Ropa hjälp men ej bli hörd!

I dag då jag var ute på en lång promenad i vårt fina väder, lät jag tankarna vandra och gå fritt.

En av dessa tankar stannade kvar och jag började vandra bakåt i tiden till olika tillfällen och till min dotters problematik som följt oss genom åren.

Jag minns då hennes bantning gick över så sakteligen till en ätstörning och hur många gånger jag skuldbelade mig själv för att jag inte hade gjort tillräckligt

Ofta for mina tankar kors och tvärs och jag funderade på om jag hade sagt eller gjort på ett annat sätt så hade det kanske inte behövt bli så allvarliga konsekvenser av hennes bantning.

Jag pratade och förmanade, talade om för henne att hon var fin i kroppen och att hon absolut inte behövde gå ner något i vikt.

Då jag pratade med henne om riskerna, instämde hon i detta och sa till mig att jag inte behövde vara orolig eftersom hon hade full kontroll och "bara" skulle gå ner ett par kilo.

Jag tror det var då jag kände hur en oro började ge sig till känna inom mig men jag kunde aldrig ens ana att denna bantning skulle utvecklas till en ätstörning som skulle sätta sina stora klor i henne och orsaka så mycket smärta, oro och ångest.

Jag skällde på henne, bönade och bad om att hon skulle äta ordentligt. Jag åkte hem till henne med mat för att hon skulle få i sig en måltid då och då och efter det vi hade ätit och jag satte mig på cykeln för att åka hem tyckte jag det kändes så bra. Jag var så nöjd över att hon ätit en rejäl portion med mat den dagen.

Inte hade jag någon tanke på att efter det jag gått ut genom hennes dörr, gick hon direkt till badrummet för att kräkas upp det.

Jag minns inte när jag fick den vetskapen men tror att det dröjde ganska länge och eftersom jag inte alls var bevandrad i denna sorts problematik förstod jag inte mycket av vad som skedde.

Men vart efter jag såg att min dotter blev tunnare började jag sakteligen ta till mig det som hände men ändå kunde jag inte förstå vidden av det.

Den förändring som sker med ens barn är så fruktansvärt otäck, skrämmande och hemsk så det är svårt att kunna se klart. För mig blev det här och nu. Min dotters viktnedgång var den jag såg och det som blev viktigt var att få henne att äta och börja skrika på hjälp.

Och hjälp har jag ropat så otroligt många gånger så att jag kan inte ens minnas alla men hur högt jag än skrek så inte fick vi någon hjälp för det.

Sida vid sida med det som skedde, pågick det inom mig en känslomässig orkan. Jag var fylld av starka känslor som vrede, maktlöshet,frustration, förtvivlan, oro och skuldkänslor.

Skuldkänslorna kom sig av att jag inte hade agerat tillräckligt och de förföljde mig under en tid för att sedan försvinna helt.

Kanske ni undrar.....hur kan de försvinna? Jo, jag insåg att jag faktiskt hade gjort allt vad jag kunnat och att min dotter var en vuxen person med ett eget ansvar.

Men......alla de andra känslorna har jag levt med i så många år att de blev en del av min tillvaro.

I dag behöver jag inte leva med dessa hemska känslor konstant utan de gör sig påminda då min dotter mår sämre eller om något annat tillstöter beträffande henne.

Till alla er föräldrar och anhöriga som av någon orsak kämpar för era barn vill jag ge en riktigt stor och varm styrkekram!

Vad och hur vore vården utan er?

Varma kramar till alla er andra!

Zita