Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera min blogg och tyvärr kommer det nog att dröja ett tag till innan jag får energi till att blogga som jag gjorde tidigare.Min dotters resa bort från ätstörningen går fortfarande en hel del upp och ner vilket påverkar mig enormt känslomässigt Hon kämpar på och som jag vet har det inte inträffat något negativt då det gäller ätstörningen men ibland känns det som att jag befinner mig på gungfly. Jag vet aldrig hur länge något håller eftersom det är så ostadigt under fötterna.
Ännu vågar jag inte tro.......bara hoppas!
I morgon ska jag hämta henne efter lunchen och gemensamt åker vi sedan hem till mig.
På lördagmorgon åker vi till Norrk för att träffa min syster med man, gemensamt blir det sedan att vandra runt på den stora loppisen de har där.
Det blir mat och fika hos min syster, senare blir det pendeln tillbaka hit och vi får ytterligare en kväll med mat och gemenskap tillsammans, dottern och jag.
Jag vet inte ännu om Linda ska vara tillbaka på avd efter frukosten eller om hon blir kvar här över lunchen men i vilket fall så ska hon tillbaka till avd på söndagen.
Jag har inte träffat min dotter sedan i lördags morse så nu ska det bli väldigt mysigt att hon kommer hem så att vi kan umgås och bara ha det fint.
Styrkekramar
Zita
Hoppas det blir en bra helg tillsammans :))
SvaraRaderaJag håller alla tummar att Linda blir helt fri från anorexian. Kram
SvaraRaderaHa de sååå gott & Krama varann från mig/Annmi
SvaraRaderaDet förstår jag, att bloggandet ibland inte prioriteras. Det är ingen lätt sits som anhörig till en person med ästörningar. Kram!
SvaraRaderaFörstår ju den där gungflyn.... jag går ju på sån också. Man hoppas och ändå vågar man det inte fullt ut. Hoppas nu att ni får en fin helg alla fall. Och trots allt så är det ju skönt att hon är väl omhändertagen på avdelningen. Stor kram!
SvaraRadera