Blandade känslor!

Efter min härliga promenad i solen kom min dotter på snabb besök för att dricka en kopp kaffe med mig.

I dag var det en glad och uppåt dotter som var här och det känns som att det kan bli en öppning till en lite ljusare och lättare period som vi gemensamt kan möta.

Det har varit ganska tungt och småkämpigt ett tag nu och då känns det betydligt roligare när jag ser en stark förändring till det positiva.

För övrigt tycker jag nog att tiden bara rullar på och det känns som att det står ganska stilla då det gäller min dotters ätstörning. Det är inga radikala förändringar men jag får väl vara glad över att det inte går åt det negativa hållet.

Men.......det är detta med tålamod. Det är svårt att ha det då vecka efter vecka går och det inte sker något som jag kan se med mina egna ögon.
Det är så blandat känslomässigt hos mig för ibland upplever jag väntan på att en synbar förändring ska ske men ibland kan jag känna en stark uppgivenhet. Då uppgivenheten sätter klorna i mig känner jag verkligen att jag inte har ork att bry mig om ifall det blir framsteg eller inte. Jag kan ju ändå inte påverka framstegen utan endast Linda kan göra det.

Jag fortsätter med att ta en dag i taget och ta vara på de ljusa stunderna och vara öppen för skratt och glädje då det kommer. Som tur är så är jag en väldigt levnadsglad person som har nära till glädjen och verkligen kan njuta av det positiva i tillvaron.

Kramar till er alla.

Zita