Psyk kräver men ger inget!

I går var jag på stödsamtal hos stödtemet och jag tycker att det ger väldigt mycket.

Där får jag ventilera mig om min roll som mamma och jag får en hel del vägledning vilket känns jätte bra.

Stödsamtal och vägledning till föräldrar och anhöriga är det väldigt svårt att få eftersom psykiatrin inte erbjuder någon att prata med alls.

Jag hade stödsamtal då Linda var på barnpsyk men då barnen fyller arton år och blir myndiga är det som att man som förälder ska orka och klara av allt själv. Psyk begär att man ska vara med på möten, ställa upp med att vårda sina vuxna barn men hur man orkar eller eller vad/hur man ska bete sig i vissa situationer, det får man hantera alldeles själv.

Tänk om det kunde vara ett bra samarbete mellan föräldrar/anhöriga och den som vårdas.

Tänk om de på psyk kunde ta till sig av den kunskap och de erfarenheter som föräldrar/anhöriga faktiskt sitter inne med och oftast gärna vill dela med sig av, om det kan hjälpa den som är sjuk.

Det är så synd att det inte går att bedriva ett ömsesidigt samarbete även om patienten är myndig.

Patienten i fråga ska givetvis ge sin tillåtelse men kunde vi alla dra åt ett gemensamt håll och dela med oss av kunskaperna kanske resultatet kunde bli bättre.

Det är ju ändå meningen att alla ska sträva efter att den som mår dåligt ska komma till en punkt där det vänder och hon/han mår bra.

En dag kanske psykvården slutar upp att vara så himla trångsynta och principfasta så att de vågar göra vissa förändringar till det bättre.

Jag hoppas verkligen på det eftersom det måste till en radikal förändring då det är alldeles för många unga som mår dåligt och får åka ut och in på psyk.

Ja det var mina tankar som dök upp idag!

Önskar er en trevlig och skön kväll!

Varma tankar och kramar till er alla.

Zita