Har idag varit och kramat om min dotter! Vi gick i väg från avdelningen för att sätta oss och inta en gemensam fika så att vi kunde umgås och att hon i lugn och ro fick berätta för mig om gårdagens resa till Varberg.

Jag såg att Linda var trött efter det den långa bilfärden och efter den spänning hon upplevde igår. Jag såg och hörde på henne att hon var nöjd med besöket på behandlingshemmet och att hon tycker att det verkar bra där. Nu får vi vänta till nästa vecka för att få besked om hon får en plats där eller ej men jag hoppas innerligt att hon får komma dit och jobba med sin problematik.

Då vi sitter och pratar över en mugg kaffe, både ser, hör och känner jag att hon är starkt motiverad att kämpa sig ur den jobbiga situation hon befinner sig i och det fyller mig med glädje.

Linda är väl medveten om att hon får jobba sig till ett nytt förtroende och en ny tillit hos mig och genom att verkligen visa att hon vill kämpa, har hon kommit ett steg närmare detta.

Jag måste säga att jag är stolt över henne och den kämparglöd hon nu visar!

Det går inte att säga annat än att jag som förälder har åkt känslomässig berg och dalbana beträffande förtroende och tillit och varje gång det uppdagats att jag blivit lurad har det gjort väldigt ont och känt mig oerhört besviken,arg och ledsen. Linda har varit väldigt personlighets förändrad p.g.a svälten och näringsbristen och det fans stunder då jag undrade för mig själv, "var har min dotter tagit vägen?"

Tidigare har jag alltid kunnat lita på hennes ärlighet och de löften hon givit mig, det har varit en stark grund att stå på för oss båda.

De senaste gångerna jag varit hos henne har jag upplevt och känt att hon är på väg att hitta sitt riktiga "jag" igen. Det som är Linda!

Det är fantastiskt att få uppleva och jag känner den porlande glädjen och ett litet hopp som tänts inom mig!