Tillbakablick! 2. Behandlingshem.

Hej igen!

Jag ska försöka återge en liten del av hur det var att fatta ett beslut om att Linda skulle komma till ett behandlingshem eller inte. Det var ett av det svåraste beslut jag har tagit eftersom min kunskap om behandlingshem var absolut noll.

Jag pendlade i tankarna fram och tillbaka om vad som var bäst för henne och om hon verkligen kunde få för hjälp genom att bo där? Jag var medveten om att hon väldigt lätt skulle kunna hamna i fel gäng och att det var stor risk att hon skulle börja med något missbruk mm. om hon fortsatte att bo hemma. Jag fick förlita mig på att personalen på ett behandlingshem borde vara professionella och ha kunskap om hur de skulle kunna hjälpa Linda på bästa sätt.

Mina tankar var röriga och känslomässigt var det ganska kaotisk! Jag hade väldigt svårt att föreställa mig att någon annan skulle ge henne den omsorg, kärlek och omvårdnad som jag alltid hade gett henne.

Efter att vi tillsammans besökt ett behandlingshem och personalen klart och tydligt sagt att de kan hjälpa Linda med hennes problem, åkte vi hem för att sätta oss ner och prata igenom det hela i lugn och ro. Eftersom Linda tyckte det var okey att flytta dit, såg jag inte något annat alternativ en att prova detta.

Efter det att vi gemensamt fattat beslutet tog det bara ett par dagar till hon skulle flytta in där och tillsammans packade vi alla de saker hon skulle ha med sig. Jag med sorg och smärta i hjärtat och hon med oro men även med en känsla av att det skulle bli spännande.

En stor fördel för oss har varit att Linda aldrig behövt vara på behandlingshem under tvångsvård. Det har gjort att jag har kunnat haft en stor inblick i det som hände och att jag alltid var delaktig på möten och i beslut. Jag var även på behandlingshemmet och sov en natt varannan helg och Linda var hemma på permission.

Den första tiden var fruktansvärd! Jag höll på att gå sönder av oro, saknad och skuldkänslor för att ha lämnat henne. Jag grät i två dygn vilket var jobbigt men samtidigt väldigt bra eftersom jag efter alla tårar fick tillbaka min styrka och även lite distans till allt som hänt.

Åren på detta behandlingshem är något som vi absolut kunde ha varit utan eftersom det gjorde mer skada än nytta!

Jag försöker idag se på den tiden som en erfarenhet och tänka på att jag fick träffa och umgås med många fina ungdomar.