Nu har det gått ett par dagar sedan Linda åkte tillbaka till Capio.Under den veckan hon var hemma flöt det på riktigt bra och det känns skönt att ha sluppit diskussioner rörande maten.

Då jag tidigare under en väldigt lång period inte bara var mamma, utan även "vårdare" känns det nu skönt att jag kan ägna mig åt att bara vara mamma. Det är ju inte så att oron har minskat eller av tagit p.g.a detta men jag behöver inte kasta bort en massa energi på tjat och åter tjat. Istället försöker jag ta vara på våra gemensamma stunder och glädjas över att vi kan umgås utan att maten hela tiden ska vara i centrum.

För att komma hit har jag verkligen fått jobba med mig själv och får fortfarande hejda mig från att komma med kommentarer ang maten osv. När man ingen hjälp får utan som förälder måste ta på sig ett oönskat ansvar är det svårt att se en gräns mellan föräldraroll och vårdare. Jag insåg inte att jag hade gått in i en vårdarroll förrän Linda blev inlagd på Psyk. och då jag blev upplyst om det blev jag väldigt förvånad. I dag kan jag med klara ögon se hur min roll såg ut då och jag uppskattar mycket att jag är på god väg att vara tillbaka som enbart mamma igen.

Hur kändes det då Linda åkte tillbaka till Capio i torsdags? Självklart saknar jag henne väldig mycket och särskilt första kvällen men för mig är det så, att om jag vet att hon har det bra där hon är, då kan jag koppla av och inte oroa mig alltför mycket.

Hon får vård och den hjälp hon så väl behöver så jag kan inte göra något annat än att hoppas att allt ska gå bra för henne och att hon en dag kommer att hitta sig själv.