Gemensamma överrenskommelser ska följas

I dag har jag varit på Anhörigcentra och fått taktil massage på händerna. Det kändes så otroligt avslappnande så att jag höll jag på att somna.

Jag har inte vant mig vid att jag som förälder kan få känna mig så varmt omhändertagen och att jag tillåter mig själv ta del av den omvårdnad som erbjuds mig.

I fredags följdes jag och min dotter åt hem hit ifrån sta'n och det var sagt så att hon skulle stanna till lördagen. Men då lördagen kom och jag märkte att hon oroa sig för att vara hemma hos sig, vaknade oron inom mig, oron över att hon inte ska äta ordentligt.

Tillsammans åkte vi hem till henne för att ge hennes katt mat och tillsyn, lite senare åkte vi tillbaka hem till mig och lagade lite mat för att sedan ha en filmkväll.

Vi bestämde tillsammans att hon skulle åka hem till sig efter lunchen på söndagen men på söndagsfm. blev det diskussioner om detta eftersom Linda ville stanna till måndagen.

Men då var det stopp från mig eftersom vi tillsammans gjort en överenskommelse angående detta med sovandet.

Som mamma blir jag fruktansvärt kluven och känslorna drar åt olika håll inom mig, "låt henne stanna, låt henne åka hem!" Jag stod på mig och efter prat fram och tillbaka, insåg Linda att det trots allt är bäst för henne själv att försöka hantera oron och åka hem.

Jag känner hur lätt det är att falla tillbaka in i vårdarrollen och ta på mig mer än jag ska och jag vill absolut inte hamna där igen eftersom jag inte skulle orka det. Jag skulle inte hjälpa Linda heller genom att tillåta att hon bestämmer var hon ska vara.

Men oj så lätt omhändertagande känslan vaknar och känslan av att vilja hjälpa blir otroligt stark.

Då hon skulle åka hem hade hon vant sig vid tanken och tyckte t.o.m. att det skulle bli lite skönt och mysigt att komma hem.

Själv tyckte jag om känslan av att få vara själv och njuta av tystnaden.

Nu blev det inte helt tyst eftersom min katt jamade på uppmärksamhet och lek så för min del var det bara att sätta igång med att kasta möss och jaga katten. :-)

Önskar er alla en trevlig måndagskväll!

Som ni märkt har jag gjort en paus i mitt bloggande men känner nu att längtan efter att skriva, sakta har vaknat till liv inom mig igen.

Kanske ni har undrat över varför jag plötsligt beslutade mig för att ta en paus? Det finns två orsaker till detta: den ena är att jag har känt mig så fruktansvärt trött, med andra ord så tom på energi så att jag inte kunde få ner mina tankar i ord på bloggen.

Det har varit total "bloggtorka"!

Den andra orsaken är att jag har funderat över hur jag ska lägga upp min blog och vad jag vill med den.

Nu känns det som att jag kommit en bit även på den vägen och mina tidigare diffusa tankar och funderingar har börjar att ta form.

Jag tar en sak i taget och så får jag se vart det leder men jag måste säga att det känns väldigt bra att vara tillbaka här igen och få dela mina tankar och känslor med er som läser min blog

En varm höstkram och tanke till er alla!

Jag har funderat ett par dagar nu och har kommit fram till beslutet om att jag gör ett uppehåll i mitt bloggande.

Om det blir en kortare eller längre tid kan jag inte svara på för närvarande men det får tiden utvisa.

Jag kommer att kolla min blogg för att se om där finns några kommentarer eller frågor men tänker inte själv skriva något i bloggen.

Jag vill tacka er alla som har läst min blogg och jag hoppas ni är med mig igen den dagen jag återkommer.

Varma tankar och höstkramar till er alla!

I dag har jag haft en glad och nöjd dotter här på en snabbfika. Hon hade ätit frukost+näringsdryck fast hon hade sin vägning i dag! Jag blir verkligen glad då hon visar att hon kämpar! Det är härligt att se glädjen i hennes ögon och höra hennes skratt, det får mig att kunna dela glädjen med henne.

Mitt bloggande kommer att ligga lite lågt ett tag till då jag har en syster från Småland boende hos mig i en vecka. På fredag är vi tre systrar som ska gå på en musikshow och det tycker jag ska bli mysigt.

Sköt om er!

I dag har även jag varit hos stödteamet och fått stödsamtal angående min roll som mamma.

Om man som jag har varit inblandad i vården på olika sätt i flera år beträffande Linda så är det enormt svårt att skilja på att vara mamma och vårdare. Dessutom att hitta sig själv igen, det som är jag, tar tid men jag jobbar på allt detta varje dag.

Samtalet idag var väldigt givande och det är otroligt viktigt att få stöd i mammarollen. För mig är det nödvändigt eftersom jag levt med så mycket blandade känslor under så lång tid att det ibland känns som att jag har ett väldigt trassligt garnnystan inom mig. Drar jag i en trådände följer en del andra med och nystanet blir ännu mer trassligt.

Jag försöker verkligen att hitta tillbaka till mig själv och där igenom även min roll som mamma.

Det är svårt och ibland kör jag fast men det är då det är bra att ha någon man kan rådfråga och få lite vägledning av.

Alla föräldrar och anhöriga till någon med psykiska eller fysiska problem borde ha full rättighet till samtalstöd eftersom det är för tungt, svårt och jobbigt att klara av det själv.

För mig blev det så att allt det smärtsamma och jobbiga lagrade sig inom mig och till slut återstod enbart en tomhet och enorm trötthet. Sakta men säkert tar jag mig framåt, ett steg i taget för fortfarande bär jag på tomhet och trötthet men försöker ändå unna mig sådant som jag tycker om att göra eftersom den positiva energin är viktig för att orka fortsätta kämpa.

Jag är oerhört nöjd över att jag tog beslutet om att inte vara delaktig i vården längre och jag gjorde det då jag kände att jag stod på gränsen till att rasa ihop själv.

Visst jag kunde ha gjort det tidigare eftersom hela jag skrek efter vila men jag var inte mogen att lyssna på de signalerna då.

Nu kan jag och Linda umgås på ett mer avslappnat och mysigt sätt då vi träffas. Som mamma finns jag för henne och då vi umgås som mor och dotter har vi det oftast mysigt, trevligt och skrattar en hel del.

Nu har jag börjat att komma i ordning efter omtapetsering och målning av möbler och jag känner mig lite slak men väldigt nöjd.

Linda har varit här i helgen och hjälpt mig med en massa plock, hon har varit otroligt duktig och vi har haft en fin helg tillsammans.

Jag hade ett samtal med henne där jag bad om att det inte skulle bli mer prat om henne och hennes problematik. Jag tycker det känns som att det är ett uttjatat ämne för min del och jag blir enbart trött, irriterad och frustrerad vilket i sin tur leder till dålig stämning mellan oss.

Jag vill att då vi umgås, ska vi göra det som mor och dotter, ha trevligt ihop och hitta andra samtalsämnen. Sin problematik får hon ventilera med sitt stödteam.

Efter det att jag tagit upp detta med min dotter så blev det lättare att hitta ett lättsammare sätt att umgås på och för mig är det den kontakten som är värdefull.

Jag känner även att jag inte kan tillföra något längre då det gäller hennes problematik eftersom jag tömt mig totalt på fantasi om hur vi skulle kunna gå tillväga.

I morgon ska jag för första gången gå på samtal till stödteamet och få lite stöd i min roll som mamma. I bland är det fruktansvärt svårt att hantera vissa situationer och många gånger ger det mig både dåligt samvete och skuldkänslor då jag känner det som att jag är för hård mot henne. Sådana bitar är oxå bra att få höra någon annans åsikt om.

Då Linda var liten var de inga problem att vara konsekvent, prata och förklara då olika situationer krävde sådant. Men en vuxen dotter med en problematik är betydligt svårare att veta hur jag ska hantera på bästa sätt eftersom det blir en svårare och annorlunda situation.

Jag jobbar dagligen på att försöka att hantera olika situationer men vet inte om jag någon gång kommer att lyckas. Förmodligen inte eftersom det är så mycket svåra och smärtsamma känslor inblandade hela tiden och att jag känslomässigt åker så mycket berg och dalbana pga Lindas mående och humör. Det ska bli intressant och se vad och om jag kan lära mig något nytt sätt att se på de olika situationerna som uppstår.

Önskar er alla en trevlig kväll!