Nu är det ett par dagar sedan jag skrev så jag ska berätta lite i korthet vad som hänt sedan dess.

Jag var och besökte Linda i några timmar igår och det gladde mig verkligen att se hennes förändring till det bättre. Blekheten i ansiktet hade gett vika för en naturlig färg, hon var betydligt piggare och klarare i både blick och huvud.

Vi fikade och hade en trevlig och skön stund tillsammans och jag kunde gå i från henne med lättare steg och ett litet hopp om att en förändring till det bättre är på gång.

Vi är båda medvetna om att det är en lång, lång väg att vandra för henne innan hon når fram till en friskare tillvaro. Men.....alla vägar börjar med ett steg och det här är första klivet för henne!

Det jag såg och även hörde, var att det finns ett annat go i henne nu vilket hon inte tidigare har orkat att plocka fram.

För mig som mamma känns det bra och glädjande men jag är alldeles för rädd för att ta ut något i förväg så jag tar en dag i daget och gläds åt varje litet steg som tar henne framåt.

Många gånger har jag trott och intalat mig själv, att den här gången kommer hon att lyckas, men nu, efter lång tid har jag lärt mig att jag bara blir besviken, ledsen, uttröttad och mår fruktansvärt dåligt.

På onsdag ska jag gå till min dotter igen och då ska vi även ha ett gemensamt samtal med läkaren vilket väcker min nyfikenhet på vad det kan ge.

Önskar er en fin kväll!