Har varit och besökt min dotter i dag och det kändes skönt att både få se henne och krama om henne. Det känns viktigt att med egna ögon se hur hon mår och att få prata med henne.

Vi tillsammans har haft samtal med läkare i dag och jag tycker att det gick bra. Jag trodde att det bara skulle vara ett enkelt samtal mellan mig, Linda, en kontaktperson och läkaren men det visade sig att då vi klev in i rummet satt det redan tre stycken där och istället för fyra så var vi sju stycken.

Fast att jag varit på åtskilliga möten under årens lopp så är det absolut inget jag vänjer mig vid och med sju personer kallar jag det inte samtal utan för mig är det ett möte. Det var som sagt bra och vi alla gemensamt strävar efter att Linda ska kunna åka på ett bedömningssamtal till behandlingshemmet., för att sedan invänta en ev. kallelse dit.

Visst! Det känns jättejobbigt att hon ev. ska åka iväg och jag kommer att sakna henne enormt men jag är väldigt glad över att hon får den här chansen. Det viktigaste av allt är att hon får hjälp att ta sig ur sin ät störning och få hjälp med hur hon ska hantera den, både då hon är där och ännu viktigare, då hon är hemma igen.

Tillsammans har vi kämpat så länge, pendlat mellan hopp och förtvivlan. Jag som mamma har velat så starkt, min vilja kunde nog vält berg men jag kan inte vilja åt Linda, den och kämparlusten måste hon finna inom sig själv.

Mammahjärtat gråter då jag tänker på hennes kamp och på hur hon tappat stora bitar av sitt liv under flera år, hur denna destruktivitet tagit det mesta av hennes kraft och energi och hindrat henne från att leva "normalt". Den här problematiken drabbar föräldrar och anhöriga så fruktansvärt hårt att man blir totalt tömd på energi.

Det finns säkert många föräldrar som känner sig maktlösa, förtvivlade, orkeslösa och inte ser någon väg ur problematiken. Jag har själv känt dessa känslor många, många gånger och jag har velat skrika ut den smärtan och samtidigt den frustration de orsakat mig.

Det är tufft att som förälder befinna sig i en sådan här situation men vi hjälper våra barn hela tiden även om det ofta inte känns så. Vi finns för dem, stöttar dem, ger och visar vår kärlek !

Sköt om er och var lite snälla mot er, genom att inte glömma bort er själva!