En liten sammanfattning från det gågna året!

För ett år sedan bodde Linda hos mig och jag hade fullt ansvar 24 timmar om dygnet. Hon var i väldigt dålig kondition, trött och svag. Diskussionerna angående mat och dryck var starka och intensiva emellan oss och jag kände mig som fånge i mitt eget hem eftersom jag måste finnas till hands för min dotter vid dygnets alla timmar. Vissa dagar blev det inte ens en promenad, så jag hade ingen möjlighet till att få vara för mig själv och andas egen luft. Min dotter var otroligt krävande och ville styra allt som hade med henne och hennes mat att göra.

På kvällen då jag gick och lade mig var jag väldigt orolig och fruktansvär trött men vaknade ett par gånger på natten och varje gång gick jag upp och tittade till Linda. Det var med ångestfyllda steg jag gick till hennes rum för jag visste ju aldrig vad som skulle möta mig där inne. Jag lutade mig över henne för att höra att hon andades, precis som jag gjorde då hon var baby. Varje gång jag gick tillbaka till mitt sovrum gjorde jag det med en stark lättnad eftersom jag då visste att hon andades och sov lugnt.
På morgonen var det åter en promenad med ångestfyllda steg in till hennes rum och då jag hör ett "god morgon" kan jag andas ut och känna en lättnad över att vi klarat en natt till.Detta upprepade sig dygn efter dygn och hur många gånger Linda packat en väska för att ha ,med då vi åkt till både somatiska akuten och psykakuten för att be om hjälp, det har jag tappat räkningen på. Varje gång vi beslutade att åka till någon av dessa akuter, hoppades vi båda på att hon skulle bli inlagd och få hjälp men alltid var det samma svar, "dina värden är bra så att du får åka hem igen". Hur hennes kropp såg ut och den vikt vågen visade, blundade de helt för.

Till slut blir hon inlagd på en psykavdelning men då har Linda bott här i flera månader och jag var verkligen slutkörd då hon äntligen kom in på avdelningen.

Dagen efter hon blev inlagd på avdelningen var jag och besökte henne. Det var en hemsk syn att se henne ligga i sängen, blek och tunn som en liten fågelunge. Jag kände hur tårarna fyllde mina ögon så att jag knappt såg henne och jag fick kämpa emot för att inte börja att gråta. Jag böjde mig ner och gav henne en försiktig kram eftersom det kändes som att hon skulle gå sönder om jag tog i henne. Jag satt sedan och höll hennes tunna hand och hur jag mådde kan ni säkert förstå.

Hon var i så fruktansvärt dåligt skick så hade hon inte blivit inlagd då så hade jag inte haft min dotter kvar idag. Jag fick veta att tre dagar till hade hon absolut inte klarat. Jag ryser då jag tänker på dessa ord!

Det var fruktansvärt jobbigt att Linda låg inlagd igen och även om jag visste att det hela tiden fanns risk för att hennes hjärta kunde stanna så var hon omhändertagen och fick vård. Lättnaden över att slippa det enormt tunga ansvaret kändes otroligt skönt. Vi hade tur att hon fick komma till en avdelning där fyrkantighet och bestämdhet råder. Efter sondmatning och dropp blev hon successivt piggare men jag levde ändå med ovissheten om hennes hjärta skulle orka eftersom hennes kropp var totalt nedgången.

Det blev till slut en viktökning, deras jobb på avdelningen var att se till att hon överlevde men terapi ingår inte där så det fick bli en remiss till Capio behandlingshem.

Hon kom till Capio i Stockholm men blev tyvärr inte så långvarig där eftersom hon inte var tillräckligt motiverad . Samtalsterapi blev inte aktuell eftersom de inte arbetar på det viset, utan även där blev det mest fokusering på vikten.
Efter en tid kom Linda hem igen och det blev fortsatt boende hos mig.

Det var som att befinna sig i ett ekorrhjul, det fanns ingen möjlighet att hoppa av eller stanna hjulet.
Dygnen snurrade på med konstanta matdiskussioner, kräkningar, laxermedel och förtvivlade rop på hjälp.
Men mina rop studsade tillbaka eftersom ingen ville lyssna på dem. Det var precis samma upprepning av det som var innan Linda blev inlagd på psyk.


Efter ytterligare kämpiga månader fick då Linda veta att det skulle bli ett möte där hon skulle få träffa de i stödteamet och det mötet resulterade i att hon skulle få starta ett samarbete med dem och få matstöd tre gånger om dagen.
Hon skulle få ha samtal varje vecka och gå hos sin sjukgymnast i öppenvården.

För mig lät det som rena Paradiset! Linda skulle få inta sina måltider med någon annan och jag skulle äntligen få slippa att ha hela ansvaret och även få dagarna för mig själv. Riktigt så blev det inte eftersom det var sommar och semestertider då hon började hos stödteamet. Så den glädje jag kände över min nyfunna frihet raserades snabbt! Det var en otroligt rörig och konstig period där det blev att jag och Linda fick äta flera mål tillsamman under oregelbundna dagar och måltider i veckorna. Hon fortsatte även att bo hos mig varje helg så att hon skulle få i sig alla måltider hon så väl behövde.

Det blev en ganska kämpig och jobbig period eftersom det fortsatte som tidigare, att jag var den som fick ta det stora, tunga ansvaret med att se till att Linda fick i sig den mat hon skulle.

Då vi tagit oss igenom denna period kom så äntligen de som skulle jobba med Linda tillbaka från semestern och det blev bättre ordning på allt.

I augusti flyttade Linda hem till sig och det blev "bara" helgerna som hon var hos mig.

Vid den här tidpunkten var jag fortfarande delaktig i vården men då vi hade ett stort möte kände jag att nu får det vara bra så jag berättade för dem att jag beslutat mig för att inte vara delaktig mer utan enbart vara Lindas mamma.

För mig blev det att sakta arbeta mig tillbaka till enbart "mammarollen" vilket inte var lätt men som jag tycker att jag i dag kan hantera det ganska bra.

I nu läget är Linda hos mig på helgerna men vi ska nu åter igen gå tillbaka till vår tidigre överrenskommelse, att det blir fedag-lördag som vi tillbringar tillsammans.

Jag tycker att situationen som den ser ut i dag fortfarande känns väldigt jobbig och att den tröttar ut mig väldigt mycket.

Visst ser jag en stor förändring hos min dotter nu och för ett år sedan, hon är i betydligt bättre kondition, är gladare och har trots sin låga vikt en bra ork.

Hon har lyckats att plocka fram en inre vilja och genom den försöka att sakta men säkert ta sig ur ätstörningen.

Om viljan kommer att hålla i sig eller inte, det kan man bara sia om.

Jag önskar att viljan blir så stark så att den leder till en riktigt bra förändring för henne. En förändring som hon upplever så positiv och värdefull att hon vill fortsätta att vandra på förändringens väg tills hon en dag når målet.

Själv kommer jag att peppa, stötta och finnas för henne som mamma. Men jag kommer även att se till mig själv och lyssna till mina egna behov.

Jag och min dotter kommer hand i hand att vandra vidare på den väg vi nu vandrat på genom alla dessa år.

Tillsammans och var för sig har vi gråtit många tårar men vi har även delat på många glada skratt och låtit humorn få komma upp till ytan så fort orken har tillåtit detta,

På vår fortsatta gemensamma vandring kommer vi att få sträva oss fram i uppförsbackar, snåriga ris med stickiga törnern men även nedförsbackar som ger oss lite vila och kraft tillbaka.

Min fortsatta vandring som mamma kommer jag att fortsätta att skriva om här på bloggen.

Ni som vill följa mig på min fortsatta vandring är varmt välkomna att göra det.

Ni ska veta att era kommentarer och uppmuntrande ord, värmer verkligen mitt hjärta och jag vill tacka er alla för att ni finns!

En god fortsättning på det nya året önskar jag er alla med en riktigt varm kram!

Zita.