Just nu råder det stark kaos inom mig och allt känns otroligt jobbigt och även hopplöst. I går och i dag har det varit en fruktansvärd turbulens beträffande min dotter. Hon mår fruktansvärt dåligt och har tyvärr ramlat tillbaka i det gamla beteendet.

Det är bestämt så att Linda ska vara kvar den här helgen på Capio vilket jag anser är helt rätt då hon mår allt för dåligt för att jag vill ta det ansvar som faller på mig om hon kommer hem.

Det är en hemsk situation som råder just nu och den ända som kan göra något åt den är Linda själv. Det är hon som måste stanna det ekorrhjul hon just nu är inne i och se att det hon håller på med är ohållbart Det är hon som måste göra valet då det gäller vilken väg hon ska välja, kämpa eller ge upp. Hon har ansvar för sitt liv och vad hon gör med det då hon är en vuxen person.

Jag har alltid funnits för henne och gör så fortfarande men jag kan inte ta ansvar för henne, hennes val eller liv.

Det gör ont i mig och allt det som sker fyller mig med en så stark sorg så att det känns som att hjärtat ska brista. Även om jag inte vågat tro fullt ut att hennes liv skulle bli till det bättre genom vistelsen där uppe så har jag ändå inom mig burit på ett starkt hopp.

Jag känner att jag har svårt att skriva mer just nu då det råder en stor kaos inom mig. Det känns som att jag befinner mig i en liten båt på ett stormigt hav. Ensam och isolerad sitter jag där och kan inte göra något för att min dotter ska må bättre och hitta kämparlusten.

Då du det här Linda så vill jag säga dig två saker: Jag älskar dig och våga släppa taget!