gemensamt åka hem till mig, fika och ge katten lite omvårdnad eftersom vi sedan skulle åka hem till Linda och vara där fredagskvällen.

Men.... så blev det inte, vi gjorde en liten ändring i vår planering. Det blev så att vi stannade kvar hos mig och Linda åkte hem till sig efter frukosten. Jag ska snart ta en promenad hem till henne för att dela lördagskvällen med god mat och melodifestivalen. I morgon efter frukst tar jag en promenad hem till mig vilket blir en promenad på ca 40-45 min.

Jag har inte jobbat upp min kondition ännu så därför tar det lite längre tid aatt gå den sträckan än vad det brukar göra då "flåset" inte är lika påtagligt som nu.

Men vad gör det? Det får ta den tid det tar eftersom jag får gå min dagliga promenad som jag fortfarande mår väldigt bra av både psykiskt och fysiskt.

För närvarande råder fortfarande den lugnare perioden vilket jag verkligen tar vara på.

Jag är så glad över att Linda har får praktikplatsen hon sökte och jag hoppas verkligen att hon kommer att trivas.

Efter det att hon jobbat in sig lite och kommit in i rutinerna blir det att gå och ta en fika hos henne.

Nu ska jag sätta på mig lite kaffe och njuta av det innan jag startar promenaden till Linda.

Önskar er alla en fin och mysig helg!

Kramar

Zita.

Falsk trygghet?

Jag har pratat med min dotter i telefonen en gång i dag och då var allt bra. Det första och sista samtalet för dagen är för mig väldigt betydelsefulla för vet jag att det är okey på morgonen så känns det som att dagen ska gå bra. Är det bra på kvällen så kan jag få en lugn natts sömn.
Jag vet att detta inte är att lita på eftersom vad som helst kan hända mellan dessa samtal men mig ger det en trygghet även om den kanske ter sig lite falsk.

Jag har levt efter detta i många år och förmodligen är jag i behov av att känna denna trygghet.
Det är kanske så att jag genom detta bygger upp en för mig stabilare grund att stå på genom detta och inträffar det något mellan dessa samtal så känns det som att jag är bättre rustad.
Nåväl..... jag inbillar mig det i varje fall!

I kväll kommer det en kompis hit och jag ska hjälpa henne lite med datorn och så blir det lite gott att äta och dricka. Med andra ord en givande kväll!

Ha en fin dag!

Kramar till er alla.
Zita

Blandade känslor!

Efter min härliga promenad i solen kom min dotter på snabb besök för att dricka en kopp kaffe med mig.

I dag var det en glad och uppåt dotter som var här och det känns som att det kan bli en öppning till en lite ljusare och lättare period som vi gemensamt kan möta.

Det har varit ganska tungt och småkämpigt ett tag nu och då känns det betydligt roligare när jag ser en stark förändring till det positiva.

För övrigt tycker jag nog att tiden bara rullar på och det känns som att det står ganska stilla då det gäller min dotters ätstörning. Det är inga radikala förändringar men jag får väl vara glad över att det inte går åt det negativa hållet.

Men.......det är detta med tålamod. Det är svårt att ha det då vecka efter vecka går och det inte sker något som jag kan se med mina egna ögon.
Det är så blandat känslomässigt hos mig för ibland upplever jag väntan på att en synbar förändring ska ske men ibland kan jag känna en stark uppgivenhet. Då uppgivenheten sätter klorna i mig känner jag verkligen att jag inte har ork att bry mig om ifall det blir framsteg eller inte. Jag kan ju ändå inte påverka framstegen utan endast Linda kan göra det.

Jag fortsätter med att ta en dag i taget och ta vara på de ljusa stunderna och vara öppen för skratt och glädje då det kommer. Som tur är så är jag en väldigt levnadsglad person som har nära till glädjen och verkligen kan njuta av det positiva i tillvaron.

Kramar till er alla.

Zita

En liten uppdatering!

Nu är det några dagar sedan jag senast skrev och det beror på att jag har haft total bloggtorka.

Men nu tänkte jag att jag ska uppdatera mig lite, även om det varit ganska lugnt de senaste dagarna.

I fredagseftermiddag kom Linda hem till mig och vi hade en mysig eftermiddag och kväll tillsammans. På lördagen åt vi en gemensam frukost och sedan kom hennes kontaktperson och hämtade henne för att de skulle tillbringa dagen tillsammans.

Det har av någon anledning känts lite tuffare och tyngre de senaste dagarna. Min dotter har inte mått så bra och det skapar lite tyngre känslor som då ger sig till känna.

I dag unnar jag mig själv att "bara vara" och göra så lite som möjligt. I morgon bitti ska jag gå till vårdcentralen för att ta prover på blodfetterna för att se om det är okey.

Sedan kommer jag att få en kallelse för att göra ett arbetsprov med EKG och jag ska även göra en spirotomi, blåsa luft för att mäta min lungkapasitet.

Men det är inget jag oroar mig för utan det blir då det blir.

Önskar er alla en skön söndag.

Visst kan man ana våren i dag?

Kramar

Zita.

Hemkommen efter sjukhus!

I tisdags fick jag åka upp akut p.g.a bröstsmärtor och jag fick bli kvar över natten för observation. Efter många provtagningar, EKG mm så kunde det konstateras att jag inte hade haft någon hjärtinfarkt. Det kommer att bli fortsatt utredning både då det gäller hjärta och lungor vilket jag tycker känns väldigt skönt.

Linda har varit ett otroligt stöd under hela tiden. Hon följde med mig till akuten, upp på avdelningen och kom sedan tillbaka i går till avdelningen och gjorde mig sällskap i väntan på att jag skulle få göra en lungröntgen.

Vi åkte gemensamt hem till mig och Linda blev kvar till idag då hon åkte in till sitt stödteam för att äta lunch tillsammans med dem.

Eftersom jag vet hur fruktansvärt orolig min dotter blir då något inträffar med mig så kände jag en viss oro för henne då jag låg på sjukhuset. Men jag tycker att hon har klarat av den här situationen väldigt bra och det känns skönt för mig att se detta.

I morgonefm ska jag åka hem till Linda och stanna till lördag då jag åker hem till mig igen efter det att vi ätit frukost tilsammans.

Det blir en kväll med god mat och film, bara umgås och ha det mysigt.

Ha en skön kväll och ta vara på er själva!

Kram

Zita