I dag har även jag varit hos stödteamet och fått stödsamtal angående min roll som mamma.

Om man som jag har varit inblandad i vården på olika sätt i flera år beträffande Linda så är det enormt svårt att skilja på att vara mamma och vårdare. Dessutom att hitta sig själv igen, det som är jag, tar tid men jag jobbar på allt detta varje dag.

Samtalet idag var väldigt givande och det är otroligt viktigt att få stöd i mammarollen. För mig är det nödvändigt eftersom jag levt med så mycket blandade känslor under så lång tid att det ibland känns som att jag har ett väldigt trassligt garnnystan inom mig. Drar jag i en trådände följer en del andra med och nystanet blir ännu mer trassligt.

Jag försöker verkligen att hitta tillbaka till mig själv och där igenom även min roll som mamma.

Det är svårt och ibland kör jag fast men det är då det är bra att ha någon man kan rådfråga och få lite vägledning av.

Alla föräldrar och anhöriga till någon med psykiska eller fysiska problem borde ha full rättighet till samtalstöd eftersom det är för tungt, svårt och jobbigt att klara av det själv.

För mig blev det så att allt det smärtsamma och jobbiga lagrade sig inom mig och till slut återstod enbart en tomhet och enorm trötthet. Sakta men säkert tar jag mig framåt, ett steg i taget för fortfarande bär jag på tomhet och trötthet men försöker ändå unna mig sådant som jag tycker om att göra eftersom den positiva energin är viktig för att orka fortsätta kämpa.

Jag är oerhört nöjd över att jag tog beslutet om att inte vara delaktig i vården längre och jag gjorde det då jag kände att jag stod på gränsen till att rasa ihop själv.

Visst jag kunde ha gjort det tidigare eftersom hela jag skrek efter vila men jag var inte mogen att lyssna på de signalerna då.

Nu kan jag och Linda umgås på ett mer avslappnat och mysigt sätt då vi träffas. Som mamma finns jag för henne och då vi umgås som mor och dotter har vi det oftast mysigt, trevligt och skrattar en hel del.