Ett trasigt mammahjärta!

Mitt hjärta värker över att min dotter mår dåligt.

Mitt hjärta gråter över att åren rinner i från henne

och över att hon inte hittar vägen ut ur sin problematik.

Hur många gånger har jag fylld av önskan öppnat famnen i hopp om att genom det stöd min dotter blir erbjuden, ska kunna få henne på stadiga ben?

Gång på gång har mitt hopp rasat samman och jag har inte kunnat göra något för att hålla det kvar helt och fyllt av styrka.

Varför tillåter vården att dottern får må uselt under långa perioder?

Varför ser ingen vad hon verkligen är i behov av?

För mig ter det sig som att det är lättare att blunda än att ta tag i det som verkligen är problemet.

Var är "fyrkantigheten", det bestämda och var är konsekvenserna?

Jag vill ställa mig på ett tak och skrika till alla dem som "jobbar" tillsammans med min dotter. Skrika: "vad håller ni på med? Ser ni inte att ni stjälper i stället för hjälper! Ni fortsätter att vårda sönder min dotter och ni tillåter henne stanna kvar i problematiken!"

Att framlägga önskemål angående hjälp är meningslöst eftersom jag försökt så många gånger och det har inte lett någon stans.

Den krassa verkligeheten är den......jag kan inget göra! Mitt mammahjärta får fortsätta leva med smärtan och oron. Jag kan bara hoppas!

Kramar till er alla!

Zita.