Tacksamhetens tårar!

Tyvärr blev det inget samtal på Anhörigcentret i dag p.g.a att min samtalskontakt var sjuk,

tråkigt men så blir det ibland.

Det fick istället bli ett besök på biblioteket där jag lånade nya talböcker vilka jag just nu för över till min mp3 så jag kan lyssna på den då jag tar mina promenader.

Min dotter ringde till mig då hon var på väg hem till sig efter att ha ätit med sitt stödteam. Jag kan ha fel men jag tyckte det lät på hennes röst som att det är en dag som ej är så bra.

Hon har tydliga humörsvängningar men jag tycker ändå att hon nu mer kan hantera dem på ett bättre sätt. Det är inte så ofta som hon låter sitt dåliga humör gå ut över mig nu mer och det känns skönt att slippa få ta all skit som hon tidigare kunde vräka ur sig. Då kunde hon verkligen fixa till så det blev bråk och diskussioner mellan oss, anledningen till detta var ofta att hon avreagerade sig på mig.

Det är ett bra tag sedan detta hände och det är så jäkla skönt att slippa det eftersom hon verkligen kunde få i gång mig genom att provocera mig.

I bland kan jag uppleva tillvaron som jag befinner mig i just nu som att leva i en dröm. Jag kan känna känslan av att vilja nypa mig hårt i armen för att se om jag lever i en dröm eller om detta är verkligheten.

Efter att i så många år levt med en tärande oro, stark ångest, förtvivlan och vilsenhet så är detta så overkligt för mig. Det är som att upptäcka en ny del av livet, något som jag glömt bort att den fanns.

Men.......jag lever i detta nu och varje dag som övergår till kväll, känner jag tacksamhet över. Tacksamhet för detta lugn och för att min dotter visar så mycket kämparglöd och har vågat att smaka lite på det som livet kan erbjuda.

När jag skriver dessa rader faller ett par tårar nerför kinden, tårar av tacksamhet och stolthet.

Ja, jag är just nu en oerhört tacksam och stolt mamma vilket är helt fantastiska känslor.

Varma styrkekramar till er!

Zita