För ett tag sedan fick jag frågan om hur jag har känt det då min dotter har vistats på behandlingshemmen .

Ärligt talat blev jag helt ställd och fick tänka efter ett bra tag innan jag kunde svara. Att vara mamma till ett barn med problematik innebär en mängd blandade känslor. Då Linda har kommit till ett behandlingshem har jag känt en stark oro, en viss misstänksamhet om behandlingshemmet är seriöst eller inte. Jag har känt hopp om att det kanske äntligen kan bli bra för henne och det är just det hemmet som kan hjälpa henne, en förtvivlan över att hon inte kan bo hemma men samtidigt en lättnad över att slippa det akuta ansvaret. Då menar jag att jag hade huvudansvaret men om något inträffade var det behandlingshemmet som skulle ta i tu med det som hände, även om de alltid var tvungna att informera mig direkt.

Som jag har upplevt det då det gäller vistelsen på behandlingshemmen så har jag bara korta stunder sluppit att känna oro. Jag upplevde det hela tiden som en väntan på att något skulle kunna inträffa och det är en jobbig känsla att bära på.

Ljuset i den här tillvaron har alltid varit att jag och Linda haft en varm, öppen kontakt och att vi har kunnat skratta mycket tillsammans och aldrig låtit humorn försvinna från oss.

Jag och till min glädje många med mig har sett att det finns en väldigt härlig och fin tjej under problematiken och att hon är värd att kämpa för.

Det har jag gjort i många år och det kommer jag att fortsätta med så länge det behövs!

Sköt om er!