Oron för min dotter!

I dag har jag varit på Anhörigcentret och fått prata av mig lite vilket alltid känns väldigt skönt efteråt.

Vi pratade lite om hur de jobbiga och tärande "mammakänslorna" lägger sig som ett lock över de känslor som är mina egna, de som är jag som person och om hur viktigt det är att låta dem komma fram och få utrymme.

I bland känns det som att jag springer vilse i mig själv och då vet jag inte vad jag känner, då är det nästan omöjligt att hitta mig själv. Då får jag vänta på att det känslomässiga kaoset inom mig har lugnat ner sig en del.

För närvarande känns det som att jag bär på en konstant oro, en gnagande oro som sakta äter mig inifrån. Jag vet inte vad den står för men jag vet att den har med min dotter att göra.

Tillvaron är verkligen som en berg och dalbana, det blir några korta raksträckor i bland men väldigt ofta blir det att streta i rejäla uppförsbackar.

Varje ny vecka ökar oron eftersom jag aldrig vet om det kommer ett beslut om att Linda ska läggas in på psyk. Samtidigt som jag förstår att det kan bli ett måste så vet jag genom erfarenheter att det inte kommer att leda henne framåt. Visst, det kan bli så att hon ökar lite i vikt men chansen är liten eftersom det rent praktiskt inte fungerar med mat och näringsdrycker för att stödet och tillsynen är för dåligt.

Jag kan bara hoppas att det ska bli en positiv framgång i Lindas kamp mot ätstörningen ihop med hennes stödteams hjälp så att hon kan hålla sig utanför psyks väggar.

Hoppas och uppmuntra henne till att kämpa är det jag kan bidra med, resten måste hon göra själv!