Linda kom hit på en eftermiddags fika och det vi fick en liten mysig stund tillsammans.
Nu har hon åkt till sta'n igen för att hon har en tid på öppenvården hos sin sjukgymnast.
Hon har det lite tufft nu eftersom hon har påbörjat en neuropsykiatrisk utredning vilket innebär att det dras upp en massa från dåtid och som gör det jobbigt för henne känslomässigt
Detta på verkar givetvis mig med eftersom jag blir delaktig i det hela då hennes humörsvägningar gör sig påminda.
Det känns som att vi går in i en ny fas nu och att den fasen kommer att bli lite av en känslomässig berg och dalbana vilket kan slita ganska mycket på mina känslor.
Jag kommer självklart att peppa Linda och finnas för henne då hon vill prata men det får ske under lugna former, utan irritation och diskussioner.
Jag kan bara hoppas på att utredningen kan göra så att hon får en bra hjälp framöver. Diagnosen i sig självt är inte viktig men för att få bästa tänkbara hjälp så är den nödvändig.
Det gör ont i mammahjärtat då min dotter har det jobbigt och det är synd att en utredning ska vara orsak till det men samtidigt är det något hon måste ta sig igenom och även att hantera på ett så bra sätt som möjligt.
För min egen del får jag ta händelser och känslor vart efter de eventuellt dyker upp.
En fråga från mig till er som gjort en sådan här utredning och till er anhöriga som varit delaktiga:
Hur upplevde ni det hela och vad gjorde ni anhöriga för att kunna stötta så bra som möjligt?
Om ni vill skriva svar i en kommentar går det bra annars kan ni maila mig
Kramar till er alla
Zita
Hoppas & håller tummarna för att denna utredning ska ge bra hjälp,stöd mm mm / ♥-e Kraaaaaaaaaaam till dig & din goa dotter!!!
SvaraRaderaHej, ja som du vet har vi nyligen genomgått utredning på Tjabo och svar har vi ju inte fått än så man kan säga att det pågår. Jag har varit beredd på det här ganska länge innan det blivit av så för min del har det ändå gått ganska bra, men jag tror det har varit värre för Mr Johnsson. När vi hade föräldraintervjun så såg jag på honom att han mådde väldigt dåligt av alla frågor och sånt. Själv mådde jag som sämst av det när frågan kom på tal första gången och det är några år sedan nu. Det blev mycket grubblerier i mitt huvud då. Tjabolinas utredning gjordes när hon var fem år och då hade jag fått strida så för att få den till stånd så att få en diagnos då var enbart en lättnad.
SvaraRaderaVad gäller min egen diagnos är det en ständig bergodalbanekris! Ena stunden en lättnad att veta och förstå och andra stunden så himla jobbigt att veta!
Kram på dej!