Tillbakablick 9. Tillbaka till psyk. igen!

I ca 10 månader levde min dotter ett bra och ganska harmoniskt liv på landet i sitt lilla hus, där hon kände sig nöjd med tillvaron.

Efter det att hon sakta slussades ut från Rättspsyk. var det meningen att hon skulle knyta en ny kontakt inom psyk. för att få gå i samtalsterapi men så blev inte fallet. Då utslussningen var klar levde hon ett bra liv och klarade sig väldigt bra utan någon kontakt med psyk. Som jag ser det hade hon kanske klarat sig bra ännu längre tid om hon fått samtalsterapi eftersom hon inte var klar med den, utan hade lång väg kvar.

Jag var en jättelycklig mamma då jag såg hur bra Linda mådde och hur hon trivdes med sin tillvaro. Det kändes så skönt och jag hoppade innerligt att hon skulle ha funnit sig själv så mycket att hon inte skulle behöva åka ut och in på någon institution mer.

Men bubblan vi levde i sprack med en smäll och plötsligt kändes det som att vara tillbaka i den gamla karusellen igen. Den skillnad som blev var att det snurrade på fort med destruktivitet där hon skar sig och umgicks med andra som hade liknande problem och hon var inlagd på psyk. till och från.

Vad jag minns mest av den här tiden då det gäller mig själv, var att jag känslomässigt pendlade väldigt mycket mellan hopp och förtvivlan och jag kände en fruktansvärd ilska. Jag var väldigt arg på Linda och vi hade många starka duster med varandra. Jag ville få henne att förstå och se det hon höll på med, hur mycket hon förstörde för sig själv och hur hon kastade bort sitt liv. Ilska för att Linda inte hade fått den samtalsterapi vi så många gånger bad om och ilska mot Psyk. för att de behöll henne alltför lång tid varje gång hon var inlagd. Hon hade varit hjälpt av en handfast vård och att bara få vara inlagd ett par dagar åt gången. Nästan varje gång hon var inlagd blev det byten till nya mediciner och tyvärr alldeles för mycket av den varan.

Jag minns att jag var fruktansvärt trött och sliten av en ständig oro och ångest för det som hände och för hur allt skulle sluta.

Jag ska tillägga att Linda flyttade in till sta'n till en lägenhet och att det var under den tiden hon bodde där som hennes problematik ökade på.

Visst träffades vi många gånger och hade det trevligt, mysigt och roligt tillsammans men min oro bar jag alltid med mig. Inom mig satt den som en stor svart klump som malde och värkte. Det kändes som oron sakta åt upp mig inifrån.

Under hela den här tiden bar jag min oro och allt som hände för mig själv eftersom jag inte orkade ta itu med att söka upp någon för samtalsterapi.

Idag vet jag hur viktigt det är att få prata om det som hänt/händer och alla de känslor som råder inom mig och jag är väldigt glad över att jag kan lämna allt jag pratar om hos en människa som jag absolut inte känner att jag belastar eftersom jag vet att det är hennes jobb.