Längtan efter vad ögonen vill se!

I dag kom min dotter hit och intog lunch tillsammans med mig efter det gick jag ut på en blåsig men frisk vinterpromenad. Då jag kom hem möttes jag av den härliga kaffedoften, vi fikade och hade en mysig stund tillsammans.

Linda visade mig ett papper som hon och en av stödpersonerna jobbar efter och där stod det olika positiva saker som min dotter i dag klarar av vilket gör mig väldigt glad och stolt.

Jag menar verkligen att jag känner glädje och stolthet över henne och det hon hit intill lyckats med att förändra till det bättre........men. Ja.jag väntar fortfarande otåligt på att med egna ögon få se en radikal förändring viktmässigtpå henne.

Jag vet att jag borde släppa tankarna på detta och enbart glädjas åt alla framgångarna hon gör men jag kan inte. Jag längtar så efter att få se min dotter så som hon såg ut innan denna tröttsamma, hemska problematik tog ett skruvtag om henne.

Jag tycker verkligen att hon kämpar på och hon i dag praktiserar är otroligt stort och något som jag enbart kunnat drömma om tidigare. Jag får även påminna mig om att hon faktiskt har flyttat hem till sig och sitt efter att hon bott hos mig i flera månader och inte kunnat klara av maten alls själv.

På lördagskvällen och hela söndagen måste hon själv ta ansvar för vad och om hon äter. Jag tycker att hon klarar det ganska bra även om det ibland går mindre bra med allt vad det innebär.

Att vara förälder till ett barn, oavsett ålder, är en knepig och svår situation.

För min del bottnar knepigheten i att det blir så mycket röriga känslor och att de går emot varandra emellanåt Det är svårt att våga släppa fram de glada och positiva känslorna fullt ut över det som går bra eftersom en så stor del av mig behöver kunna se med blåtta ögat för att våga tro och lita på att Linda kommit en bra bit på väg.

Men trots att det ibland blir röriga känslor inom mig som ger sig till känna så försöker jag att vara i nuet och ta vara på stunden.

Mys och ha en fin tisdagskväll!

Kramar

Zita