Tillbakablick 10. Ätstörningens början!

I början var jag helt ovetandes om Lindas bantande, då vi träffades åt hon bra, var på bra humör och hon hade ingen synbar viktnedgång.

Hon sökte en ny lägenhet och fick en som är på ca trettifem minuters gångavstånd från min bostad vilket underlättade då jag skulle ta mig hem till henne. Det blev flytt och allt som följer med en sådan. Hon berättade för mig att den lägenheten såg hon som en del av en nystart på hennes fortsatta liv, den skulle inte få bli smutsig av destruktivitet utan kännas trygg att bo i. På sommaren träffades vi ibland och hade picknick i gräset på lite olika ställen och då kunde jag se att hon inte åt lika mycket som hon brukade. Då hon pratade om sin vikt förklarade jag för henne att hon var jätte fin i kroppen att att hon inte skulle gå ner ett hekto. Vi pratade även om riskerna och vad en bantning kunde föra med sig. Linda som aldrig varit något för att motionera började ta snabba promenader, de flesta utan min vetskap. Sakta men säkert började hon att närma sig ätstörningens kant. Hon åt lite vid måltiderna, ibland hetsåt hon vilket resulterade i kräkningar. Då jag kom hem till henne såg jag på olika ting som gjorde att jag förstod vad hon gjort. Nya diskussioner om maten och dryck återkom allt mer ofta mellan oss. Den maktlöshet, förtvivlan, oro, ångest och ilska jag kände var fruktansvärt smärtsam, hela jag var totalt fylld av en stark vanmakt.

Då det inte hjälpte att prata med henne så bad jag henne om att äta, då inte det hjälpte blev jag arg på henne och sa åt henne att hon inte fick bo själv utan var tvungen att be någon inom sjukvården om hjälp . Jag erbjöd henne att komma och bo hos mig men vilket förslag jag än kom med eller vad jag än sa så tog hon inte till sig något av det.

Alla de känslor som slet i mig höll på att knäcka mig totalt. Jag ville gå högst upp på ett hustak och skrika ut min vanmakt och ett stort HJÄLP!

Efter en lång jobbig tid blev hon äntligen inlagd på psyk. och även om jag inte var positivt inställd till dem så kändes det som en enorm lättnad över att hon kunde få tillsyn och hjälp med maten.

Det här var början på en lång tröttsam och mycket smärtfylld tid.

Om någon av er som läser min blogg funderar på er vikt på ett negativt sätt bryt då de tankarna direkt genom att be någon om hjälp. Jag vet genom min dotter hur hemskt och plågsamt det är!

Ingen borde få genomlida något liknande, varken drabbad eller anhörig!