På förmiddagen åkte min dotter tillbaka till Capio och först känns det lite tomt. Jag satte på mig hörlurarna och under tiden jag lyssnade på en talbok gick jag en timmes promenad. Det är ett måste för mig så att jag får skingra tankarna och vara i nuet samtidigt som jag får tömma mig på energi genom att gå i snabb takt.

Då jag kom hem blev det en mugg fika på balkongen i väntan på ett samtal från Linda för att få höra att hon kommit fram till Lövenströmska.

Helgen har flutit på fint och det har inte varit några diskussioner om mat eller dryck. Hon är ordinerad en näringsdryck om dagen men här hemma dricker hon den inte. Det får vara hennes val och jag har informerat personalen på Capio om detta men gör för övrigt ingen grej av det.

Det är Lindas ansvar och det är inte värt ett gräl som ändå inte leder till att hon dricker den.

I början kände jag både ilska och uppgivenhet då hon sa att hon inte tänkte ta några näringsdrycker då hon är hemma på permission men nu känner jag inga sådana känslor längre. Hon är 25 år och vuxen nog att ta konsekvenserna av de val hon gör.

Jag själv ser den som en ren medicin, något som kroppen verkligen behöver men eftersom vi känner olika inför dem så nämner vi dem inte längre.

Det har tidigare under en väldigt lång tid inte varit annat än stridigheter och diskussioner om mat och framför allt näringsdryckerna så nu känns det enbart skönt att slippa den kampen eftersom det tar så mycket energi ifrån mig. Att ta om samma saker gång på gång, har för mig varit som att kasta en boll i väggen och den bara studsar tillbaka.

Nu har jag några dagar på mig att "landa" i mig själv för att sedan ha ny kraft till att vara en mamma som är okey och som Linda kan känna att hon är välkommen hem till.