Vilsen och känslofylld!

Nu är det några dagar sedan jag bloggade beroende på att jag har varit upptagen en hel del men även för att jag inte har haft ork till att sätta mig och blogga Jag har haft och befinner mig fortfarande i en period då jag tycker att det känns så tungt när det gäller min dotters ätstörning. Jag pendlar väldigt mycket i mina känslor, i bland känner jag stark oro, i bland hopplöshet, vanmakt, förtvivlan, ilska och en hemsk tomhet. Då denna tomhet fyller mig känns det som att jag har ett stort bedövat, svart hål inom mig. Dessa känslor dyker upp ibland växelvis och ibland kommer ett par samtidigt och då de dyker upp med styrka är då Linda inte mår bra, då hennes humör växlar från 0-110 på några minuter eller om det blir en viktnedgång mm.mm. Det är otroligt svårt att få utrymme för mina egna känslor, de känslor som inte har med mig att göra som mamma. Då jag går på anhörigcentret försöker vi prata om mig, mig som person och lägga mammarollen åt sidan under samtalet vilket jag tycker känns väldigt bra. Då Linda var barn levde jag i mammarollen hela tiden men hand i hand med den rollen levde jag ett eget liv och då blev det en naturlig känslomässig balansgång mellan att vara mamma och en egen person. I dag fungerar denna känslomässiga balansgång inte alls enkelt och självklart. Jag känner att jag åter en gång har sprungit vilse och behöver därför hjälp med att dämpa mina känslor angående min dotter och hennes ätstörning och få hjälp med att plocka fram och stärka de känslor som hör till mig som person. Det känns som att det här inlägget blev lika rörigt som det är inom mig. Jag hoppas ni kan förstå lite av det jag förmedlar? Kramar Zita