Tillbakablick 7. Barnpsyk och Rättspsykiatriska kliniken

Efter vistelsen på det senaste behandlingshemmet blev det åter igen psyk. men denna gång fick hon vara på akutintaget . Vi fick sitta i ett otäckt besöksrum, inlåsta under den tiden jag besökte henne och det kändes inte alls trevligt.

Som tur var behövde vi inte träffas under de formerna så ofta, för hon fick permission hem ganska ofta efter en tid.

Personalen på barnpsyk. berättade för oss att de som arbetade på en Rättspsykiatriska klinik skulle vara väldigt duktiga på självskade beteende. Då jag fick höra att de tänkte skicka min dotter till ett sådant ställe höll jag på att sprängas i bitar av förtvivlan och maktlöshet.

Jag blev fruktansvärt rädd då jag tänkte på att hon skulle vistas bland kriminella och missbrukare. Rädd för vad som skulle kunna hända henne, om hon skulle bli utnyttjad,misshandlad eller råka illa ut på något annat sätt. Den ena synen hemskare än den andra kom för min inre syn och jag mådde väldigt dåligt av vetskapen om vart de skulle skicka Linda. Jag var helt maktlös och kunde bara stå och se på eftersom hon då hade LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) Läkarna hade min dotters liv i sina händer och kunde placera henne var de ville och jag kunde protestera och argumentera hur mycket som helst utan att det hjälpte.

Då den dagen kom som Linda skulle bli intagen på Rättspsyk. Var det jag och två personal som följde med henne. Jag hade en stor, svart klump av oro inom mig och det värkte av ledsnad över att behöva se min dotter hamna på ett sådant här ställe.

Då vi kom dit tog oss personal med på en rundvandring för att visa oss hur allt såg ut på den avdelningen. Visst hade jag erfarenhet av låsta dörrar efter alla turer på psyk. men det här var något helt annat. Det kändes verkligen att man var inlåst eftersom det var flera dörrar som låstes efter det man kommit in. Det var en fruktansvärt obehaglig känsla!

Jag tänker berätta mer om detta nästa gång jagskriver så till dess säger jag hej då och fortsättning följer!