Jag ska försöka att berätta lite om tiden här hemma innan Linda blev inlagd på Psyk. sista gången.

I dag vet jag att jag blev grundligt lurad ett flertal gånger av henne genom att hon spädde ut nyponsoppa med extra vatten. På morgonen tog jag fram en näringsdryck till henne och hon drack upp den utan protester. Jag har senare fått veta att hon öppnade den,spädde ut den med vatten och förslöt folien omkring den igen. detta gjorde hon då jag hade lagt mig för natten. Jag blev lurad och hon hade tur att jag inte kom ut i köket då hon stod och hällde ut näringsdrycken i vasken Hon gick ut för att ta sitt nattbloss och då passade hon på att kräkas och det gjorde hon vid andra tillfällen oxå.

Hon kunde säga till mig att hon skulle gå till biblioteket och eftersom hon har ett eget ansvar och lovade mig flera gånger att hon inte skulle kräkas så hade jag inget val än att låta henne gå. Som mamma blev jag väldigt dubbel vid sådana tillfällen, jag ville så gärna lita på hennes ord samtidigt som det var något inom mig som sa att jag inte skulle göra det.

Det är en bit som absolut har tärt på mig väldigt hårt, viljan/önskan att kunna lita på ett löfte och då jag gjort det bli besviken och sviken gång på gång.

Något som även tog på orken var allt ältande om mat. Maten för med sig så mycket jobbiga diskussioner som oftast inte leder till någon positiv förändring eller insikt.

Ibland kändes det som att jag ville skrika, skaka om Linda för att hon skulle vakna upp och se vad hon höll på med eller bara lämna henne hemma och gå min väg. Ibland fick jag panikkänsla som kändes som att jag satt fast i tuggummioch vad jag än gjorde eller försökt göra så satt jag ändå lika fast.

Tidigare har Linda verkligen styrt och manipulerat både mig och sin omgivning då det gäller mat och dryck. Idag upplever jag att det är annorlunda. Jag tycker inte att hon försöker att styra och manipulera mig lika ofta och jag låter henne inte göra det längre.

Jag kan inte med säkerhet inte veta att det hon säger är sant, jag kan bara hoppas att det är så.

Hon är medveten om att om jag ska få full förtroende och tillit till henne så får hon sakta men säkert jobba sig fram till det målet.

Ärligt måste jag tillstå att det känns som att hon är angelägen att nå dit och det gör mig glad över att hon verkligen kämpar för det.