En stor och varm Nyårskram till dig Annmi!

En liten sammanfattning från det gågna året!

För ett år sedan bodde Linda hos mig och jag hade fullt ansvar 24 timmar om dygnet. Hon var i väldigt dålig kondition, trött och svag. Diskussionerna angående mat och dryck var starka och intensiva emellan oss och jag kände mig som fånge i mitt eget hem eftersom jag måste finnas till hands för min dotter vid dygnets alla timmar. Vissa dagar blev det inte ens en promenad, så jag hade ingen möjlighet till att få vara för mig själv och andas egen luft. Min dotter var otroligt krävande och ville styra allt som hade med henne och hennes mat att göra.

På kvällen då jag gick och lade mig var jag väldigt orolig och fruktansvär trött men vaknade ett par gånger på natten och varje gång gick jag upp och tittade till Linda. Det var med ångestfyllda steg jag gick till hennes rum för jag visste ju aldrig vad som skulle möta mig där inne. Jag lutade mig över henne för att höra att hon andades, precis som jag gjorde då hon var baby. Varje gång jag gick tillbaka till mitt sovrum gjorde jag det med en stark lättnad eftersom jag då visste att hon andades och sov lugnt.
På morgonen var det åter en promenad med ångestfyllda steg in till hennes rum och då jag hör ett "god morgon" kan jag andas ut och känna en lättnad över att vi klarat en natt till.Detta upprepade sig dygn efter dygn och hur många gånger Linda packat en väska för att ha ,med då vi åkt till både somatiska akuten och psykakuten för att be om hjälp, det har jag tappat räkningen på. Varje gång vi beslutade att åka till någon av dessa akuter, hoppades vi båda på att hon skulle bli inlagd och få hjälp men alltid var det samma svar, "dina värden är bra så att du får åka hem igen". Hur hennes kropp såg ut och den vikt vågen visade, blundade de helt för.

Till slut blir hon inlagd på en psykavdelning men då har Linda bott här i flera månader och jag var verkligen slutkörd då hon äntligen kom in på avdelningen.

Dagen efter hon blev inlagd på avdelningen var jag och besökte henne. Det var en hemsk syn att se henne ligga i sängen, blek och tunn som en liten fågelunge. Jag kände hur tårarna fyllde mina ögon så att jag knappt såg henne och jag fick kämpa emot för att inte börja att gråta. Jag böjde mig ner och gav henne en försiktig kram eftersom det kändes som att hon skulle gå sönder om jag tog i henne. Jag satt sedan och höll hennes tunna hand och hur jag mådde kan ni säkert förstå.

Hon var i så fruktansvärt dåligt skick så hade hon inte blivit inlagd då så hade jag inte haft min dotter kvar idag. Jag fick veta att tre dagar till hade hon absolut inte klarat. Jag ryser då jag tänker på dessa ord!

Det var fruktansvärt jobbigt att Linda låg inlagd igen och även om jag visste att det hela tiden fanns risk för att hennes hjärta kunde stanna så var hon omhändertagen och fick vård. Lättnaden över att slippa det enormt tunga ansvaret kändes otroligt skönt. Vi hade tur att hon fick komma till en avdelning där fyrkantighet och bestämdhet råder. Efter sondmatning och dropp blev hon successivt piggare men jag levde ändå med ovissheten om hennes hjärta skulle orka eftersom hennes kropp var totalt nedgången.

Det blev till slut en viktökning, deras jobb på avdelningen var att se till att hon överlevde men terapi ingår inte där så det fick bli en remiss till Capio behandlingshem.

Hon kom till Capio i Stockholm men blev tyvärr inte så långvarig där eftersom hon inte var tillräckligt motiverad . Samtalsterapi blev inte aktuell eftersom de inte arbetar på det viset, utan även där blev det mest fokusering på vikten.
Efter en tid kom Linda hem igen och det blev fortsatt boende hos mig.

Det var som att befinna sig i ett ekorrhjul, det fanns ingen möjlighet att hoppa av eller stanna hjulet.
Dygnen snurrade på med konstanta matdiskussioner, kräkningar, laxermedel och förtvivlade rop på hjälp.
Men mina rop studsade tillbaka eftersom ingen ville lyssna på dem. Det var precis samma upprepning av det som var innan Linda blev inlagd på psyk.


Efter ytterligare kämpiga månader fick då Linda veta att det skulle bli ett möte där hon skulle få träffa de i stödteamet och det mötet resulterade i att hon skulle få starta ett samarbete med dem och få matstöd tre gånger om dagen.
Hon skulle få ha samtal varje vecka och gå hos sin sjukgymnast i öppenvården.

För mig lät det som rena Paradiset! Linda skulle få inta sina måltider med någon annan och jag skulle äntligen få slippa att ha hela ansvaret och även få dagarna för mig själv. Riktigt så blev det inte eftersom det var sommar och semestertider då hon började hos stödteamet. Så den glädje jag kände över min nyfunna frihet raserades snabbt! Det var en otroligt rörig och konstig period där det blev att jag och Linda fick äta flera mål tillsamman under oregelbundna dagar och måltider i veckorna. Hon fortsatte även att bo hos mig varje helg så att hon skulle få i sig alla måltider hon så väl behövde.

Det blev en ganska kämpig och jobbig period eftersom det fortsatte som tidigare, att jag var den som fick ta det stora, tunga ansvaret med att se till att Linda fick i sig den mat hon skulle.

Då vi tagit oss igenom denna period kom så äntligen de som skulle jobba med Linda tillbaka från semestern och det blev bättre ordning på allt.

I augusti flyttade Linda hem till sig och det blev "bara" helgerna som hon var hos mig.

Vid den här tidpunkten var jag fortfarande delaktig i vården men då vi hade ett stort möte kände jag att nu får det vara bra så jag berättade för dem att jag beslutat mig för att inte vara delaktig mer utan enbart vara Lindas mamma.

För mig blev det att sakta arbeta mig tillbaka till enbart "mammarollen" vilket inte var lätt men som jag tycker att jag i dag kan hantera det ganska bra.

I nu läget är Linda hos mig på helgerna men vi ska nu åter igen gå tillbaka till vår tidigre överrenskommelse, att det blir fedag-lördag som vi tillbringar tillsammans.

Jag tycker att situationen som den ser ut i dag fortfarande känns väldigt jobbig och att den tröttar ut mig väldigt mycket.

Visst ser jag en stor förändring hos min dotter nu och för ett år sedan, hon är i betydligt bättre kondition, är gladare och har trots sin låga vikt en bra ork.

Hon har lyckats att plocka fram en inre vilja och genom den försöka att sakta men säkert ta sig ur ätstörningen.

Om viljan kommer att hålla i sig eller inte, det kan man bara sia om.

Jag önskar att viljan blir så stark så att den leder till en riktigt bra förändring för henne. En förändring som hon upplever så positiv och värdefull att hon vill fortsätta att vandra på förändringens väg tills hon en dag når målet.

Själv kommer jag att peppa, stötta och finnas för henne som mamma. Men jag kommer även att se till mig själv och lyssna till mina egna behov.

Jag och min dotter kommer hand i hand att vandra vidare på den väg vi nu vandrat på genom alla dessa år.

Tillsammans och var för sig har vi gråtit många tårar men vi har även delat på många glada skratt och låtit humorn få komma upp till ytan så fort orken har tillåtit detta,

På vår fortsatta gemensamma vandring kommer vi att få sträva oss fram i uppförsbackar, snåriga ris med stickiga törnern men även nedförsbackar som ger oss lite vila och kraft tillbaka.

Min fortsatta vandring som mamma kommer jag att fortsätta att skriva om här på bloggen.

Ni som vill följa mig på min fortsatta vandring är varmt välkomna att göra det.

Ni ska veta att era kommentarer och uppmuntrande ord, värmer verkligen mitt hjärta och jag vill tacka er alla för att ni finns!

En god fortsättning på det nya året önskar jag er alla med en riktigt varm kram!

Zita.

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Varm nyårskram till er från

Zita.

Diskussion om näringsdrycker!

Just nu känner jag mig lite tom och vet inte riktigt vad jag ska skriva om.

Jag tror min tomhet bottnar i att jag och min dotter har haft en diskussion i telefonen angående näringsdryckerna.

Linda tycker det är jobbigt att ta dem och jag ser nödvändigheten i att hon gör det eftersom det är medicin för hennes kropp och hjärna. Även om hon äter alla de måltider hon ska så räcker inte det som läget är nu eftersom hennes kropp är i skriande behov av mång olika sorters näringsämnen.

Jag har fått lära mig att de näringsdrycker som finns i dag, hjälper till att läka kroppens organ och även hjärnan så det handlar inte enbart om att få i sig kalorier vilket det gjorde förr då man drack dem.

En person med en fysisk sjukdom vägrar inte att ta den medicin som ordineras om personen vet att medicinen hjälper denne att bli frisk. Samma sak är det med näringsdryckerna, de är medicin som verkligen behövs för läkningen

Jag förstår att det är jobbigt att dricka dem eftersom de innehåller kalorier men försöker man istället med att fokusera på allt bra de tillför kroppen så kanske det kan hjälpa.

För att återgå till vårt samtal så kan jag inte säga att det ledde fram till något avgörande beträffande dryckerna. Vi förklarade för varandra hur vi såg på det men det är ändå så att det är min dotters ansvar om hon dricker dem eller inte. Överenskommelser angående detta får hon göra med sitt stödteam och vad de kommer fram till anser jag ska följas helt och fullt från alla håll.

Nu har jag skrivit av mig lite så nu ska jag snart avnjuta en mugg kaffe.

Rättspsyk och psyk!

Då jag har varit inne på vissa bloggar och läst så har jag sett att flera unga tjejer fortfarande blir skickade till rättspsykiatriska kliniker. Det är fruktansvärt att de blir hanterade på det viset och flera skriver om den förnedring de får utstå under tiden de är där.

Då min dotter blev skickad till rättspsyk så visste de inte var de skulle göra av henne. Det personal uppgav till mig vara att de var väldigt duktiga på självskadebeteende vilket jag efteråt fick veta, inte stämde alls. De hade ingen som helst kunskap om den problematiken. Jag måste säga att vi ändå hade tur eftersom de som jobbade med Linda lade ner mycket tid och energi på att hon skulle komma ifrån sin självdestruktivetet vilket hon oxå gjorde.

Det var så många känslor som vaknade inom mig då jag läste vad dessa tjejer skriver om behandlingen på rättspsyk. Framför allt ilska eftersom de fortfarande skickar unga personer dit. På nio år har det inte blivit någon förändring vilket är oerhört skrämmande.

Att få veta att ens dotter på 17 år skulle placeras bland en massa grova förbrytare var svårt att ta till sig.Oron över vad som skulle kunna hända henne fick jag leva med varje dag, särskilt under det första halv året.

Vart efter tiden gick så vande sig tanken sakta vid att min dotter befann sig inlåst bland förbrytare, även om jag aldrig accepterade det eller tyckte det var bra. Kanske att jag vande mig för att jag såg att hon sakta men säkert kom i från sitt beteende och mådde bättre vart efter tiden gick.

Jag förstår inte än idag hur man kan skicka unga människor med problem till en rättspsykiatrisk klinik i stället för att hjälpa dem på annat sätt.

Jag har sett så mycket av hur det fungerar eller ska jag säga inte fungerar, på de psykiatriska avdelningarna vilket jag tycker är oerhört sorgligt.

Det finns en del eldsjälar som jobbar där och som verkligen ser vad dessa människor behöver för hjälp men så finns det de som varken orkar eller vill bry sig och det är oftast de som förstör planeringar mm.

Jag har själv sett hur fel medicin delats ut till min dotter och att de ordinationersom läkare gett beträffande annat inte har följts.

Det finns bara en väg att gå inom psykiatrin och det är mer och bättre vård,

fler och kunnigare läkare och annan vårdpersonal där alla strävar mot ett gemensamt mål.

Längtar efter resultat!

Ojdå! Hur ska jag kunna skriva här när klockan plingar så fort?

Fortsätter den i den här takten så går tiden snabbt till nyår. ;-)

I dag har jag gått en liten sväng ute och njutit av vårt fina vinterväder. Kändes skönt att komma ut lite och få fylla lungorna med den friska luften. I morgon hoppas jag på att orka gå en lite längre runda.

Kondition är verkligen en färskvara, kände mig flåsig, varm och trött då jag kom in så nu måste jag börja jobba upp min kondis igen.

För övrigt flyter dagarna på, Linda är i gång med sitt stödteam igen och intar sina måltider tillsammans med dem och det känns bra eftersom vi umgåtts flitigt i flera dagar under julhelgen.

Jag känner att jag behöver få vara ensam några dagar nu och bara "få vara".

Det är inte det att det inte fungerar bra då Linda är här, för det gör det men där emellan behöver jag få rå mig själv för att orka med att umgås nära varandra igen.

Ibland känner jag en viss uppgivenhet då jag tycker att allt bara flyter på och ingen större förändring blir synbar. Det har gått så många år nu och det känns som att vi snart får nå ett synligt resultat. Det skulle vara en positiv upplevelse och en morot för att kämpa vidare i kampen.

Det är ju faktiskt så att vi föräldrar och anhöriga drabbas hårt av att gå sida vid sida med någon som har en ätstörning eller något annat problem.

Jag känner mig mellan varven väldigt trött, sliten och uppgiven. Ibland undrar jag var jag ska finna ny kraft för att fortsätta att stötta min dotter och ibland flyter det på utan att jag reflekterar alls i de banorna.

Jag tar en dag i taget och hoppas på att en förändring i sinom tid ger sig till känna så att jag får glädjas åt ett positivt resultat.

Önskar er alla en mysig måndag!

Varma vinterkramar

Zita

Nu börjar denna jul att lida mot sitt slut

och jag måste få säga att den för min del har varit väldigt skön, mysig och avkopplande.

Jag har visserligen hostat, nyst och haft en näsa som runnit hela tiden men vad spelar det för roll när jag fått njutit av fina dagar tillsammans med min dotter.

Linda åkte i dag hem till sig efterdet att vi ätit en gemensam lunch och druckit lite kaffe. Denna eftermiddag har jag mestadels tillbringat halvsittandes i sängen med stora mysiga korsord som nu är färdiglösta och klara för tävlingsdragningen. Om jag nu får i väg dem!

Jag har inte orkat vara ute i vårt fina vinterväder sedan i torsdags så i morgon hoppas jag på att orka ta en liten promenad så att jag får fylla lungorna med frisk luft och njuta av den känslan.

Snart blir det att se lite på tv och avnjuta en mugg med varmt,gott te'.

En önskan till er alla om en God fortsättning!

Kram

Zita

Önskar er alla en God fortsättning!

Jag och min dotter hade en väldigt trevlig, lugn och mysig julafton med tända ljus, god mat, skratt och skämt.

I dag blir det bara att slappa och ta det lugnt. Jag är genomförkyld och även Linda har en lättare förkylning så det finns inte så mycket go i någon av oss idag.

Jag hoppas förkylningen är bättre i morgon då vi har tänkt att åka in till stan och gå på annandags rean.

Ha det bra och sköt om er!

Julekramar

Zita

En riktigt fin och mysig God Jul önskar jag till er alla!

Tankar och kramar

från

Zita

Ätstörningen får julledigt!

För varje dag som går kommer vi närmare julafton och jag ser fram emot den med glädje.

Jag och linda ska fira julen själva och det ska bli så skönt att bara få ta det lugnt och ta dagarna som de kommer utan stress och jäkt.

Just nu befinner vi oss båda i en ganska lugn period vilket jag uppskattar väldigt mycket eftersom det ger mig tid till att samla nya krafter och det är verkligen något som jag är i behov av.

Det känns som att jag har ett oerhört stort behov av att landa i mig själv för att hitta tillbaka till mig själv och mina känslor.

Vi har gjort en överrenskommelse om att det inte ska förekomma några diskussioner angående mat, dryck, stödteam eller ätstörning. Vi lägger allt detta åt sidan och tar helt enkelt semester ifrån det så att vi kan få ut det bästa av varandra och julen.

Tänd ett ljus och ta vara på kvällen och varandra!

Kramar

Zita

Vill önska er en trevlig kväll!

Blir inte något bloggande ikväll eftersom jag har en kompis här och vi ska tillsammans avnjut en mugg med gott te' nu.

Kramar

Zita

En härlig lördagskväll!

Nu är det ett tag sedan jag bloggade och det beror mest på att jag har haft en syster här några dagar och för att jag inte har varit hemma så mycket men till en viss del även på ett jag inte har haft ork.

I fredags kom Linda hit och sov över natt. På lördags eftermiddagen åkte vi hem till henne för att ge Mysan mat och för att vi båda skulle klä om och göra oss i ordning inför lördagskvällen. I bitande kyla och yrande snö tog vi bussen för att åka till ett par goda vänner till mig.

Vi hade en underbart trevlig och rolig kväll med god mat och dryck, mycket prat och skratt. Jag njöt för min egen del men även för min dotters del då jag såg hur hon trivdes och mådde bra.

Då förrätten serverades fick vi veta att det var lite grädde i den och först tänkte jag, "hjälp hur ska Linda reagera nu". Men då jag mötte Lindas blick och enbart såg glädje och lugn i hennes ögon, blev jag genast lugnare. Efterrätten bestod även den av lite grädde men då var det som att jag inte alls brydde mig om det eftersom jag hela tiden kunde känna Lindas lugn och otroliga glädje.

Det var länge sedan jag upplevt Linda på detta sätt! Hon var fylld av lugn, en harmoni som gränsade till lycka. Det formligen strålade om henne och ni kan säkert förstå lite av de underbart härliga känslor jag fick då jag såg detta hos henne.

Själv var jag helt avspänd och njöt så mycket av varje sekund utan att tänka på tiden. Plötsligt var det dags att rusa till kvällens sista busstur och då vi kom hem till Linda värmde vi oss med en mugg te' och knaprade i oss var sin knäckebrödsmörgås.

Innan jag åkte hem i söndags så bjöd Linda mig på lunch vilket jag uppskattade mycket.

Väl hemkommen hade jag en kelen, hungrig och lekfull katt att ägna mig åt men det känns skönt då en liten fyrbent varelse möter mig vid dörren och svansar runt omkring mig med svansen högt buren och spinner högt och mysigt.

Önskar er alla en mysig kväll!

Kramar Zita.

Önskar er alla en mysig och skön fjärde advent!

Kramar Zita

Oro.....Ett ganagande odjur!

I dag mötte jag upp min dotter på sta'n för att vi gemensamt skulle gå och titta på en ny mobil som hon var intresserad av. Vi skiljdes åt och jag åkte vidare hem till mig och väl hemkommen blev det en stor mugg kaffe.

Min dotters humör har gått upp och ner väldigt mycket och det är ofrånkomligt att jag till viss del åker med i den berg och dalbanan. Men jag får väl vara glad över att något händer, för just nu känns det som att allt står stilla. Jag vet att Linda kämpar på men det känns som att det aldrig blir något synligt resultat.

Om mitt hopp någon gång ska kunna förändras till att tro så måste jag få ett synbart bevis på detta. I kväll känner jag mig som en stor pessimist för att mina känslor är sorgsna och uppgivna. Dessutom bär jag konstant på oron om att det kommer att bli en inläggning på psyk. Jag vill absolut inte känna och tro detta men oron för att det en dag blir aktuellt finns som ett litet gnagande odjur inom mig.

Vissa dagar är detta gnagande odjur starkare än andra dagar och idag är en sådan dag även om jag inte kan sätta fingret på något speciellt.

Jag måste faktiskt säga att jag längtar efter den dagen då denna oro kan få försvinna och ersättas av ett stilla lugn.

Jag undrar när jag kände ett stilla lugn inom mig en längre tid? Små, korta stunder får jag känna det men just nu har jag behov av att få vila i lugnet en längre period och på det sättet hämta kraft och energi.

Men tyvärr går inte sådana känslor att forcera fram, finns de inte så finns de inte och det får jag för närvarande leva med.

Men hoppas och önska........det kan jag tillåta mig att göra.

Ha en riktigt skön kväll, tänd ljus och mys!

Kramar

Zita

Idag har det varit en lugn dag. Linda åkte här ifrån runt 7.30 för att inta sin frukost tillsammans med sitt stödteam och själv avnjöt jag en god frukost och läste morgontidningen i lugn och ro.

Jag har tagit en promenad till frissan, fram och tillbaka tar det ca en timme. Det var kallt och friskt och väldigt halt.

Nu ska jag snart värma mig med en stor mugg te' och se lite på tv.

Önskar er alla en mysig kväll.

Kramar Zita.

Migrän....suck!

Ska inte skriva så långt inlägge beroende på att jag har migrän och inte vill förvärra den.

I går var jag och Linda med min syster och julshoppade och Linda följde med mig hem igen.

Hon har sovit här från fredag och stannar till i morgobitti då hon åker direkt till stödteamet föe att inta sin frukost tillsammans med dem som hon brukar.

I dag har vi kokat knäck, kola och gjort kokosbollar. Vi har haft en mysig helg tillsammans och den har varit lugn och skön.

Önskar er en trevlig fortsättning på dagen!

Kramar till er alla!

Zita

Jag önskar er alla en trevlig och mysig tredje advent!

Adventskramar

Zita

Psyk kräver men ger inget!

I går var jag på stödsamtal hos stödtemet och jag tycker att det ger väldigt mycket.

Där får jag ventilera mig om min roll som mamma och jag får en hel del vägledning vilket känns jätte bra.

Stödsamtal och vägledning till föräldrar och anhöriga är det väldigt svårt att få eftersom psykiatrin inte erbjuder någon att prata med alls.

Jag hade stödsamtal då Linda var på barnpsyk men då barnen fyller arton år och blir myndiga är det som att man som förälder ska orka och klara av allt själv. Psyk begär att man ska vara med på möten, ställa upp med att vårda sina vuxna barn men hur man orkar eller eller vad/hur man ska bete sig i vissa situationer, det får man hantera alldeles själv.

Tänk om det kunde vara ett bra samarbete mellan föräldrar/anhöriga och den som vårdas.

Tänk om de på psyk kunde ta till sig av den kunskap och de erfarenheter som föräldrar/anhöriga faktiskt sitter inne med och oftast gärna vill dela med sig av, om det kan hjälpa den som är sjuk.

Det är så synd att det inte går att bedriva ett ömsesidigt samarbete även om patienten är myndig.

Patienten i fråga ska givetvis ge sin tillåtelse men kunde vi alla dra åt ett gemensamt håll och dela med oss av kunskaperna kanske resultatet kunde bli bättre.

Det är ju ändå meningen att alla ska sträva efter att den som mår dåligt ska komma till en punkt där det vänder och hon/han mår bra.

En dag kanske psykvården slutar upp att vara så himla trångsynta och principfasta så att de vågar göra vissa förändringar till det bättre.

Jag hoppas verkligen på det eftersom det måste till en radikal förändring då det är alldeles för många unga som mår dåligt och får åka ut och in på psyk.

Ja det var mina tankar som dök upp idag!

Önskar er en trevlig och skön kväll!

Varma tankar och kramar till er alla.

Zita

Från lidande till glädje!

I natt vaknade jag flera gånger av att jag kände oro över att Linda skulle ha tappat i vikt och för att skulle få besked om att hon skulle bli inlagd på psyk. Det är inte enbart oro över en inläggning utan den största oron bottnar i hur Linda själv skulle reagera.

Jag är helt medveten om att hon själv är orsaken till en inläggning om det skulle bli aktuellt men jag vill inte att hon läggs in då jag är tveksam över att hon blir hjälpt och dessutom har jag själv fått nog av att besöka henne på avdelningen.

Jag har ingen aning om hur många gånger jag stått utanför den låsta dörren på psyk, ringt på och väntat på att bli insläppt för att sedan gå korridoren fram till det rum hon ligger i.

Då jag ska gå där i från har alltid samma känslor dykt upp inom mig och det är att vilja ta med Linda där i från och en lättnad då de låser upp dörren för att släppa ut mig. Då jag kommer ut i friska luften fyller jag lungorna med luft och njuter av att jag är frisk och fri men då jag tittar upp mot det fönster som tillhör det rum Linda ligger i vill jag springa tillbaka in och hämta henne. Hela mitt inre skriker av smärta, sorg och förtvivlan över att hon är kvar innanför väggarna medans jag står utanför.

Det är många tårar som trillat nerför mina kinder då jag med tunga steg gått där i från.

Linda ringde mig i morse då hon var på väg till vägningen för att be mig hålla tummarna att det skulle gå bra. Jag höll både tummar och tår samtidigt som jag gick med telefonen i handen och väntade på att hon skulle ringa en signal som betydde att hon ej blev inlagd. Mer en kämpigt kan jag lova! Vänta, bara vänta!

Så ringer det äntligen men för många signaler, NEJ hela mitt inre kändes som ett stort NEJ! Jag svarade men då var hon inte i telefonen, det var pålagt och gissa om detta NEJ blev ett stort JA fyllt av lättnad.

Efter någon timme ringer hon och säger "mamma, vi klarade det!" Hon hade ökat lite i vikt och det kändes väldigt stort och glädjande för mig.

Nu får vi njuta av nuet och kämpa för att hon absolut inte tappar i vikt utan helst ökar lite till nästa gång men tyvärr kommer det nog att bli oroligt då det är dags för en ny vägning. Jag hoppas att det blir så att hon inte vet när hon ska vägas utan får besked samma dag när hon ska vara på öppenvården igen.

Det blir lättare för oss båda två om de gör så.

Njut av kvällen, ta vara på tiden och varandra!

Varma kramar

Zita

Oron för min dotter!

I dag har jag varit på Anhörigcentret och fått prata av mig lite vilket alltid känns väldigt skönt efteråt.

Vi pratade lite om hur de jobbiga och tärande "mammakänslorna" lägger sig som ett lock över de känslor som är mina egna, de som är jag som person och om hur viktigt det är att låta dem komma fram och få utrymme.

I bland känns det som att jag springer vilse i mig själv och då vet jag inte vad jag känner, då är det nästan omöjligt att hitta mig själv. Då får jag vänta på att det känslomässiga kaoset inom mig har lugnat ner sig en del.

För närvarande känns det som att jag bär på en konstant oro, en gnagande oro som sakta äter mig inifrån. Jag vet inte vad den står för men jag vet att den har med min dotter att göra.

Tillvaron är verkligen som en berg och dalbana, det blir några korta raksträckor i bland men väldigt ofta blir det att streta i rejäla uppförsbackar.

Varje ny vecka ökar oron eftersom jag aldrig vet om det kommer ett beslut om att Linda ska läggas in på psyk. Samtidigt som jag förstår att det kan bli ett måste så vet jag genom erfarenheter att det inte kommer att leda henne framåt. Visst, det kan bli så att hon ökar lite i vikt men chansen är liten eftersom det rent praktiskt inte fungerar med mat och näringsdrycker för att stödet och tillsynen är för dåligt.

Jag kan bara hoppas att det ska bli en positiv framgång i Lindas kamp mot ätstörningen ihop med hennes stödteams hjälp så att hon kan hålla sig utanför psyks väggar.

Hoppas och uppmuntra henne till att kämpa är det jag kan bidra med, resten måste hon göra själv!

Jag önskar er alla en trevlig och mysig andra advent!

Tankar och kramar

Zita

Mys och skratt!

Ytterligare en helg har snart passerat och min dotter har varit hos mig från fredag till idag efter frukost.

Hon skulle ha åkt hem i går men jag frågade henne igår om hon ville stanna till i dag och hjälpa mig med ett par saker och därför blev det en natt mer än som sagts.

Vi har haft det mysigt, lugnt och skönt, det har varit en del skratt och humor. Ja, det har varit en skön och avslappnad stämning mellan oss.

Vid sådana här tidpunkter skulle jag vilja vilja stanna klockan och befinna mig i den sköna stämningen en längre tid eftersom det numera blir alltför sällan vi delar sådana stunder.

Jag har många gånger saknat den glädjen och lättsamheten mellan oss vilket egentligen är en naturlig del hos oss. Skrattet och humorn har varit en del av vår gemensamhet, det är det som burit oss fram genom alla svårigheter under alla de jobbiga år som gått. Tyvärr är det så att det har varit så mycket jobbiga och tunga känslor som styrt och därför har skratt och humor fått stå tillbaka i brist på utrymme och ork.

Men en sådan här helg då dessa känslor får vara framme så länge och så starkt, känns det som att få en underbar gåva.

Nu önskar jag er alla en mysig söndag!

Kramar Zita.

BIA
som skrev en kommentar till mig med en till frågor och funderingar. Du får gärna maila till mig så ska jag svara dig. Maila på

zitas@live.se

Till dig Annmi!

Kramar

Jag och min dotter kom hem för en stund sedan, vi var båda väldigt fikasugnaså vi tog en kopp kaffe och en hembakad saffransmuffins var. Måste säga att det smakade mycket bra efter att vi hade pulsat i snön.

Nu ska vi försöka att gemensamt koppla av så att vi får ett par mysiga dagar tillsammans med tända ljus, skön stämning och god mat.

Varma vinterkramar till er alla!

Zita

I morgon efter lunch ska jag möta min kära dotter i sta'n och sedan åker vi gemensamt hem till mig.

Vi ska äta Taco som Linda har önskat, mysa, se film och bara ha det skönt.

Nu önskar jag er alla en god natt!

Kramar

Zita

Vilsen och känslofylld!

Nu är det några dagar sedan jag bloggade beroende på att jag har varit upptagen en hel del men även för att jag inte har haft ork till att sätta mig och blogga Jag har haft och befinner mig fortfarande i en period då jag tycker att det känns så tungt när det gäller min dotters ätstörning. Jag pendlar väldigt mycket i mina känslor, i bland känner jag stark oro, i bland hopplöshet, vanmakt, förtvivlan, ilska och en hemsk tomhet. Då denna tomhet fyller mig känns det som att jag har ett stort bedövat, svart hål inom mig. Dessa känslor dyker upp ibland växelvis och ibland kommer ett par samtidigt och då de dyker upp med styrka är då Linda inte mår bra, då hennes humör växlar från 0-110 på några minuter eller om det blir en viktnedgång mm.mm. Det är otroligt svårt att få utrymme för mina egna känslor, de känslor som inte har med mig att göra som mamma. Då jag går på anhörigcentret försöker vi prata om mig, mig som person och lägga mammarollen åt sidan under samtalet vilket jag tycker känns väldigt bra. Då Linda var barn levde jag i mammarollen hela tiden men hand i hand med den rollen levde jag ett eget liv och då blev det en naturlig känslomässig balansgång mellan att vara mamma och en egen person. I dag fungerar denna känslomässiga balansgång inte alls enkelt och självklart. Jag känner att jag åter en gång har sprungit vilse och behöver därför hjälp med att dämpa mina känslor angående min dotter och hennes ätstörning och få hjälp med att plocka fram och stärka de känslor som hör till mig som person. Det känns som att det här inlägget blev lika rörigt som det är inom mig. Jag hoppas ni kan förstå lite av det jag förmedlar? Kramar Zita