Det var länge sedan jag skrev något i min blog men nu känner jag att jag vill skriva ner lite av mina tankar, känslor och funderingar.
Jag är dålig på att skriva när det händer jobbiga saker med min dotter eftersom alla plågsamma känslor då kommer till ytan med en enorm kraft och det då känns fruktansvärt jobbigt.
För ca tre veckor sedan åkte jag till psyk för att vara med på ett familjesamtal vilket jag har varit ett flertal gånger vid det här laget men detta samtal får vara det sista för min del.
Jag har nog aldrig upplevt att läkare lyssnat och tagit till sig det jag har framfört, då menar jag verkligen lyssnat! Men jag har aldrig under alla år inom psykvården tidigare blivit i frågasatt eller känt mig påhoppad vilket jag verkligen blev denna gång.
Jag känner min dotter väldigt, väldigt väl och ser hur hon fungerar då hon är inlagd på psyk men jag ser och vet även hur hon fungerar utanför psyks väggar vilket de som arbetar på psyk inte har någon vetskap om.
I stället för att i frågasätta och komma med påhopp så är det på tiden att läkare lyssnar på det som en förälder/anhörig har att säga och ta till sig det. Min känsla är den att det alltid ska vara läkaren som vet bäst och kan precis allting. Då syftar jag naturligtvis inte på sjukvårdsbiten utan på patienten som det handlar om, i detta fall min dotter.
Det är så mycket prestige i det hela! Det är nog dags att det blir en form av samarbete mellan läkare/ personal och förälder/ anhörig.
Det är dags att det börjas föra en dialog där man som läkare/förälder gemensamt kan diskutera fram det som är bäst för ens barn.
Det är ju trots allt så att vi alla vill nå samma mål men chansen till att lyckas med det och för att nå målet snabbare vore större om man som förälder blir lyssnad till och att läkare insåg att den största vetskapen då det gäller ens barn har faktiskt oftast föräldern.
Även om jag har varit på massor av möten, föräldrasamtal mm. upplever jag varje gång att det är otroligt jobbigt att delta. Innan ens barn är myndigt får man som förälder verkligen visa upp stora bitar av sitt inre och även om det har känts jobbigt så har jag gjort det. Om man vill försöka att hjälpa ens barn så finns det inte så mycket att välja på.
I dagens läge anser jag att situationen ser annorlunda ut. I dag är min dotter en vuxen person men jag har ändå alltid deltagit i det jag blivit tillfrågad om. Jag har gjort det för att det kanske skulle kunna leda till något bra som kunnat hjälpa Linda.
Men genom det senaste samtalet så har jag verkligen insett hur meningslöst det är att delta och är det något som jag verkligen inte tar så är det påhopp och i frågasättande.
Jag undrar hur många av er som är förälder eller anhörig till någon med psykiska problem som känner maktlöshet, förtvivlan och ilska över att ingen tar er erfarenhet och kunskap på allvar?Hur många av er känner stark frustration över att ingen lyssnar till era önskemål då det gäller ert barn?
Jag skulle verkligen önska att ni skrev något om det i min blog för jag tror att det finns otroligt många som befinner eller har befunnit sig i den situationen.
Berätta hur just du har blivit bemött! Hur dina upplevelser är/har varit i kontakten med läkare och personal! Hur hanterar du det känslomässigt?
Nu önskar jag er alla en trevlig och skön söndagskväll!
Ta hand om er själv och unna er att ta vara på era behov för att få lite ljus i tillvaron!
Tankar och kramar.
Zita.
Jag har inte varit inne och skrivit här på länge men känner nu att jag vill skriva några rader.
