Från toalettvakt till frihet!

I dag vid lunchtid kom jag hem ifrån min dotter. I går kväll bjöd hon på god mat och vi såg på melodifestivalen tillsammans. Vi har haft en fin helg då vi enbart umgåtts och haft det mysigt och lugnt.

I morse ställde Linda en fråga till mig där hon undrade om jag fortfarande var orolig för om hon skulle kräkas efter måltider då hon går på toaletten.

Konstigt nog blev jag lite överrumplad av frågan och jag funderade på varför jag blev det. Men eftersom jag kunde ge ett svar så gick den överrumplade känslan över till någon slags lättnad. Lättnad över att jag helt uppriktigt och ärligt kunde besvara frågan med att jag inte längre känner någon oro för detta och att jag helt och fullt har lagt detta ansvar på henne.

Det kändes verkligen skönt att kunna förmedla detta svar och verkligen mena det helt och fullt och det kändes ännu bättre då Linda bemötte detta med att hon verkligen uppskattar det och tycker att det känns skönt.

Även om jag inte känner minsta oro så innebär inte det att jag kan lita på att inget sker.

Om jag backar tillbaka i tiden och ser hur det var under tiden jag vårdade henne så var jag först med Linda i badrummet efter intagna måltider. Vid nästa skede kunde jag hålla mig straxt utanför och mina öron blev stora som på en elefant eftersom jag lyssnade med full koncentration och försökte verkligen höra vad hon gjorde i badrummet.

Nästa steg var att jag kunde sitta en bit ifrån och vi pratade med varandra hela tiden.

Då jag började att hålla mig utanför badrummet kändes det hemskt jobbigt att inte ha samma kontroll längre. Jag ville ju så gärna att det inte skulle bli fel för henne och att hon skulle klara av att låta bli att kräkas. Det var tröttsamt att "vakta" på henne och samtidigt inte veta om hon behöll det hon ätit eller ej.

Då jag kunde sitta en bit i från och vi pratade under tiden var min misstänksamhet och oro väldigt stor. Det låter kanske konstigt men jag vet ju vilka trix hon kunde och därför litade jag inte på att inget hände.

Den känslan tror jag var den jobbigaste, att vara precis i närheten och veta att hon kanske lurade mig men jag hade inget annat val än att låta henne ta den ansvarsbiten trots att hela jag var fylld av oro. Oro över vad som kan hända om hon kräks eftersom jag visste att varje kräkning kan bli den sista eftersom hjärtat kan stanna eller att det kan bli en blödning mm.mm.

Ser jag tillbaka på den tiden så känns det som att jag har kommit otroligt långt i att överlåta ansvaret till min dotter och att Linda har kommit långt på sin kämpiga väg.

Jag är medveten om att Linda ibland kan backa då det gäller hennes ätstörning och att det fortfarande kan bli hetsätning med följd även om hon minskat radikalt på det.

Visst känner jag orons vingar fladdra i mig då hon ibland kan berätta för mig att det inte gått så bra med en måltid. Skillnaden i dag är att jag inte lever med den konstanta oron över detta och slipper att känna hur oron tär och äter upp mig inifrån.

Jag måste säga att jag i dag kan känna stolthet över att jag kommit dit att jag kan lägga över ansvaret på min dotter och stolt över att hon inte längre ger mig orsak att känna denna hemska oro.

Jag känner en enorm glädje över att vi kan umgås en helg under frihetens vingar och umgås på ett helt naturligt plan i friskhetens tecken.

Varma kramar till er alla.

Zita