I går var jag och min dotter på cafeterian och drack en kopp kaffe. Vi gick en liten runda i solen då vi gick tillbaka till avd. så att Linda skulle få njuta av lite frisk luft.

Det gör ont i mig då jag hör hur jobbigt hon har det och då hon är ledsen och bara längtar bort från avdelningen. Hon kämpar verkligen men hon behöver få gå i terapi snart så att hon kan få hjälp med sina känslor och tankar. På avd jobbar personalen med att hennes kropp ska må bättre och att hennes blodprover och blodtryck mm ska ligga på en bättre och jämnare nivå.

Det känns smärtsamt att höra henne vara så ledsen men det jag kan göra är att finnas för henne, ge henne kärlek och peppa henne.

Min önskan är att det snabbt hittas ett behandlingshem så att hon kan få åka dit på ett bedömningssamtal inom ett snar framtid. Just nu känns ett behandlingshem så långt borta, att det är svårt att greppa om den tanken. Det som jag upplever som jobbigast just nu, är denna hemska väntan!

Väntan på planeringssamtal, väntan på ett besked om ett behandlingshem, väntan på besked om hon får komma och väntan på en plats.

Varje dag hoppas jag på att få ett besked om tid för ett möte eller besked av något slag som är positivt. Jag önskar det för min egen del men mest för min dotters!

Jag får säga till mig själv att ta en dag i taget och uppmuntra Linda till att fortsätta kämpa!

Önskar er alla en mysig kväll!