Tidigare i dag ringde min dotter och var väldigt ledsen, hon berättade då att de ringt i från Capio behandlingshem och meddelat henne att hon ej får komma p.ga. att hon är för sjuk.

Det gör så ont i mig eftersom jag vet hur gärna Linda ville åka dit för att få den hjälp hon så väl behöver och jag vet också hur mycket hon kämpat alla dessa veckor sedan hon blev inlagd.

För mig kändes det som att få ett knytnävslag i magen. Även om jag var medveten om att det fanns en risk att hon ej skulle få komma till Capio så hoppades jag intensivt på att hon skulle få åka dit.

Nu upplever jag åter igen känslan av "att hänga i luften", att inte veta vad som ska hända eller var Linda kan få den bästa hjälpen.

Lite senare ringde Linda mig igen och bad mig komma till henne vilket jag gjorde. Vi gick till fiket och tog en kopp kaffe och hon berättade om Capio och det som hänt under dagen. Vi gick sedan gemensamt tillbaka till avd. och där stannade jag hos henne en stund och när jag gick där i från, hade jag en starkkänsla av att vilja ta med henne hem.

Nu blir det att ta en dag i taget och vänta på en kallelse till ett planeringsmöte vilket jag hoppas kommer att ske så snart som möjligt.

Jag önskar er alla en god natt!