Jag fick genom min dotter höra att det eventuellt inte blir någon samtalsterapi och om det blir det får hon bara en halv timme i veckan på Capio. De jobbar enbart med viktuppgången och efter utskrivning ska samtalen äga rum i hemkommunen. Jag måste säga att om så är blir jag både orolig och besviken eftersom jag vet hur väl hon behöver dessa samtal. Samtalsterapi är nödvändigt om hon ska ha en chans att lära sig att hantera sin ät störning och sina tankar.

Jag har under ca fem års tid kämpat och bett om att hon ska få kognitiv beteende terapi (KBT)och nu var jag övertygad om att så skulle det bli på Capio. I bland känns det totalt hopplöst att få det som verkligen behövs och är nödvändigt.

I Öster götland finns det ingen hjälp att få då det gäller ät störningar, det lilla som fans har lagts ner.

Jag blir arg och frustrerad över att Psykvården inte har några som helst resurser till att hjälpa människor med dessa problem. Jag blir även besviken över att det inte forskades bättre på om vad Capio. kunde erbjuda för hjälp, innan de skickade en remiss.

Eftersom de på behandlingshemmet insett att Linda är i stort behov av samtalsterapi och de inte kan tillgodo se den biten, blir det kanske att hon inte kan få stanna kvar där.

Åter igen är känslan den av att hänga i luften och att inget veta. Jag lider med min dotter som blir orolig och ledsen över detta och för att hennes förhoppningar om att få hjälp på vägen till ett friskt liv rasar ytterligare en gång.

Nu är det bara att vänta på det läkarsamtal som hon ev. ska få i morgon och se vad det kan ge. För övrigt vet jag inte just nu hur jag ska hantera detta.

Någon som kan ge mig ett råd?

Skulle bli väldigt glad och tacksam för ett sådant just nu!

Sköt om er!