Är nu hemkommen efter det att jag varit och kramat om min dotter. Idag satt vi ute i solen och drack en kopp kaffe. Det var en skön stund vi avnjöt tillsammans.

Linda berättade att de har hittat ett ställe där de vårdar personer med ät störningar och det ligger i Stockholm.

Nu får vi vänta på att hon får en tid för ett bedömningssamtal och efter det ett svar på om hon får komma dit.

Jag hoppas verkligen att hon får en plats där så att hon kan komma igång med samtalsterapi som är väldigt viktigt att hon får snart. Det handlar ju inte bara om att vårda kroppen utan även få hjälp med att lära sig tänka i andra banor.

Jag försöker att uppmuntra hennes vilja genom att tala om för henne hur duktig hon är som kämpar men i bland kritiserar jag hennes handlande och påminner henne om alternativen hon har att använda sig av. Senaste tiden känner jag det som att hon har gjort en hel del fel val som absolut inte hjälper henne framåt.

Det är en svår och kämpig väg hon vandrar men jag känner väl till hennes inre resurser och vet att hon kan ta sig ur sin problematik om hon vågar släppa greppet om ät störningen och kämpa emot den.

Av hela mitt hjärta önskar jag att hon en dag kan blicka tillbaka på denna svåra tid med en stolthet över att hon lyckats ta sig ur denna problematik och en dag hitta en tillvaro där hon mår bra och känner sig nöjd och tillfreds med.