Älska dig själv!

Framför spegeln ber vi om bättre utseende

smalare kroppar och ett finare leende.

Vi vill skära i våra handleder och suddar komplimanger

vi river vårt självförtroende och ser inte våra talanger.

Vi gömmer våran självkänsla i sanden under oss

vi gräver ner med tårna, vägrar komma loss.

Vi inbillar oss själva att vi inte längre kan försöka

smärtan cirkulerar och kärleken vi inte längre orkar söka.

Men jag vet att styrkan finns där någonstans

till ett bra liv har alla en chans.

Om vi inte orkar lyfta oss själva från den blöta sanden

kan vi ta hjälp från den andra handen.

Handen som tillhör någon som är villig att förstå

den som aldrig vänder sig om för att sin väg gå.

Vänner står för värme och med de känner vi oss trygga

de hjälper oss att självförtroendet bygga.

Genom de kanske vi en dag kan titta oss i en bra spegel

där inte utseendet har en ända regel.

Den dagen vi förstår att vi räcker till precis som vi är

målet är svårt att både förstå och nå men det finns där.

Den dagen vi lyckas genomlida branden

den dagen vi kan se på oss själva med trygghet i handen.

Den här dikten är skriven av en fjortonårig tjej och jag tycker att den säger så otroligt mycket så att jag vill dela med mig av den till er.