Från lidande till glädje!

I natt vaknade jag flera gånger av att jag kände oro över att Linda skulle ha tappat i vikt och för att skulle få besked om att hon skulle bli inlagd på psyk. Det är inte enbart oro över en inläggning utan den största oron bottnar i hur Linda själv skulle reagera.

Jag är helt medveten om att hon själv är orsaken till en inläggning om det skulle bli aktuellt men jag vill inte att hon läggs in då jag är tveksam över att hon blir hjälpt och dessutom har jag själv fått nog av att besöka henne på avdelningen.

Jag har ingen aning om hur många gånger jag stått utanför den låsta dörren på psyk, ringt på och väntat på att bli insläppt för att sedan gå korridoren fram till det rum hon ligger i.

Då jag ska gå där i från har alltid samma känslor dykt upp inom mig och det är att vilja ta med Linda där i från och en lättnad då de låser upp dörren för att släppa ut mig. Då jag kommer ut i friska luften fyller jag lungorna med luft och njuter av att jag är frisk och fri men då jag tittar upp mot det fönster som tillhör det rum Linda ligger i vill jag springa tillbaka in och hämta henne. Hela mitt inre skriker av smärta, sorg och förtvivlan över att hon är kvar innanför väggarna medans jag står utanför.

Det är många tårar som trillat nerför mina kinder då jag med tunga steg gått där i från.

Linda ringde mig i morse då hon var på väg till vägningen för att be mig hålla tummarna att det skulle gå bra. Jag höll både tummar och tår samtidigt som jag gick med telefonen i handen och väntade på att hon skulle ringa en signal som betydde att hon ej blev inlagd. Mer en kämpigt kan jag lova! Vänta, bara vänta!

Så ringer det äntligen men för många signaler, NEJ hela mitt inre kändes som ett stort NEJ! Jag svarade men då var hon inte i telefonen, det var pålagt och gissa om detta NEJ blev ett stort JA fyllt av lättnad.

Efter någon timme ringer hon och säger "mamma, vi klarade det!" Hon hade ökat lite i vikt och det kändes väldigt stort och glädjande för mig.

Nu får vi njuta av nuet och kämpa för att hon absolut inte tappar i vikt utan helst ökar lite till nästa gång men tyvärr kommer det nog att bli oroligt då det är dags för en ny vägning. Jag hoppas att det blir så att hon inte vet när hon ska vägas utan får besked samma dag när hon ska vara på öppenvården igen.

Det blir lättare för oss båda två om de gör så.

Njut av kvällen, ta vara på tiden och varandra!

Varma kramar

Zita