Att vara mamma till ett barn som blir skjutsad mellan olika behandlingshem och Psyk. tar enormt mycket på krafterna.

Många är de gånger då jag frågat mig själv om jag gjorde rätt då jag gick med på en placering av min dotter på det första behandlingshemmet. För så många år sedan hade jag inte minsta kunskap om behandlingshem eller vad det innebar och det var "bara" att förlita sig på de som sa sig veta att det var rätt. I flera år kämpade jag mot skuldkänslor och förtvivlan över att jag inte kunnat hitta en bättre väg för att hjälpa Linda men jag har försonats med de känslorna, för att jag idag kan se att jag inte hade något annat alternativ.

Eftersom jag var en aktiv förälder och genom det var delaktig i alla de beslut som fattades, så kunde jag och Linda umgås väldigt mycket.

Då jag hade varit på behandlingshemmet och sovit över en natt eller enbart varit där några timmar, var det hemskt jobbigt att gå i från henne. Det kändes som att hjärtat skulle brista och jag fick kämpa för att inte gråten skulle få tårarna att välla över eftersom det kändes som att jag övergav henne varje gång. Men det gjorde jag aldrig, för i hjärta och tanke var hon alltid med mig och den tid vi tillbringade tillsammans blev väldigt värdefull för oss.