En lång och krokig väg!

Under många år känns det som att jag vandrat på en lång och krokig väg med många tröttsamma uppförsbackar.

I bland har vägen blivit så smal att jag fått riktiga rivmärken av buskar med vassa taggar men i bland har vandringen varit lättare och solens strålar har värmt min sorgsna och trötta själ.

Efter att jag nu under en lång tid fått vila och bara vara så har mina krafter sakta återvänt till mig. Jag känner att jag börjar att hitta mig själv och kaoset inom mig har fått ro att lägga sig.

Jag känner mig känslomässigt ungefär som ett pussel där de flesta bitarna har kommit på plats men att det fortfarande finns några som felas.

Det är svårt att hitta sitta inre då man har tappat bort sig själv! Det tar tid att läka och komma tillbaka men det går och det blir en hel del nya erfarenheter jag fått under vägens gång, en del bra och en del mindre bra. Livet är ibland så att det inte går att välja sina upplevelser och erfarenheter men jag kanske kan välja vad jag kan göra med dem så småningom.

Min dotter kämpar på och det gör mig varm av glädje och stolthet! Som mamma påverkas jag känslomässigt väldigt mycket av min dotter och hennes problematik. Då jag ser att Linda har kämparglöden och även glädjen så får jag energi till att stötta henne och kan glädjas med henne i hennes framsteg. Då jag märker att detta inte finns hos dottern utan det mesta är svart då påverkas jag negativt och energin försvinner.

Snart är det helg och då ska jag krama om och umgås med min dotter vilket jag ser fram emot!

Önskar att ni alla kan få njuta av denna härliga sommarkväll!

Kramar

Zita