Jag har inte något att skriva om idag, det känns som att den ena dagen är den andra lik då jag och Linda bara väntar på att onsdagen ska komma så att hon får åka iväg på bedömningssamtalet i Varberg. Det ska bli skönt att få veta om hon får komma dit och när i så fall för just nu känns det som att tiden stannat i väntan på något som vi inte vet hur det kommer att bli.

Jag var hos min kära dotter igår och vi njöt av att tillsammans kunna gå i från avd. ut och till cafeterian för att avnjuta en fika, prata och umgås. Jag följde sedan med henne tillbaka till avd. och stannade kvar hos henne en bra stund. Jag ska även gå dit i morgon så hon kommer ut en stund då med.

Fortfarande är det med blandade känslor jag går i från henne. Det är en blandning av lättnad, tomhet och även om det låter konstigt, glädje. Lättnaden kommer av att hon är i trygghet och får den hjälp och det stöd hon så väl behöver och jag känner den även för att jag inte behöver ta det tunga och stora ansvaret längre. Glädjen jag känner är för att jag ser en tjej som ser friskare ut i ansiktet och som förmedlar en glädje jag inte sett hos henne på länge. Jag har verkligen saknat hennes tindrande ögon och när jag såg dem i går fylldes hela mitt inre av bubblande värme.

Jag avslutar det här med en hälsning till dig min dotter. Du ska veta att jag är jätte stolt över dig för att du kämpar så starkt och för att du genom det visar att du vill ta dig ur din problematik!

Jag finns här och jag älskar dig!